Vill ha mer. Om barn tid och konsumtion

”Varför har jag blivit en sådan konsumist?”. Den frågan ställde en av mina vänner på sin blogg för några månader sedan. Hon skrev om hur hon inte kunde gå förbi en affär utan att fundera över om det fanns något hon kunde handla. Varför har det blivit så här, undrar min vän, varför har hon ett behov av att köpa saker hon egentligen inte behöver?

Kanske finns en del av svaret i Katarina Bjärvalls ”Vill ha mer – om barn, tid och konsumtion”. Bjärvall konstaterar att trots att den typiska svenska barnfamiljen har allt den egentligen behöver så fortsätter den att öka sin konsumtion. Ökad konsumtion kräver ökade resurser och föräldrarna arbetar mer och mer. Tidsbrist och stress löses genom konsumtion av tjänster och prylar som underlättar vardagen och det dåliga samvetet kompenseras med ytterligare konsumtion till barnen. Vi arbetar för att kunna konsumera och vi måste konsumera för att kunna arbeta. Vi har hamnat i ett snabbt snurrande hjul av konsumtion som många av oss inte trivs i, ett vardagsliv som äter sig självt. Det här vet vi. Och vi pratar ofta om det. Men varför fortsätter vi?

Bjärvall bygger ett nät av teorier, tankar och betraktelser med hjälp av forskning, intervjuer och egna erfarenheter. Boken handlar mycket om marknadsföring och vi guidas genom en djungel av marknadsföringsstrategier och konsumtionsforskningens tankar om barns konsumtion. Bjärvall lyckas genomskåda myten om att vi i Sverige inte har reklam som riktas mot barn. Intressant är också hennes diskussion om hur förstärkningen av barns rättigheter har lett till att barn i allt högre grad bestämmer över familjens konsumtion enligt devisen att också barn har rätt att vara delaktiga i konsumtionssamhället.

Även om utgångspunkten är barnfamiljer så är det hög igenkänningsfaktor också för oss utan barn. Bjärvall skriver att vi är vad vi konsumerar. Vi lever i en tid där livsstil och identitet är centralt. Alla har rätt att förverkliga sig själva och genom konsumtion skapar vi vår identitet och samhörighet med andra. Konsumtionen kan därför också ge oss och våra barn tillträde till världar (läs klasser) som annars vore stängda. För marknaden finns det ett intresse att bevara och förstärka tanken att vi genom vårt yttre manifesterar vilka vi är (eller vill vara) – våra könsroller, åsikter, intressen och sociala sammanhang.

Det jag gillar med boken är de öppna perspektiven. Bjärvall är tydlig med att hon anser att vårt sätt att konsumera får negativa konsekvenser för våra liv, men hon vänder och vrider på argument ur både klass- och könsperspektiv. Därför blir det också svårt att kritisera hennes slutsatser. Så fort jag börjar fundera över om hennes kritik mot heltidsnormen inte är i avsaknad av en genusanalys så tar hon upp just detta. Och när jag ifrågasätter den till synes självklara värderingen att det bästa för barn är att tillbringa mycket tid med föräldrarna i hemmet så för hon fram fördelarna med en kvalitativ och väl utbyggd förskola.

Bjärvall förespråkar arbetstidsförkortning och tror på en individualiserad föräldraförsäkring för att säkerställa ett gemensamt ansvar för hem och familj. För mig blir det viktigt att göra en djupare analys och stanna upp vid frågan om hur vi skulle kunna forma en mer mänsklig arbetsmarknad och samtidigt skapa ett jämställt samhälle. Individualiserad föräldraförsäkring skulle vara en viktig pusselbit. Men jag tror inte det räcker. Idag förespråkar de borgerliga partierna subventionerade möjligheter för föräldrar att arbeta mindre och vara hemma mer med sina barn. Jag tror att vi är långt ifrån det samhälle där den sortens reformer inte får negativa konsekvenser för kvinnors ekonomiska självständighet.

Kanske ska vi snarare se den här boken som en tankeställare. Katarina Bjärvall skriver om den lilla världen men hennes resonemang leder både henne och mig in i funderingar om de grundläggande frågorna. Hur vill vi leva våra liv? Konsumtion handlar om tillväxt. Vill vi avstå tillväxt till förmån för något annat? Och vem eller vad är det egentligen som styr våra val?