Viktiga problem, men lite väl personligt

 Gustav Fridolin skriver i denna bok om sin syn på världsproblemen, uttryckt genom sin egen resa "från Vittsjö till världen". Tilläggas skall kanske att Fridolin växte upp i Vittsjö. Genom personliga upplevelser och betraktelser, blandat med mer av debattinlägg och statistik, belyser han olika problem i Sverige och i världen.

Fridolins genomgående tes är att det finns en mur i världen. En mur mellan fattiga och rika, en mur mellan ockuperade och ockupationsmakt, mellan förtryckta och förtryckare. Och så vidare. Denna mur dövar empati och möjliggör att människor behandlar varandra illa. Något förenklat kanske, men i princip så går denna tes genom varje kapitel i boken. Dessutom är Fridolin noga med att påpeka att lösningen på världens problem vare sig finns hos socialismen eller liberalismen, utan hos en global (mitten-) solidaritetsrörelse, som i mina öron låter förvillande lik miljöpartiet.

Från första kapitlet slåss inom mig två reaktioner till boken och sättet Fridolin skriver den på. Den första reaktionen är ett motvilligt gillande. Jag erkänner att jag redan från början har svårt för Gustav Fridolin. Jag uppfattar honom som dryg, självframhävande och populistisk. Trots det kan jag inte annat än att åtminstone delvis tycka om mycket i den här boken. Fridolins reseberättelser och personliga upplevelser från världens olika hörn gör berättelsen levande, intressant och mer trovärdig. De ger färg och form till ämnen som annars riskerar bli torra, om än engagerade, debattinlägg. Han lyfter också fram viktiga frågor som för få pratar om, på ett ofta förtjänstfullt sätt. Det handlar om exempelvis flyktingfrågan och världsfattigdomen. Boken kan säkert åtminstone delvis öka intresset för dessa viktiga globala solidaritetsfrågor. Allt som allt så är det ändå tydligt att Fridolin bryr sig och är engagerad i dessa frågor.

Samtidigt får jag dock som sagt även en annan reaktion: ett lättare illamående och en begynnande kräkreflex. De personliga berättelserna blir ofta lite för personliga. Berättelsen om världsproblemen blir inte bättre för att vi som läsare får reda på hur älskvärd Fridolins hund Charlie ser ut på promenad på landet eller hur ofta han och hans flickvän kysste varandra när de besökte pyramiderna i Egypten. Boken hade känts mer seriös och mindre egocentrisk om fokus hade legat mer på problemen som beskrivs och mindre på Fridolin som person. Det kanske är så att det sitter en liten Jante-djävul på min axel och viskar att han inte ska tro att han är nåt, men jag har svårt för personer som i så hög grad som han gör framhäver sig själva och sin egen förträfflighet.

Förutom sättet han för in sig själv i berättelsen irriterar också sättet han avskriver alla politiska alternativ utom miljöpartiet på. Fridolin markerar hårt dels åt höger, men framför allt åt vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Det är lätt att få känslan av att boken åtminstone delvis handlar om att få unga, redan engagerade, människor att välja miljöpartiet före vänstern, snarare än att få nya människor engagerade. Denna känsla blir starkare ju längre in i boken man kommer.

Dessa två motstridiga reaktioner, det motvilliga gillandet och det lätta illamåendet, slåss mot varandra genom hela läsningen. Jag har svårt för Fridolin som person, samtidigt som jag måste beundra hans engagemang. Han tar upp flera extremt viktiga frågor som många blundar för, samtidigt som han använder dem för att propagera mot andra (läs: socialdemokratin och den övriga vänstern) som också vill lösa dem. Kampen är jämn, men i slutändan vinner nog ändå det lätta illamåendet och inte minst den begynnande kräkreflexen.