Vi kanske inte orkar för alltid

 

Laddade upp en bild på instagram förra hösten med bildtexten:

en tjejnätverksträff och att inte behöva sura över att någon snubbe inte diskar efter mötet pga inga killar där + alla tjejer diskar sin egen disk.

Min moster som var organiserad inom vänstern för några decennier sedan kommenterade:

Fan. Jag trodde att det hade förändrats nu.

Men det har det inte.

Det handlar inte bara om disken. Det är mest av allt alla osynliga timmar som skaver. Det här är därför inte bara en text till alla killar i organisationen. Det är också en text till alla ni som är oorganiserade och alla de som tycker att den socialdemokratiska folkrörelsen trots det är viktig.

Vi lägger tid och kraft på det som ingen märker av. Vi backar upp med fika ifall killarna skulle glömma bort att köpa, vi lär oss koka kaffe i det tysta redan på den andra aktiviteten och vi stärker upp alla tjejer i organisationen. Vi svarar på meddelanden från alla som är nyfikna på verksamheten och vi stöttar upp de som behöver en knuff för att komma igång. Vi ifrågasätter ständigt vår organisering men hittar kraft i det vi älskar. Vi tvivlar på oss själva men aldrig på styrkan i att vara många och varandra.

Det är inte bara tjejer som gör det här, men det är könat i vem som gör det osynliga och vem som står i talarstolen. Vem som får vara politisk och vem som blir duktig på det organisatoriska. Det är inte bara kaffekopparna; det är också stadgarna, kurserna och att hålla koll på all feministisk teori och praktik.

Vi gör det för att vi älskar rörelsen. Vi älskar arbetarrörelsens styrka, medvetenhet om strukturer och dess folkbildande förmåga. Vi känner tacksamhet till systerskapet och vill låta det omfamna fler. Men det är snart alldeles för uttröttande. Det är roligare för folk att tycka på twitter än att organisera sig i en organisation som inte alltid är den snällaste. Men ni fattar inte vad ni missar. Och arbetarrörelsen hade kunnat vara ännu starkare om killarna tog ett större ansvar och alla oorganiserade på internet gick med. Då hade vi kunnat vara en ordentlig maktfaktor. Det är faktiskt delvis ert fel att samhällsutvecklingen just nu går åt helvete.

På 70-talet sa radikalfeministerna att det privata är politiskt. Vi bär med oss detta i allt vi gör, alla tjejer som städar för mycket hemma och känner sig otrygga på gatan. Vi är arga och bittra men blir stärkta av varandra. Försöker förändra det privata och gråter emellanåt ut i varandras armar. Stryker varandra över håret och skriker på gubbslemmen tillsammans. Vi driver igenom krav om individualiserad föräldraförsäkring och försöker ta plats i rum där det diskuteras ekonomisk demokrati. Men, även organisationen är politisk. För många av oss är organisationen något av det mest privata. Vi tjejer bär just nu upp den med våra redan trasiga ryggar. Ta det med er och börja förändra vad ni gör, ni är inte tillräckliga idag. Vi känner oss ständigt otillräckliga.

Vi kanske inte orkar för alltid.