Världens rikaste land?

Två gånger i mitt liv har jag besökt städer där utbrända huskroppar ständigt funnits i synfältet. Den första staden var Sarajevo, en plats där såren efter kriget på Balkan och den långa serbiska belägringen 1992-96 fortfarande syntes fyra år efter krigets slut fortfarande överallt i form av kulstungna byggnader och fasader sotiga av brand. Den andra staden var Detroit som jag besökte mitt i fredens och högkonjunkturens tid, hösten 2005.


I USA:s storst?der finns fattigdomen mitt inne i stan. De b?ttre bemedlade flyttar till fina f?rorter p? bekv?mt bilavst?nd. I Detroit har befolkningen minskat de senaste ?ren och city ?r f?rfallet i sp?ren av krisen f?r USA:s stora biltillverkare.  Bild: Harry Melchert/Scanpix

Det sägs att kriget är den mäktigaste sociala kraften som människan känner. Kriget river gamla hierarkier och tvingar fram förändringar: dynastier och stater skapas och går under, revolutioner och utveckling går hand i hand med dödandet. Om kriget är det mest kraftfulla medel människan känner torde den moderna industrikapitalismen komma på andra plats. De senaste två hundra åren har, på gott och ont, helt förändrat förutsättningarna för mänskligt liv på jorden. Men kapitalismen bygger inte bara upp städer och fabriker, den slår också sönder gamla strukturer och inte sällan ser krigets och kapitalismens verkningar ungefär lika dana ut.

Detroits guldålder kom med industrialismen på 1800-talet och tog verklig fart i och med bilindustrin. I en verkstad på Mack Avenue började T-Forden byggas och Detroit har varit födelseplatsen för alla stora amerikanska bilmärken. Idag finns här "de tre storas" huvudkontor: Ford (som äger Volvo), General Motors (som äger Saab) och Daimler-Chrystler. Bilindustrin anställde tiotusentals och inflyttningen var enorm. Många svarta flydde rasismen och fattigdomen i södern för att söka lyckan vid de löpande banden i Detroit. 1950 var Detroit som störst. Idag är invånarantalet hälften av vad det var då.

Fattigdomen syns inte

Detroits innerstad utgör idag USA:s farligaste plats när det kommer till risken för våldsbrott. Hela stadskvarter ligger öde och förslumningen är utredd. Ingen tycks ha möjlighet eller vilja att ta tag i problemet: kommunen är djupt skuldsatt, delstatsregeringen saknar muskler, den federala regeringens program för fattigdomsbekämpning dog i och med republikanernas maktövertagande i Washington på 1980-talet. Biljättarna, som ofta äger fastigheterna i centrala Detroit, är nära konkurs, hårt pressade av dyra pensionsåtaganden och konkurrens från låglöneländer. Det finns mycket lite som tyder på en verklig vändning för The Motor Town.

Att befolkningen halverats på femtio år, från 1,8 miljoner invånare år 1950 till 950 000 idag, innebär naturligtvis tusentals tomma lägenheter. Många vita flyttade ut i segregerade förorter efter kravaller och våldsamheter mellan fattiga svarta och polisen på 60-talet. Andra har friställts av bilfabrikerna och flyttat för att hitta nytt jobb. De som bor kvar i centrala Detroit tillhör ofta det månghövdade trasproletariat som finns i många amerikanska städer. Till skillnad från till exempel Sverige kännetecknas inte amerikanska innerstäder av kontor, kaffebarer och dyra lägenheter. I USA bor de kapitalstarka i "Suburbia" – vidsträckta villaområden på bekvämt bilavstånd från staden, inte sällan skyddade bakom stängsel och egna vaktstyrkor. De helvita och välmående förorterna utanför Detroit heter till exempel Livonia, Dearborn och Warren. Stadskärnorna är hårt drabbade av brottslighet och fattigdom.

Geografiskt kan det vara nära mellan det USA som njuter av den decennielånga högkonjunkturen och de områden där läskunnigheten är förfärande låg och de unga männen antingen skjuts till döds eller hamnar i fängelse. I den federala huvudstaden Washington är det Anacostia River som skiljer huvudstadens marmorpalats och parker från ett av USA:s hårdast drabbade innerstadsområden. Kongressbyggnaden Capitoliums vita marmorkupol är hela tiden synlig ovanför de slitna husen i Anacostia. Det är gångavstånd mellan maktens hus i värdens enda supermakt och skuggområdena på andra sidan floden.

Men trots det korta geografiska avståndet existerar inte innerstädernas fattiga befolkning för bättre bemedlade amerikaner. Livsvillkoren i Anacostia och Detroits innerstad är okända: har man jobb och pengar har man ingen anledning att röra sig i stadskärnorna med dåligt rykte. På tv förekommer knappast några dokumentärer om livet i det moderna gettot, i Hollywoodfilmerna förekommer slummen på sin höjd som en platt kuliss och dess invånare blir inte mer än karikatyrer. Vad värre är: de miljoner amerikaner som lever med drogerna, våldet och misären existerar inte heller politiskt. Mindre än varannan vuxen amerikan röstar i kongressvalen (valdeltagandet i kongressvalen i november blev 40 procent) och siffrorna är lägst i de områden som bäst behöver politiken. Ingen amerikansk politiker kan bygga en framgångsrik karriär på att lyfta de utslagnas intressen och perspektiv – i innerstäderna finns inga registrerade väljare och att försöka vinna val genom att locka nya väljare till vallokalerna är omöjligt enligt de politiska kampanjmakarna. Politiken kretsar därför uteslutande kring medelklassens frågor. Efter president Lyndon B Johnsons satsningar på The great society – en stor offensiv mot fattigdomen på 1960-talet – har ingen politiker gjort några nya försök att lyfta stadskärnornas invånare ur våldet och fattigdomen.

Katrina gjorde dem synliga

Det finns tillfällen då de miljontals fattigas villkor plötsligt blir synligt i USA och frågan återfår sin politiska laddning. Senast hände det efter att orkanen Katrina dragit in över den amerikanska sydkusten. Efter att ha byggts upp över Mexikanska golfen kom Katrina in över land i Louisiana på morgonen den 29 augusti. 1 800 döda lämnade orkanen efter sig, de flesta invånare i främst i Louisiana och Mississippi. I veckor rullade tv-bilderna på förödelsen i alla medier. Särskilt bilderna från New Orleans dränkta centrum skildrades. Allmänheten fick se hur de fattiga i New Orleans bodde: fattigdomen, utsattheten. Många undrade varför människor stannade vid kusten när varningarna om Katrina började komma. Det chockerande svaret var att människor som saknar resurser inte kan fly: inga pengar till vandrarhem, ingen bil, allt av värde i form av ett bohag som inte kan flyttas med.

Katrina blåste upp ett fönster mellan det välmående och det lidande USA, men effekten har varit kortvarig. Debatten om fattigdomen i New Orleans och statens oförmåga att hjälpa har blåst över och ersatts med annat: kriget i Irak, moralfrågorna och det kommande presidentvalet.

De som trots allt ser vad som hänt i Detroit och i andra städer där kapitalismen först blomstrat och sedan blommat ut reagerar ofta med en vilja att skydda amerikanerna bakom murar mot omvärlden. Till skillnad från till exempel svenska fackföreningar och vänsterpolitiker tenderar deras amerikanska motsvarigheter att argumentera för handelshinder och att försöka hålla bortdöende industribranscher under armarna. Den protektionistiska och utvecklingsskeptiska reaktionen är naturlig: alla som varit i Detroit kan se vilka skador som globaliseringen kan åstadkomma. Det hade varit möjligt att rädda Detroit och andra amerikanska städer, men det hade krävt en stat med finansiella och legala muskler. En stat som hade kunnat fixa fram studieplatser till arbetslösa, satsningar på eftersatta områden, statliga ersättningsjobb och hjälp till nya företag i andra branscher att etablera sig och inte minst en generös arbetslöshetsersättning för att garantera köpkraften bland dem som fått gå från industrierna. Det är bara en stark stat som kan garantera den trygghet som gör globaliseringen och dess omställningar till en möjlighet och inte ett hot även för arbetare.

Detroits framtid är oviss

I Sarajevo pågick ett långsamt arbete att återuppbygga och renovera. Bredvid ett utbränt hus stod ett annat med ny puts där krigets sår hade läkt. Inte sällan var det internationella pengar som möjliggjorde utvecklingen: de nymålade och rustade husen hade plaketter med en EU-flagga eller ett FN-emblem vid ingången. Trots kriget var det en livaktig stad som var på väg tillbaka. Detroits framtid är oviss. Å ena sidan har våldet minskat och fattigdomen tycks bli mindre akut tack vare den exempellöst långa konjunkturuppgången. Å andra sidan fortsätter biljättarna att blöda pengar och både "de tre stora" och deras underleverantörer fortsätter att friställa. Konkurs är en reell möjlighet för en eller flera av jättarna. Från politiken tycks inte mycket finnas att hämta: inför valet av ny guvernör i Michigan, där Detroit är största stad, handlade debatten om helt andra frågor. Men tidigare generationer av demokratiska politiker har sett fattigdomen och rötan i nationens storstadsområden som det stora problemet och så kan det bli igen. Efter det misslyckade och blodigare "kriget mot terrorismen" är det dags för ett krig mot den amerikanska fattigdomen. Det återstår att se om nästa generation av demokrater är vuxna uppgiften.