Våra politiker måste våga tala om människor som siffror


Politiken kräver hänsynstaganden till miljoner av människor, uppdelade i grupper definierade av olika behov, önskningar och förmågor. Om man då inte får tala i termer av siffror så försvinner möjligheten att jämföra och diskutera avvägningar. 
Det menar Björn Östbring, doktorand i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Tvärdrag #4 2015.

Det har blivit vanligt att säga att vi måste se människorna bakom siffrorna. Eller ja, ofta ännu starkare: vi förmanas att människor inte får ”göras till siffror”.

I flyktingfrågan har detta varit särskilt vanligt. Debattartiklar med denna poäng är otaliga. Och synsättet har även uttryckts av de högsta ansvariga inom politiken och förvaltningen.

I en lång intervju (DN, 11/10) säger Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson att flyktingarna ”får inte bli siffror, inte ekonomiseras.” På samma sätt inledde Stefan Löfven sitt anförande under konferensen ”Sverige Tillsammans”: flyktingar ”riskerar att bli siffror, staplar, diagram eller kurvor”.

Tanken må vara god. Men att det skulle vara omöjligt att växla mellan empatisk förmåga att sätta sig in i en enskild människas situation och en analytisk förmåga att diskutera helhetssituationen med hjälp av statistik – det är helt missvisande. Tvärtom är det precis den förmågan som politiker och höga tjänstemän måste besitta.

Varför måste människor ”bli” till siffror? Jo, för att siffror möjliggör att olika storheter kan jämföras. Hur många med assistansberättigade har vi i vårt samhälle? Hur många pensionärer? Vad kostar sjukförsäkringssystemen? Vad blir effekten av att slopa en karensdag? Hur många går i skola? Vad kostar det att öka lärartätheten?

Varför är dessa frågor överhuvudtaget intressanta? Det är såklart för att resurserna är begränsade. Hade de varit obegränsade så hade vi inte behövt bekymra oss. Men det är ett ofrånkomligt faktum när vi försöker hantera verkligheten att den ställer oss inför svåra dilemman.

Visst finns det retoriska fulgrepp som ”ställer grupper mot varandra”, men på ett grundläggande plan är detta politikens natur. Resurserna är ändliga, behoven och önskningarna oändliga.

Detta innebär att förmågan att se den enskilde människan och hennes behov inte är en tillräcklig begåvning för en politiker. Den mest empatiske personen, som kan göra underverk på ett ålderdomshem eller en ungdomsgård, är sällan lämpad som politiker, bland annat just för att detta slags empatiska förmåga i grunden aktiveras främst genom de som så att säga finns ”inom synhåll”. Politiken kräver något annat – den kräver hänsynstaganden till miljoner av människor, uppdelade i grupper definierade av olika behov, önskningar och förmågor.

Och om man då inte får tala i termer av siffror så försvinner möjligheten att jämföra och diskutera avvägningar. Pengar som läggs på försvaret hade istället kunnat läggas på att förbättra sjukvården. Pengar som läggs på flyktingmottagning hade kunnat läggas på svenska pensionärer. Och alla dessa pengar hade, om vi velat, kunnat läggas på bistånd och hjälp till människor i flyktingläger.

Att strunta i att sätta siffror på antalet människor i en viss situation eller med ett visst behov är därmed att ta beslut i moralisk blindo. Vilka behov, och vems, vill vi prioritera?

Politikerns jobb är just att hantera dessa prioriteringar. Om en politiker inte kan växla mellan att ”se människan” och att diskutera kostnader, antal, och system – då är vederbörande krasst sett olämplig för posten.

Det är inte avhumaniserade att människor blir till siffror; det är ett nödvändigt steg i en diskussion som ska väga många människors behov mot varandra, och besluta om hur begränsade resurser ska fördelas.

Socialdemokraterna har alltid haft en förmåga att odla fram politiska förmågor av detta slag, om än att de stundtals överskuggats av mer ideologiska företrädare eller tidsåldrar. Men numera känner jag viss oro över att så många politiker – i alla partier – faller för frestelsen att undvika ansvar för prioriteringar. Att de med sådan lättnad plockar upp den retoriska täckmantel som idén om att ”människor inte får bli till siffror” utgör.