Var är SSU?

 Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.

Orden är poeten Kristina Lugns och är betecknande för dagens arbetarrörelse. Frågan vi alla bör ställa oss är: Vad vill vi, vad kan vi, vad törs vi? Efter budgetsaneringens 1990-tal har arbetarrörelsen aldrig återfått initiativet. Svaret på frågan varför socialdemokratin måste vinna nästa val besvaras alltför ofta med ”med borgarna blir det ännu sämre”. Tjugo års nödvändigt försvar av välfärdsstaten är slutfört i och med epoken Persson. Nu är det tid för arbetarrörelsen att formulera en framtidsvision som bär och skissa nya reformer som förändrar samhället. Det är dags att släppa fram längtan.

Låt oss berätta om en öppning som ger hopp. Mot rådande trender har ett gäng SSUare i Stockholm lyckats med det omöjliga. Trots att man är ganska få har man lyckats bygga en stark rörelse. Idag driver man två kaféer som fungerar som samlingspunkt och finansieringskälla för rörelsen. Där bedrivs studieverksamhet, arrangeras seminarier, organiseras nätverk och opinionsbildas. På helger och kvällar visar man filmer och arrangerar olika musikklubbar. Det politiska finns alltid med. I sin sociala verksamhet har man ett öppet frontbyggarperspektiv och har omfattande kontakter med fackföreningsrörelsen, partier, studieförbund, samtidigt som man gömmer flyktingar och är drivande i en rad politiska frågor, som klimatkampen.

Detta gäng har inga pengar. Allt finansieras genom privata bidrag eller intäkter från fester. På så sätt är man fria att ha vilka åsikter man vill. På ungdomsförbundsmanér är det ideologi och värderingar som står i fokus. Uppkäftigheten, protesten mot orätten är den klaraste sammanlänkande tråden i rörelsen. Detta har gjort att vid årets förstamajfirande kommer hundratals ungdomar samlas under SSUs röda fanor. Härligt.

Problemet är bara att beskrivningen ovan inte gäller SSU, utan den utomparlamentariska vänstern. Man behöver inte gilla anarkismen, men exemplet visar på vad människor kan lyckas åstadkomma med vilja och engagemang. De materiella resurserna ställer sig inte hindrande i vägen om man verkligen vill någonting, så vi måste sätta fokus där. Vad vill vi med SSU?

SSU måste se sitt goda utgångsläge. Inte sedan Carl, ”Game over” Bildts regeringsperiod 1991–1994 har förutsättningarna för en radikal ungdomsrörelse varit bättre. Den gången exploaterade SSU varje möjlighet att med hårdför, men väl underbyggd opinionsbildning blåsa under den vrede som växte bland unga människor.

SSUs knappar satt på var gymnasieelevs jacka hösten 1994. Resultatet blev att organisationen fylldes med tiotusentals medlemmar och starkt bidrog till den socialdemokratiska valsegern. Man tassade inte på tå. SSU skulle idag med en agitation liknande den mot Bildt kunna organisera tiotusentals ungdomar. Om partiet i opinionsmätningarna ligger stabilt över fyrtio procent, innebär det att i stora delar av landet och i vissa bostadsområden och stadsdelar finns skolor där stödet för SSU säkert är sjuttio, åttio procent.

Om vi ska göra allvar av påståendet att vara en folkrörelse, måste vi bygga klubbar i varenda förort, brukssamhälle och stadsdel. Överallt där det finns ungdomar ska SSU finnas och förklara varför den nuvarande regeringen måste avsättas och vilken politik vi vill ha istället. Och vi ska organisera just de grupper som drabbas av högerpolitiken. De som förnedras av arbetsförmedlingens nya direktiv, de vars utbildningsdrömmar grusats när komvuxplatserna dras ner eller 25:4-regeln avskaffas. De vars föräldrar, syskon och släktingar kastas ur eller får sina ersättningar sänkta i sjuk- och a-kassorna, eller vars otrygghet ökar när arbetsmarknaden brutaliseras. Med regeringens desperata utförsäljnings-, privatiserings- och klasspolitik är det öppet mål för den som kan formulera kritik och presentera alternativ.

SSU bör ta chansen. Det är två år tills nästa valrörelse börjar. Från kongressen 2007 tog SSU med sig ett radikalt handlingsprogram, och tillsammans med principprogrammet från 2005 utgör det en utmärkt grund för att bli den motståndsrörelse som ungdomar och arbetarrörelse väntar på. SSU har en radikal politisk plattform att stå på, god ekonomi att använda för att bygga organisationen och ett lysande politiskt läge.

För en rörelse som SSU är det viktigaste uppdraget att politisera, sätta ord på verkligheten så att unga människor förstår sitt samhälle och sin vardag. Idag finns ett sug efter en rörelse som inte räds det politiska och lyckas kombinera aktivism med seriöst studiearbete.

Alla människor vill förstå sin samtid. Kan SSU erbjuda analyser, kurser, studiecirklar som ger de redskapen, kommer unga att söka sig till oss. Om anarkismen lockar hundratals, vilka möjligheter har då inte socialdemokratin? SSU bör pressa på för en politik som löser ungdomars problem. Ett program med rättighetsperspektiv skulle kunna formuleras mycket kort i följande punkter:

Arbete. Bostad. Välfärd. Utbildning. Fritid. Klimatomställning. Privatiseringsstopp. Välfärdsutbyggnad. Befria sexualiteten. Stoppa rasismen. Demokratisering. Frihet. Jämlikhet. Solidaritet.

Ett sådant klassiskt och tydligt politiskt program skulle kombinerat med en orädd oppositionspolitik ge självförtroende och engagemang åter.

Unga människor måste känna att SSU är motståndsrörelsen mot borgarna. Unga människor ska veta att SSU kräver fler bostäder, bättre välfärd, minskade klassklyftor, att vi bekämpar främlingsfientligheten och att vi är klimatkritiska till kapitalismen. Lägg till att vi är sammanlänkade med häftiga befrielserörelser och har vänner som Nelson Mandela, Ségoléne Royal och Lula da Silva så borde rörelsen nå stora framgångar. Latinamerikas vänstervåg och Barack Obama hör ihop med oss. Det är inte gammaldags att vara vänster. En ungdomsrörelse måste tillåta sig att vara lite spretig, uppkäftig och framförallt växa ur vrede mot orättvisor.

Så är SSU i Nyköping. Vi träffar dem på torget där de delar ut flygblad mot de nazistiska grupper som invaderat staden. I Nyköping utgör SSUarna den antifascistiska fronten. Vanliga ungdomar som av politiska skäl anslutit sig till den demokratiska socialismen. Känslan av att det skulle kunna finnas tusentals gäng som det i Nyköping ger en känsla av hopp och lust. Engagemanget går inte att ta miste på. Många av dem har drabbats av hot och misshandel.

Men man låter sig inte stoppas. Om inte vi tar fajten, vinner ju nassarna. Det kan vi aldrig tillåta. Har man en bärande längtan, är det fruktansvärt lätt att leva.