Vänskap utan kön

”Jag skulle aldrig kunna ha en tjej som bästa vän.” När jag hörde en av mina nära vänner säga detta blev jag inte förvånad. Jag blev inte förvånad av att uttalandet kom från en kille och som tjej blev jag inte förvånad över att höra en kille säga det. Jag vet att det finns en osynlig spärr när det gäller hur kvinnor och män umgås med varandra. De flesta vet nog att den finns där men vi pratar inte så mycket om den.

Som en feministisk rörelse är vi i SSU duktiga på att prata jämställdhet. Vi ser problematiken med det patriarkala samhället och vad det gör med människor och framför allt med kvinnor. Vi är duktiga på att prata om ojämställdhet i hemmet, där kvinnan gör mesta delen av det obetalda arbetet till exempel som att städa, sköta barnen, laga mat och så vidare. Vi pratar om ojämställdhet på arbetsplatser där kvinnor är sällsynta på maktpositioner och att de fortfarande tjänar mindre än männen trots att man utför samma arbete. Vi pratar om våld mot kvinnor där det varje år dör 16 kvinnor som följd av våld från en man de har en nära relation till.

Där är vi duktiga på att se problemen och sedan presenterar lösningar. Men något område som är nog lika viktigt som det andra, och ligger närmare oss diskuterar vi inte lika mycket. Det jag tänker på är ojämställdheten i vänskap. Det handlar om hur vi behandlar varandra beroende på om vi är tjejer eller killar och hur vi förväntas bete oss bland andra människor. Det är här det riktiga jämställdhetsarbetet börjar, det är här vi kan bryta könsrollerna. Varför är det könet som bestämmer vilken vänskap man ska ha och hur man beter sig mot varandra?

Pojkflickor

Har du hört uttrycket ”pojkflicka”? Det används ofta för att förklara en del tjejers beteende och varför de är som de är. Ända sen jag var liten har jag fått höra att jag var en ”pojkflicka”. När man slår upp ordet i svenska akademins ordlista finns två förklaringar till ordet. 1. Flicka som flörtar med och springer efter pojkar. 2. Flicka som helst leker med eller är kamrat med pojkar. Förklaring två passar nog bäst på mig.
Jag är uppvuxen med en pappa som är militär. Han jobbade på KA2 i Karlskrona som utbildningsledare för värnpliktiga tills det lades ned. Idag jobbar han fortfarande inom försvaret men är idag övnings- och skjutfältschef för Marinbasen i Karlskrona. Från när jag var 5-6 år så har jag följt med min pappa mycket på jobbet. Så fort jag var ledig någon dag från skolan eller vi hade lov så var jag alltid på pappas jobb. Jag fick följa med på skjutfältsövningarna, jag fick träffa högt uppsatta inom försvaret och jag var med och åkte terrängbil ute i skogen på Rosenholm där KA2 låg. På min fritid lekte jag mest med killarna. På somrarna spelade jag fotboll på gräsmattan utanför huset och på vintrarna spelade jag hockey nere på isen vid sjön.

När jag gick i femte klass började jag spela fotboll i Lyckeby Goif. Eftersom det inte fanns andra tjejer som spelade så hamnade jag i killlaget. Det var riktigt tufft. Det var nog där min första insikt kom att jag inte var en del av gänget, att jag var tjej och att jag inte platsade riktigt. Jag älskade fotboll och tycket det var skitkul att ha börjat spela i ett lag men jag märkte tydligt att jag inte var välkommen där. Killarna i laget släppte aldrig in mig, speciellt på träningarna då jag fick kämpa för att få vara med. Något som spädde på utanförskapet var att jag inte fick vara med och spela matcherna, jag var ju tjej.

Min fotbollskarriär blev inte lång, det blev att gå tillbaks och spela på gräsmattan utanför huset igen.

Under min högstadietid var det killgänget i klassen jag umgicks med. De måste ha trott jag var konstig eftersom jag inte umgicks med tjejerna i klassen men jag trivdes mer med killarna. Då var jag medveten om de skillnader som finns i kill- och tjejgrupperingarna men jag reflekterade aldrig över varför det var så. När jag sedan började på gymnasiet så hamnade jag i en klass med 25 tjejer och tre killar. Nu var det inte tal om kill- och tjejgrupperingar, nu var det tjejerna som dominerade och andra spelregler som gällde. Jag hade lite svårt i början att komma in i klassen, att bli accepterad av tjejerna. På den tiden hade jag uppfattningen att det var tjejerna som var svåra. Det var inte lätt att göra sin röst hörd och jag hade svårt att öppna mig. Det var mycket lättare att umgås med killarna. Trodde jag. När jag slutade gymnasiet så insåg jag att så inte var fallet. Tjejer var inte svåra att ha att göra med och killar var inte de enklaste. När jag umgicks med killarna på högstadiet fick jag ingen identitet i gruppen. Jag var bara tjejen som hängde med killarna. Därför var det lättare, jag behövde inte förklara eller försvara mig. När jag däremot umgicks med tjejerna i klassen på gymnasiet så fick jag en identitet. Nu var jag Sophia, tjejen som fick förklara sig och försvara sig. När jag var med killarna var jag på ”förbjuden mark”. Berodde det på vem jag var? Nej. Berodde det på att jag var tjej? Ja. När jag var med tjejerna var jag ”hemma”. Berodde det på vem jag var? Nej. Berodde det på att jag var tjej? Ja.

Varför ska könet spela roll

Det som också är intressant är hur vi blir uppfattade beroende på vilket av könen vi hänger med. En tjej som umgås med killar blir grabbig och en kille som umgås med tjejer blir feminin. En generalisering från min sida, visserligen, men som jag tror stämmer ganska bra. När en person av det motsatta könet går in i en grupp och har förstått reglerna för umgänget så är den beredd att ändra på sig. Jag tror inte att personen tänker på det själv men för någon utomstående blir det ganska klart. Varför man inte ser det själv har att göra med att de inövade könsrollerna är så starkt befästa att de till slut tas för givet. Det har gått så långt att vi har accepterat att det finns skillnader i vänskap mellan tjejer och killar och att vi är beredda att spela enligt reglerna, vare sig vi vill det eller inte. Vi cementerar könsrollerna genom att anpassa oss till det kön vi umgås med.

Ibland får jag höra från en del människor att det är kvinnornas fel att vi inte har nått längre med jämställdheten. Att det är vårt fel att vi inte har nått höga positioner inom samhällets olika delar. Anledningen skulle vara svartsjuka. Vi kvinnor är så svartsjuka på varandra att vi ser till att vi inte hjälps åt att lyfta andra starka kvinnor utan istället håller tillbaka dem i väntan på att det ska gå bättre för en själv. Jag är så himla trött på den förklaringen. Jag har då aldrig möts av denna avundsjuka och inte heller tjejerna i min vänskapskrets.

Jag tror ingen kvinna skulle skylla på andra kvinnor bara för att de inte har nått längre i livet än vad de önskar. Istället är det dagens män med makt som sätter stopp för kvinnor att göra karriär. Vårt samhälle är uppbyggt på de manliga normerna, i familjen, på arbetet och det är de manliga normerna som styr vårt sätt att umgås. Även hur vi hälsar. Vem har inte varit med om det i en affär, på fest, på möte eller andra tillställningar? Jag kommer dit med en manlig kompis och möts då oftast av en annan man. De hälsar med att skaka hand medan hälsningen till mig blir bara ett hej. Ingen handskakning där, och det spelar ingen roll hur väl man känner personen man hälsar på. Med män skakar man hand medan man med kvinnor säger hej, eller ger en kram. Jag har börjat utmana det. Varje gång tillfället kommer upp då jag ska hälsa på en kille som börjar med att hälsa alla killar med en handskakning så sträcker jag också fram handen. Det intressanta då är att se förvåningen i personens ansikte, det var inget han hade förväntat sig.

Gör vänskapen könlös

Jag är rädd för att dagens tjejer och kvinnor har accepterat de spelregler som finns i vårat samhälle idag. Trots att vi har bäst betyg i skolan så får vi ändå mindre betalt. Trots att jag gjorde så bra ifrån mig på arbetsintervjun så valdes en kille till jobbet. Det farligaste är när vi kommer till den punkten där vi ger upp och inser att vi inte kommer att kunna förändra dessa mönster. Men jag tror att vi försvårar det ibland. Det första steget att ta ligger i vårt eget beteende. Vi måste inse att hur vi är med andra människor är det första och viktigaste steget. Det är bland sina nära och kära vi får trygghet, tryggheten att vara oss själva och att våga. Mitt sätt att vara och uttrycka mig ska inte bestämmas över vad jag har mellan benen. Ingen man ska någonsin begränsa mitt liv, vare sig det gäller i kärlek eller vänskap. Vi måste inse att det inte finns någon genetisk skillnad på hur umgänget med andra ska se ut. Det är inget konstigt att en kille har en tjej som bästa vän och vice versa. Genom att göra oss av med könsrollerna och kräva en könlös vänskap tar vi ett oändligt stort steg mot ett mer jämställt samhälle. Låt oss aldrig mer höra. ”Jag skulle aldrig kunna ha en tjej som bästa vän”.