Välj rätt mamma välj rätt pappa

Strukturella fel kan aldrig bli enskilda individers ansvar. Det menar Louise Malmström, socialdemokratisk riksdagsledamot. För Tvärdrag förklarar hon problematiken kring valfrihet i skolan, där det viktigaste valet tycks ha blivit det mest omöjliga: Att välja var man kommer ifrån.

Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av sina föräldrar. Skulle man sammanfatta ett barns möjligheter till en framgångsrik bildningsresa genom dagens svenska utbildningssystem med en enda mening skulle det vara den mest relevanta. För hur ofta upprepas inte olika varianter av uttrycket var och en är sin egen lyckas smed från vuxenvärldens auktoriteter? Din framtid är upp till dig. Ingen annan kan ta det ansvaret.

Tänk er en sådan där bild som brukar visas upp när någon har fått barn. Någonstans där börjar resan. Vi kan ta språket som exempel, nyckeln till eventuell framgång senare i livet. Det barn som valt rätt föräldrar kan under sitt första levnadsår exponeras för runt tusen unika ord, varav de flesta är uppmuntrande och positiva. Det barn som valt fel exponeras i stället för ungefär hundra unika ord, varav de flesta är tillrättavisande och negativa. Alltså, skärp dig, ungjävel.

När det första året är till ända brakar valen verkligen lös. Den ena ytterligheten kan innebära att föräldrarna åker runt och besöker alla förskolor inom tio mils radie och tar reda på hur de arbetar med allt från genus och närproducerade mellanmål till inflytande och språkutveckling. De ställer frågor om personalens utbildningsnivå och erfarenhet och vilka resurser förskolan har. De har råd att gå ned i arbetstid för att barnen ska få lagom långa dagar.

Den andra ytterligheten kan innebära att föräldrarna i stället är arbetslösa och känner sig tvungna att vara hemma med vårdnadsbidrag. I allra värsta fall träffar barnet bara den egna familjen. Men barnet får naturligtvis stå sitt eget kast om kamraterna har betydligt bättre förutsättningar när förskoleklassen börjar. Det har ju själv valt bort fem års försprång.

Visserligen finns det skäl att höja ett varningens finger för att vi riskerar att stirra oss blinda på internationella mätningar och ensidigt värdera det som är mätbart eftersom det är så svårt att mäta det som är värdefullt. Ändå är det ett obestridligt och allvarligt faktum att svenska elevers prestationsnivå stadigt sjunker. Sverige är ett av de få länder som visar en kontinuerlig försämring och enligt vissa studier har svenska elever tappat kunskaper motsvarande en hel årskurs i matematik. När läsförståelsen också dippar drabbar det samtliga ämnen. Skillnaderna i prestation mellan elever och skolor ökar, men även de elever som presterar på topp presterar sämre i dag än förut. De länder som klarar sig bäst i de internationella jämförelserna är samma länder som har de mest jämlika skolsystemen.

Försämrade prestationer, minskad likvärdighet och förskjutningen av ansvar från samhälle, skola och lärare till enskilda individer hänger alltså ihop. Eftersom svenska skolelevers resultat dalat under en rad år studerade Skolverket redan 2009 orsakerna till de svenska elevernas tapp. Man pekade ut fyra huvudförklaringar. Den ökade segregationen, decentraliseringen och differentieringen – det vill säga otyget att dela upp elever i olika nivågrupper utifrån förväntade prestationer – var tre av dem. Den ökade individualiseringen av undervisningen var den fjärde.

En bakgrund till individualiseringen är 1990-talets styrdokument. Samtidigt som vikten av individualisering slogs fast lämnades stort utrymme för lärarens egna tolkningar kring innebörden av den. Syftet var att undervisningen tydligare skulle anpassas till eleverna och leda till en mångfald av arbetsformer för att fånga upp alla. I stället gjordes schabloniserade förändringar i lärarnas undervisningsmönster som kom att handla om mer eget arbete och en förskjutning i ansvaret från lärare till elev. Därmed fick också stödet hemifrån allt större betydelse, det vill säga föräldrarnas utbildning och kulturella kapital. (Ett missförstånd från lärarnas sida alltså. Lägg därtill en jag- och individfixerad samhällstrend och snart sju års borgerligt styre med en uppenbar önskan att så tidigt som möjlig skilja agnarna från vetet i svensk skola. Det intressanta nu är dock hur vi tar oss ur ett läge där det verkar vara helt okej att peka finger åt den individ som inte klarar kraven och avfärda den som lat och utan ambitioner. Förutom att det är ett gigantiskt resursslöseri att inte ta tillvara allas begåvningar är godkända betyg i grundskolan den viktigaste faktorn för att förutse elevens möjligheter att i framtiden försörja sig själv och leva ett gott liv. Det gör det än mer allvarligt att andelen som klarar detta minskar för sjätte året i rad. Att föräldrarnas utbildningsnivå i sin tur är den viktigaste faktorn för elevens skolframgångar, numera lika viktiga i Sverige som i USA och Tyskland, bevisar att det är hög tid att släppa skyll-dig-själv-mentaliteten och våga fokusera mer på skolans kompensatoriska uppdrag. Varje elev har rätt att förverkliga sina drömmar och nå sina bästa stämningars längtan.)

Framgångsrik skolgång bygger i princip alltid på ett lyckat samarbete mellan skolan, läraren, eleven, föräldrarna och det omgivande samhället. Ingen lärare, skolledare eller huvudman kan någonsin helt svära sig fria från en elevs skolmisslyckande. Kommentarer som ”Vi kunde inte nå bättre resultat med tanke på elevernas bakgrund” måste med nödvändighet förpassas till historien. Detta mot bakgrund av att både forskning och konkreta exempel visat att man kan vända en skolas negativa utveckling på bara några år och att samtliga elever kan nå målen om skolan och lärarna arbetar tillräckligt motiverande och erbjuder rätt stöd. Höga förväntningar på alla elever är ett måste för att göra ett bra jobb i skolan och alla val som leder elever in i återvändsgränder alltför tidigt måste undvikas.

Ansvaret för skolmisslyckandena vilar alltså tungt på många olika axlar. Politikernas, huvudmännens, skolledarnas och lärarnas. Strukturella fel kan dock aldrig bli enskilda individers ansvar. Och en sak kommer alltid att vara helt säker. Det kan aldrig falla tungt och ensidigt på den där lilla nyfödda krabatens axlar. Den som vilar mot sin förälders bröst med stora blanka ögon. För det allra viktigaste valet får ingen av oss göra.