– Valfriheten kostar och någon betalar

”Historielöshet och kunskapsbrist är två livsfarliga anhalter på den linje tiden vill sträcka ut”. Författaren Kristian Lundberg skildrar ett skadeskjutet Sverige i en nyskriven, och för Tvärdrag exklusiv, essä. Ursprungligen publicerad i Tvärdrag nummer 1/2014.

Det finns en nollvision. Jag tror att just den bilden är själva navet i det resonemang om nyspråk och samhälle som allt mer upptar min tid. Det finns en avgörande skillnad mellan sken och verklighet, ett slags glapp som blir uppenbart just eftersom det bygger på en medveten lögn. Man omförhandlar verklighetens villkor genom språket, inte genom att lösa konflikten, problemet.

Så, nollvision. Det är med det begreppet det hela börjar för mig. Det är startskottet. Enligt Svenska Akademiens ordlista kan man förstå vision som ”Syn, uppenbarelse, framtidssyn.” Maria Larsson presenterade 2007 en framtidsvision som innebar att noll barn i Sverige skulle beröras av verkställda vräkningar. I ett inslag på SR (18 december 2012) går det att läsa, apropå detta med sken och verklighet, ”Under de sex senaste åren har över 3 000 barn vräkts från sina hem. Bara i år är det över 400 barn som blivit vräkta. Sverige befinner sig långt ifrån den nollvison som barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) utlovade 2007.”

En vision är naturligtvis ingenting värd om det inte bereds plats för den, om man inte arbetar för att skapa förutsättningar för att visionen skall kunna genomföras. I annat fall blir den här framtidssynen bara ett abstrakt begrepp som förpliktigar till noll och intet. Gärna en vision, men först en rejäl handlingsplan. Det är just här, i formuleringar som ”Nollvision” – ett begrepp som på ett sätt helt saknar innehåll, som det blir tydligt för mig att den som äger mandat i språket kan omtolka verkligheten. Det är i dessa visioner, som inte gestaltas politiskt, som det börjar bli tydligt för mig vad det är som sker, nämligen en omförhandling av det verklighetskontrakt som vi vill skall finnas mellan det vi säger och det vi gör. Det kontraktet kan naturligtvis också tolkas ideologiskt.

Språk, makt. Verklighet, sken.

Och ett antal tusen vräkta barn.

Tiden är inte en rak linje mellan olika hållplatser. Vi omvärderar, omskapar, rekonstruerar. En människa är nämligen varken ett objekt eller en funktion. Vi lär oss bli till, dag för dag, inte minst i rörelse med varandra. Ensam är inte stark. Det kan vi lära av historien. Det är en vision vi erövrat genom erfarenhet. En vision som inte omsätts i praktiskt handlande blir till slut en lögn.

Och, lika viktigt blir det i sammanhanget att se att också en ide eller föreställning måste befinna sig i en egen process som rör sig mellan framtid och minne, mellan tradition och förnyelse.

Igen, tiden är inte en rak linje. Den goda tanken är nämligen mer av en levande organism, en bild som blir verklig genom att den delas kollektivt, anpassas efter tiden. Det är den grundläggande radikaliteten. Basen är däremot alltid konstant, nämligen synen på människan. Det blir till slut så positionerat som det har blivit idag, där vi antingen ser människan som en levande varelse som får lov att ta plats eller så blir du en funktion, en kugge i en anonym marknad. Det är grunden. Vi lever i nuet och framtiden kommer döma oss. Det blir än viktigare då att låta den retroaktiva, kollektiva berättelsen lära oss så vi kan urskilja, pröva, sammanfatta. Tiden är nämligen också en slags berättare, ett motgift mot den kollektiva glömskan. När tiden antar formen som berättare vill den påminna oss om vilka vi är och var vi kommer ifrån. Igen.  Vi är människor, inte funktioner, objekt. Det är en insikt vi närapå dagligen måste erövra, inte minst genom klasskamp, vars grund är kunskap, bildning, radikalitet.

Detta visste Rickard Sandler, en av grundarna till ABF. Han skriver i ett anförande följande: ”Klasskampens inträde uti sitt kulturskede, då kampen gä̈ller ej brödet blott men även bildningen, arbetarens växt från produktivmänniska till kulturmänniska, delaktig i den kultur, som han bär på sina starka axlar – det är förändringen och framsteget/…/”

Vi lever idag i en spegelvärld av de värdena, i en spegelvärld där allt går att mäta och väga och där exempelvis konstnärlig kvalité mäts i marknadstermer i form av försäljningssiffror. En teater måste bära sig, på marknadens villkor.

Det pågår med andra ord en slags omvänd klasskamp i det samtida Sverige, den pågår just därför att historielöshet och kunskapsbrist tvingar oss att bli funktioner i ett ekonomiskt sammanhang som vi inte själva har valt, för inte gick någon till val genom att formulera en önskan om vanvård, segregering, utanförskap. Nej, det formulerades på ett annat sätt, nämligen som valfrihet.

Så, vad göra? Vad innebär det att vara radikal i ett sådant sammanhang? Olof Palme byggde vidare på Sandlers slutsatser och visade på en möjlig väg. I ett anförande vid Skånes socialdemokratiska partidistrikts 60-årsjubileum den 30 oktober 1965, liksom i artikeln ”Att vara radikal” publicerad i Vi i Örby, menade han att ”radikalismen måste ”vara förankrad i verkligheten. Den sociala och ekonomiska strukturen måste kartläggas för att kunna meningsfullt förändras. Fördomen måste blottläggas för att skändligheten skall kunna krossas.”

Och, en central tanke i hans resonemang om radikalitet är just detta, förmågan att kunna ompröva, anpassa och på det sättet kunna ge plats för hela människan.

”Vi har inte längre någon patentmedicin till lösning av samhällets problem. Vi tror inte längre på en ödesbestämd utveckling. Och det upplever jag inte som en förlust utan som en befrielse. Den historiska erfarenheten visar klart att varje försök att påtvinga verkligheten en enhetsformel får ett drag av groteskeri och vederstygglighet och leder ytterst till hänsynslöshet mot enskilda människor. Hur många människor har svultit ihjäl som offer för den osynliga handen och den fria marknadshushållningen i den klassiska liberalismen? Hur många människor har försmäktat i slavläger därför att de förmenats utgöra ett hinder för ett lagbundet framåtskridande enligt en dogmatisk uttolkning av marxismen?”

Och nu är vi just där, igen. I en samtid som styrs av en osynlig hand, där till och med frågan om allas rätt till bildning har förvandlats till ett svar som måste innehålla både debet eller kredit.

Historielöshet och kunskapsbrist är två livsfarliga anhalter på den linje tiden vill sträcka ut. Vi ser det ske närapå dagligen. Man förändrar inte verkligheten. Man förändrar istället språket som skall beskriva verkligheten. Så blir Malmö med ett enda pennstreck en kunskapsstad och inte en arbetarstad. På samma sätt blir då Moderaterna helt plötsligt både frihetskämpar, rösträttsaktivister och sociala reformister som ser till det allmännas bästa.  Man skapar inte nya förutsättningar, man gör bara om historien så den passar bättre in i den symbolvärld man vill tillhöra. Yta. Sken.  Den omvända klasskampen har förflyttat oss in i en samtid där exempelvis arbetsrätten har förvandlats till en permanent rättsosäkerhet. Den som äger berättelsen om tiden kommer också vara den som definierar vad som har skett – och på vilket sätt det ideologiska maktskiftet har ägt rum. Marknaden äger berättelsen. Marknaden tiger och agerar istället.

Och vi låter marknaden definiera social trygghet, arbetsrätt, bildning just för att vi har blivit allt mer historielösa, kunskapslösa. Det finns med andra ord en verklighet, en marknad, där okunskap är en förutsättning, närapå ett värde i sig.

Malmö är en av de få städer där man kan få sin bil rengjord för 99 kronor. Det tar cirka två timmar att få bilen tvättad, polerad, dammsugen. Om man då räknar bort material, lokalhyra och omkostnader för el etc så kan vi enkelt se att den person som utför arbetet förmodligen har en timlön på 12-15 kronor. Överallt, i denna kunskapsstad, så ser jag arbete pågå, löner pressas ner bortom en miniminivå. Och, inte en arbetarstad? Vi har skapat en stad med en kollektiv glömska, en historielöshet där den tidigare klassresan var kollektiv, numera är den individuell och formulerad på marknadens villkor. Klassresa idag är synonymt med att vara sin egen lyckas smed, en entreprenör.

Vem vinner på det? Varför vill man omdefiniera staden, det pågående arbetet? Det finns ett lika enkelt som förfärande svar. Marknaden vill inte påminnas om att det finns en verklighet utanför årsredovisningar och kvartalsrapporter, där konkurrens och valfrihet i själva verket betyder social segregering och utsatthet. Man åtgärdar inte problemen, man omdefinierar istället verkligheten genom språket. Istället för att tala om klass som en betydande faktor för social utsatthet väljer man att fokusera på etnicitet vilket då gör att man enkelt att kan demonisera hela folkgrupper. Det är ett banalt trick, och vi tycks gå på det, gång efter gång – just eftersom vi blir allt mer historielösa, kunskapslösa. Vi ägs av vår brist, vår reducering. Och marknaden, denna osynliga hand som hela tiden örfilar upp oss, tycks trivas bäst när vi har det som svårast, när vi måste välja vår egen trygghet framför den solidariska tanken om att bistå varandra. Vi är med andra ord intvingade i ett mönster och system, det är bara det att vi aldrig får se hela mönstret träda fram och därför inte kan se hur det nyliberala systembygget totalt har ställt om förutsättningarna. Vi har förlorat rätten till kunskap, rätten till det förflutna. Det är idag inte helt ovanligt med höga procentdelar som inte klarar sig förbi grundskolan med godkända avgångsbetyg. I dessa stadsdelar försvinner också biblioteksfilialerna. I dessa områden, om man nu skulle rita en karta och sätta en nål för varje faktor som leder till utanförskap och vanmakt, så kan man se ett mönster: bristfällig skola, eftersatta bostadsområden, frånvaro av bibliotek, trångboddhet, bidragsberoende. Kort och gott: total segregering. Det är bara det att vi inte talar om det som ett system, vi talar om det som individens frihet och rätt till eget val. Det är bara det att vissa tycks friare att välja än andra.

Valfriheten kostar och någon betalar. Och, när jag nu denna morgon cyklar genom det som en gång var Malmös arbetarkvarter, passerar gatan där min farmor och farfar bodde när jag var liten, så kan jag känna med hela kroppen vem det är som får notan, som får anpassa sig efter omänskliga villkor. En äger, den andre blir ägd. Marknaden tycks vilja ha det så. Den osynliga hand som marknadsliberaler talar om, den välvilliga hand som ställer allt till rätta, den handen tycks allt oftare vara en knytnäve i solarplexus på Arbetarklassen. Så, varför står vi stilla och tar stryk? Gång efter gång, dag efter dag? Jag har ett svar. Jag återkommer till det om en stund. En förklaring, en del av en förklaring är just att det är en omvänd klasskamp som äger rum. Vi har en välmående medelklass som blir allt större. Vi får samtidigt en helt ny underklass av egendomslösa. Vi har en på en mycket kort tid lyckats återskapa det statarsamhälle vi en gång var överens om att lämna. Vi har en ny klass av rättslösa. Vi har samtidigt en växande kunskapsklyfta, en djup ravin av historielöshet – och det är i detta tomrum, denna brist på ideologisk motkraft, som marknaden definierar sina krav, villkor, rättigheter. Och ser till att vi anpassar oss efter det som för bara tio år sedan var helt orimligt.

Det är först i vanmakten, när vi står ansikte mot ansikte med exempelvis den ökande barnfattigdomen som vi ser att vi aldrig har fått välja, att alternativen aldrig formulerades i den verklighet där vi befinner oss – för inte var vi överens om att valet skulle stå mellan nya skor åt barnen eller busskort åt föräldern? Inte har vi varit delaktiga i den rättslöshet som Bemanningsföretagen praktiserar? I upphävandet av Arbetsrätten? På ett sätt har vi dessvärre det, just eftersom vi har varit historielösa och delvis kunskapslösa. Vi fick en karta som inte stämde med verkligheten och det är först nu, när vi är helt vilse i vårdskandaler och skolkonkurser, som vi kan se exakt hur vilse vi är – och tro mig, vi är mycket vilse. Det är uppenbart att vi lever i konsekvenserna av ett ideologiskt maktskifte.  Det är ett slags informellt skifte som har ägt rum, inte minst för att vi inte ens har fått lov att välja fram det, istället har det i en slags ”valfrihet” tvingats på oss. Din hyreslägenhet har förvandlats till en bostadsrätt, dina frilansuppdrag kräver av dig att du blir småföretagare, du väljer en friskola eftersom andra skolor i området hela tiden ställs på ekonomiskt undantag, i valet mellan ett antal biblioteksfilialer i förorterna du aldrig besöker eller ett upprustat huvudbibliotek i närheten av dig, så väljer du det bekvämaste. Du pensionssparar, tycker allt oftare att en del skatteavdrag tycks rimliga – och plötsligt, utan att egentligen förstå vad som har skett så har du själv aktivt deltagit i detta skifte, ett skifte som går att sammanfatta i meningen ”Det som en gång var en kollektiv klassresa är nu en individuell resa in mot en allt mer rädd och tigande medelklass.”

Rädsla. Det är priset.

Det är bara det att ingen har formulerat skiftets natur i form av ideologiska termer. Det vi ser och svarar på är istället just bara konsekvenserna av en ideologi utan innehåll, utan substans. Den nyliberala rörelse som med närapå religiösa övertygelse utformar och definierar vad marknaden vill ha och behöver innehåller just ingenting. Marknaden är både syfte och innehåll. Och det är marknaden som kräver, avreglerar och skapar den nya dagordningen som vi nu tvingas in i – där den enes valfrihet helt uppenbart är den andres vanmakt. Det problematiska med ”nyliberalismen” är att den bara har ett svar, oavsett hur frågan formuleras – och svaret är alltid marknaden, vilket då leder till absurda konsekvenser, som att frågan om hemlöshet läggs ut på anbud, sjukvården blir plötsligt en balansräkning där man hellre behandlar ett brutet ben än exempelvis psykisk sjukdom. Allt skall gå och mäta och väga och tvingas in i ett budgetsystem. Nu senast krävde marknaden att Volvo avskedade över 4000 personer, inte för att företaget var olönsamt, alls inte – snarare tvärtom, däremot krävde marknaden att man anpassade sig inför en kommande tid, en framtid som faktisk är okänd för oss alla. Det är uppenbarligen bara marknaden som kan svara också här. Men, hur har det kunnat bli så här? Ett svar är just att eftersom det ekonomiska systemet inte bottnar i en ideologi blir det svårt att svara annat än i ekonomiska termer vilket då långsamt förskjuter fokus från grundfrågorna. Solidaritet har plötsligt blivit en fråga om bokslut. Fackföreningsrörelsen som bygger just på tanken om solidaritet måste nu svara på samma sätt som frågan blir ställd och plötsligt har vi sagt: ”Ja, jag är solidrisk, men det får inte kosta mer än…” Men så var det väl aldrig tänkt? En solidaritet som inte är villkorslös, vad är den värd? Ingenting. Så, låt oss ta det från början, låt oss se hur denna icke-ideologi plötsligt har getts mandat att sätta en politisk, social och etisk agenda. Den nyliberala ideologin består egentligen bara av en innehållslös formulering om en anonym marknad, en slags rovdjurskapitalism som i allt snabbare tak inte bara monterar ner vårt samhälle utan också tvingar oss bort från friheten att vara just så goda och solidariska som vi människor egentligen är. Detta raster läggs sedan ut över allt. Kultur. Sjukvård, Omsorg. Skola. Näringsliv. Marknaden skall avgöra värdet, vilket innebär att benbrott och buskis är att föredraga framför mer komplicerade åtgärder som exempelvis behandling, kvalité och människovärde.

Så, vad göra? Återerövra bildningen, sluta sig samman, återkräva frågorna till sina rätta sammanhang, skapa denna stillsamma revolt som bland annat består av en solidaritet som inte räknar på vad du eller jag kostar.

Illustration: Camilla Frantzell