Valet av Dylan inte så revolutionerande

 

Agnes Kauranen och Sofia Berg, litteraturvetare och bibliotekariestudenter, kommenterar Svenska Akademiens val av nobelpristagare i litteratur.

Vi har ingenting emot att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Vi kan till och med instämma i många hyllningskörer och tycker att han har gjort fin, tankeväckande musik. Det är också spännande att Svenska Akademien försöker bredda begreppet litteratur genom att även inkludera författare till låttexter i urvalet.

Men det är intressant att polariseringen i debatten kring det här valet är så oerhört skarp. Antingen tycker folk att det är ett folkligt, inkluderande och alldeles revolutionerande val av pristagare. Eller så verkar folk tycka att det är fruktansvärt att en person som många människor faktiskt har en relation till sedan innan får priset, som att det skulle sänka prestigen. Vi håller inte med någon sida.

Att Svenska Akademien valde Bob Dylan är ganska spännande, ganska roligt, ganska intressant och absolut välförtjänt. Men inte så mycket mer än så. Vi tycker det blir skevt när folk påstår att det här är ett inkluderande och folkligt val av nobelpristagare när Bob Dylan på de allra flesta sätt inte breddar bilden av vem som kan få ta emot priset. Istället för att debatten, som nu, landar i frågan om Bob Dylan är en ovärdig nobelpristagare eller inte hade det varit mer intressant om den istället fick handla om vem som är värdig nobelpriset bortom alla vita män i västvärlden som skriver för en vuxen publik med ett manligt kodat språk.

Göran Greider skriver i Aftonbladet: “När Svenska Akademien väljer att ge Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan så äntrar den äntligen den moderna världen.” Absolut, Göran Greider. Vi förstår vad du menar när du hyllar en författare som många har stärkts av, men att påstå att Svenska Akademien nu äntrar den moderna världen är kanske att överdriva en liten aning.

Johan Svedjedal skriver hyllande i Dagens Nyheter att Bob Dylans muntliga litteratur “slungas till hjärna och hjärta”, och det är något i den meningen som skaver i det här sammanhanget. Det uppstår en fadd smak av… uppenbarhet och man vill ställa sig frågan: vilka hjärtan hamnar Dylans texter hos? Om en text helt motståndslöst slungas till hjärtat hos läsaren (i det här fallet lyssnaren), var finns då friktionen i dikten, eller snarare hos mottagaren? Om en text lägger sig mysigt och bekvämt tillrätta i hjärtat, var hamnar då all ilska, sorg, hopplöshet och vrede? Visst fanns den hos Dylan för drygt femtio år sedan, men hans texter är inte akut samhällskritiska idag. De har inte den subversitet eller djärvhet som måste kunna få ta plats på stora litterära scener idag som till exempel förra årets nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj gjorde. Aleksijevitjs utmanande och ödmjuka dokumentärromaner, där hon tar flera steg bort från sig själv, och drar in kollektiva historier som skapar ett mångstämmigt och brokigt exempel på hur inkluderande litteratur kan vara.

Att Svenska Akademien breddar sina mediala villkor är egentligen ingenting vi behöver höja på ögonbrynen åt. Vad de dock borde göra när de är igång med sin moderniseringsprocess är att syna sig själva, försöka lossa på det strama, patriarkala grepp de har runt halsen och tänka nytt inte bara kring form, utan också kring innehåll.

Vi tror på att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Hylla gärna Bob Dylan men det är inte riktigt ett omdanande av den litterära scenen att han fick priset. Och vi kan samtidigt ställa oss frågorna: Var finns kvinnorna och det kvinnliga språket bland pristagarna? Var finns Astrid Lindgren, Clarice Lispector eller om man nu ska se till någon som likväl som Dylan aktivt kämpat för amerikanska medborgerliga rättigheter och bidragit till amerikansk sångtradition, varför gav man inte priset till Nina Simone när hon levde?

Bob Dylan förtjänar att bli ihågkommen, men Svenska Akademien borde göra upp med en historia fylld av män. Det kanske betyder att några viktiga män får stå tillbaka en del år, men det är ingenting gentemot alla de kvinnor som trots att de hängett sina liv åt litteratur och musik blivit osynliggjorda i en manlig kanon. Vi kräver nu halva makten, även på den litterära scenen.