Vad ska vi med er klassanalys till?

 

Tänker varje dag efter jobbet: aj, vad ont det gör i ryggen. Jag är 23 år och har ont i hela kroppen efter en dag på min arbetsplats. Min undersköterskemamma och mina kollegor säger alltid att jag ska ta mig därifrån, bli någonting annat. I en annan värld önskar jag att jag kunde få bli det som jag är bra på.

Jag förstår att jag har ett så kallat ”kulturellt kapital”. Jag läser böcker, har pluggat barnlitteratur, kommer kanske bli bibliotekarie en dag. Men jag kan aldrig se mig själv bortom den offentliga sektorn och vilken makt är kulturellt kapital i ett samhälle som bygger på att den som har de materiella tillgångarna bestämmer? Vad ska jag med min kunskap om böcker till i en omvärld där arbetslösa ställs mot flyktingar, välfärden ständigt faller offer för nedskärningar och kvinnor måste sälja sina kroppar för att ha mat för dagen?

Jag önskar att vi pratade om det som är viktigt istället. Det är en tillgång för mig att jag har ett kulturellt kapital och egentligen borde vi äga all kunskap tillsammans. Jag gick till biblioteket om somrarna men mina grannar gjorde aldrig det. Det är sant och riktigt men jag är också 23 år med ryggont efter mina arbetspass inom äldreomsorgen. Jag säljer stora delar av tiden i mitt liv till en arbetsmarknad som inte visar någon hänsyn.

Samtalsdebatten är så infekterad, det säger folk mycket nu för tiden och jag tror att det är sant. Trodde inte att infektionen skulle nå mina egna tankemönster för jag är relativt principfast men den har nästlat sig in där. Jag tänker ibland: får jag verkligen snacka klass? Får jag berätta om hur det är att jobba inom äldreomsorgen? Jag är ju bara en sån som pluggar som råkar jobba där just nu, inte på riktigt, aldrig äkta. Jag kanske är en så kallad medelklassunge. Min mamma är undersköterska, min pappa är mellanchef inom journalistiken. Jag har sex syskon och berättelser om en jättefin barndom med billiga skogsutflykter och besök på biblioteket om helgerna. Gör det mig till medelklass? Arbetarklass?

Snälla placera in mig i era klassdefinitioner för jag fattar ingenting. Ni gör det nog inte medvetet men era klassanalyser befäster det här samhället. Varför ska jag gå runt och fundera på om jag har en privilegierad klassposition när det inte stämmer eftersom jag inte äger någonting i relation till Ingvar Kamprad?

Jag går till jobbet ungefär varje dag men orka lyfta in det personliga hela tiden. Det viktiga borde vara orättvisan i att det stora flertalet varenda dag går till sitt jobb för att sälja sin arbetskraft när en liten del av befolkningen lever på mervärdet. Det viktiga borde vara att folk pratar om arbetsförhållandena inom äldreomsorgen, spela roll om de inte ska arbeta där mer än en sommar. Det viktiga borde vara att vi försöker förskjuta debatten så att den handlar om det vi vill: allt som är fel med det här samhället och hur vi skapar någonting bättre. Min dröm är någonting större än att den så kallade medelklassen ska växa, min dröm är att vi alla befinner oss på samma nivå.

Dröm större och våga mer. Det här samhället var ändå aldrig gjort för såna som oss.