Tvärdrag har slutat tro

 

Jag sitter på tåget från Kalmar till Stockholm. Det är närmre 40 grader i kupén. Alla toaletter är avstängda, men ingen verkar reagera. Vi har vant oss. Jag tänker på uttrycket att något ”går som tåget” helt ändrat innebörd. Vi är över en timme försenade och jag beslutar ägna resan åt att läsa senaste numret av Tvärdrag där redaktionen åkt runt i Sverige för att ta pulsen på den unga socialdemokratiska rörelsen.

I höjd med Alvesta börjar ett barn ropa: ”Jag vill ha glass!” Föräldrarna tittar med jämna mellanrum upp från sina mobiler och replikerar: ”Du ska vara tyst!”

På det politiska planet sker ungefär samma sak. Vi är mitt inne i skandalen kring Transportstyrelsen och för var gång jag kollar nyheterna är det någon av alliansföreträdarna som med lite djupare brösttoner ropar: misstroende, avsätt!

Mot denna fond kan man tycka att det skulle vara upplyftande att ta del av ett politiskt ungdomsförbunds visioner om framtiden. De har som regel alltid gått före. Varit lite mer radikala än sina moderpartier. Oslipade diamanter, fria i tanken. Och visst finns även här enstaka idéer som sticker ut, men för varje sida blir jag ändå alltmer nedslagen.

”Jag vill ha glass” ropar barnet.

”Vi måste våga ha visioner!” ropar de lokala SSU-klubbarna från Sundsvall, Nässjö, Stockholm, Lund, Uppsala, Skövde, Luleå och Göteborg. ”Vi måste dela flygblad, värva medlemmar, bygga ett nytt miljonprogram!”

Det är som ett eko av moderpartiet. Bara lite spretigare och lite mindre underbyggt. Men med samma självförtroende att det givet är socialdemokratin som är lösningen på framtidens frågor.

Men så snart man säger ”vi måste” har man slutat tro.

Jag tänker på Simone Weils skrift ”Om nödvändigheten av de politiska partiernas avskaffande.” En provocerande, underhållande skarp text om man vill förstå farorna med partipolitiken.

För det första menar Weil att det är alldeles för lätt att sluta tänka när man arbetar inom ett parti. Man får som vana att tycka som partiet. Och hur många gånger har jag inte i en debatt på frågan vad vederbörande tycker i sak, fått till svar: ”Jag tycker så här för att jag är socialdemokrat.” Den här tankelättjan har också ökat i takt med att partierna idag alltmer organiseras som företag med egna varumärken, kommunikatörer och det närmast blivit  lag att tycka som partilinjen. Om man är rädd om sin egen karriär vill säga.

För det andra, menar Weil, att om ett partis främsta mål är att växa, är detta i grunden totalitärt och riskerar ställa sig före det allmänna bästa.

Jag tänker på Carl Schlyter som i ett samtal sa att ”ett partis främsta mål borde vara att en dag inte behövas och då upplösas och lämna plats för nya rörelser.”

Ordet demokrati måste förvandlas till ett verb tänker jag.

I Linköping ger mamman upp: ”Och det är bara glass från MC Donalds du kan tänka dig?” ”Ja” ”Vi tar nästa tåg”  säger hon och så hoppar de av. En minut senare håller Löven presskonferens. Och gör samma sak: regeringsombildning.  Och accepterar därmed att lämna över hela problemformuleringsinititativet och missar åter chansen att göra politk.

För problemet med Transportstyren är inte en personfråga. Det är en politisk fråga som hade kunnat bli ett ideologiskt slagfält. För det handlar i grunden om vilka risker man tar när man väljer att utsätta känslig verksamhet för de spelregler som gäller i konkurrens på en marknad.

Det är naturligtvis inte givet att en verksamhet blir korrupt bara för att den drivs med vinstintresse. Men den förskjutning av fokus från kvalitet till mätbara mål som vinstkrav och NPM:s intåg fört med sig ökar markant risken för en urholkning av de värden som är grunden för dessa verksamheters legitimitet. Vår tillit.

Att (S) inte nyttjar detta är nästan obegripligt fast tyvärr helt i linje med den utveckling vi ser just nu. Där politik reducerats till ”strategiska” punktinsatser.

Forskaren Donella Meadows har tittat på vilka metoder som är mest effektiva om man vill skapa verklig förändring i ett samhälle och talar då om hävstångspunkter. När man ska tippa något över ända kan man ta hjälp av en hävstång och beroende på var man placerar dess ände i marken får den olika stor effekt.

Lägst påverkan, menar hon, har punktinsatser, som t.ex nivån på skatter och bidrag. Eller för den delen att avsätta en minister. Och ändå är det på den typen av åtgärder vi lägger 90-95% av all energi. Något högre inverkan har utbildning och information. Än högre har lagar och mål.

Men allra högst hävstångsverkan, det enda som egentligen kan skapa verklig förändring i ett samhälle har det paradigm man är inne i. Alltså berättelsen i vilken vi lever.

Och det är nog därför jag blir så nedslagen av att läsa Tvärdrag. För även här rör sig allt inom ramen för samma berättelse.

Och förmodligen är det vad som skulle behövas, för att få slut på den här politiska cirkusen, något i stil med det världens främsta nycirkuskompani Cirque de Soleil gjorde när man en gång skapade nycirkusen. Man tittade på den traditionella cirkusen och sa: Detta är cirkus idag: enskilda nummer, popcorn, levande djur osv. Och sedan sa man: Men detta är vad vi anser ska vara cirkus i framtiden – en sammanhängde berättelse, världens främsta artister, inga levande djur osv. Man ritade om hela spelplanen och började spela efter den.

Tänk om någon vågade säga: Detta är politk idag. Men det här skulle det kunna vara. Detta är rikedom, rättvisa. Detta är ett samhälle…

Cirque the soleil tog omedelbart alla marknadsandelar. För att man vågade lämna gamla lösningar på nya problem. Man vågade ta det outnyttjade utrymmet. Och göra det trots att publiken ännu ropade efter popcorn och glass på den traditionella cirkusen.

 

En kortare version av texten är publicerad på DN Kultur