Träffsäkert om vardagsrasism

När jag läser "Orientalism på svenska" blir jag obehagligt medveten om mina egna fördomar och stereotypiseringar. Framförallt blir jag obehagligt medveten om att jag aldrig diskuterat de frågeställningar som boken tar upp, inte i SSU och inte någon annanstans. I alla fall har jag aldrig gjort det med det allvar och det djup som ämnet kräver. Jag kommer på mig själv med att bli orolig för den här recensionen. Jag blir rädd att det jag skriver kommer att spegla föreställningar jag absolut inte vill ha och strukturer jag absolut inte vill vara en del av, men som kanske ändå finns där någonstans i mitt svenska huvud.

För "Orientalism på svenska" klär av det moderna, jämlika, fördomsfria Sverige på ett alldeles särskilt effektivt sätt. Kvar finns något annat, något fult. Något vi skäms för och skyller på andra, men som vi ändå är en så stor del av. "Orientalism på svenska" är inspirerad av Edward Saids berömda bok "Orientalism" som kom ut i slutet av 1970-talet, men precis som titeln avslöjar handlar den om Sverige och svenskarnas förhållande till den så kallade Orienten. Kort och gott: Boken handlar om den svenska främlingsfientligheten. Inte om den som företräds av Sverigedemokrater och nazister på gator och torg, utan om den som avspeglas i dagstidningar, i kultur och litteratur – och som är så mycket svårare att peka ut och slå hål på.

Åtta skribenter med olika perspektiv och problemställningar deltar. Allt från Elsa Beskows "Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin" och nyhetsrapporteringen kring brott bengångna av invandrare till debatten om "invandrarlitteratur" och uppkomsten av rasbiologiska institut behandlas. Texterna är olika djupgående och flera gånger önskar jag att författaren lagt mer tid på analys av världen och dess motstridiga intressen. Sedan märker jag att andra texter kompletterar med dessa perspektiv och då blir allt ändå en helhet. Trots att texterna är ganska olika är slutsatserna desamma: västvärlden skapar bilden av "Orienten" och "de andra" för att normalisera och rättfärdiga sitt eget samhälle. Som Stefan Jonsson formulerar det i sin text "Halva världen": "Vår förståelse av den egna kulturhistorien blir halv så länge vi inte begripit den imperialistiska historia som utgjort dess förutsättning. För att själva framstå som civiliserade har vi utmålat andra samhällen som barbariska; för att framhäva vår egen konst som modern och universell har andras skapande pekats ut som primitivt eller provinsiellt; för att bekräfta att vår egen ordning styrs av förnuftet har våra vetenskapliga discipliner velat bevisa att andra folk styrs av instinkter."

Det här är ingen faktabok, inget uppslagsverk där man kan slå upp sida 23 och hitta svaret på hur vi ska bekämpa rasismen i det här landet. Däremot väcker "Orientalism på svenska" tankar som man tänkt men aldrig kunnat formulera. Den rätar inte ut några frågetecken, snarare skapar den nya, och det är precis det jag tycker är bokens styrka. För oss som är aktiva inom arbetarrörelsen (och för alla andra med för den delen) är "Orientalism på svenska" en otroligt relevant bok. Delvis på grund av de brunblå vindar som nu blåser över vårt land. Mest för att de vindarna bara är lätta fläktar i jämförelse med den storm av främlingsfientlighet som döljer sig i alldeles vanliga och accepterade delar av det svenska samhället. Det är dags att lägga snacket om det moderna, jämlika, fördomsfria Sverige på hyllan och börja agera. Vi måste stå i täten för att krossa strukturer och motarbeta dunkla intressen. Men först måste vi granska oss själva. Vi måste konstatera att vi inte står utanför resten av samhället, att vi som rörelse och vi som individer måste göra upp med våra egna föreställningar innan vi kan bekämpa andras.

Som Edward Said skriver och redaktör Moa Matthis citerar i det inledande stycket:"Vi har inget att förlora utom våra tankars bojor".