Tillväxten och människans värde

Den explosiva utvecklingen i Kina har skapat en tryckvåg som rullar runt jordklotet. Många av världens politiskaledare ser på Kina med blandade känslor, både fruktan och beundran. Det transnationella kapitalet är i högsta grad närvarande. Syftena är dubbla, storföretagen vill både utnyttja den billiga kinesiska arbetskraften och sälja varor på den expanderande kinesiska marknaden.

Vad som har gått de flesta förbi är att den kinesiska utvecklingen åter en gång ställer några av de klassiska politiska frågorna på sin spets. Här har vänstern en gyllene chans att profilera sig – men som man hittills inte utnyttjat. Budskapet borde vara givet: gärna ekonomisk tillväxt, men inte till priset av diktatur, klassklyftor och miljöskövling.

Den nya kinesiska politiken tog start efter Mao Zedongs död 1976. Kulturrevolutionens kaotiska period var över och en maktkamp inleddes om vilken fraktion inom det kinesiska kommunistpartiet som skulle sitta bakom styrspakarna. Redan 1978 var maktstriden avgjord. Den nye starke ledaren blev Deng Xiaoping. Han hade länge verkat för en liberalare ekonomisk politik, men två gånger blivit utrensad av Mao Zedong. Nu skulle han ta revansch. Deng Xiaoping initierade den nya ekonomiska politiken. Hans slagord blev: ”Det viktiga är att katten fångar råttan, sedan spelar det ingen roll om katten är svart eller vit.” Med det menade han att det enda avgörande var en snabb ekonomisk tillväxt, sedan spelade det mindre roll om man öppnade landet för privata företag, utländska investerare och lät planekonomin ersättas av marknad.

I rask takt genomfördes en rad politiska reformer. På landsbygden avskaffades folkkommunerna och ersattes av ett marknadsinriktat familjejordbruk. Den statliga priskontrollen luckrades upp i olika omgångar för att till sist försvinna. Utländska investerare bjöds in och så småningom accepterades även de inhemska privata företagen att växa ohämmat, även utanför det egna landet.

Den kantonesisktalande provinsen Guangdong i sydost blev Deng Xiaopings experimentverkstad. Provinsledningen i Guangdong fick rätt att inom vissa ramar föra en ekonomisk politik som skilde sig från landet i övrigt – och viktigaste av allt var att man fick tillstånd att bilda så kallade Special Economic Zones (SEZ), där utländska företag fick investera till förmånliga villkor.

Tre ekonomiska frizoner öppnades i Guangdong 1980. Den med i särklass störst kapacitet var Shenzhen, de andra två Zhuhai och Shantou. En fjärde frizon öppnades längre upp efter kusten, i provinsen Fujian mitt emot Taiwan. Att Guangdong valdes ut som spetsprovins var ingen slump. Långt före den kinesiska revolutionen 1949 var provinsen känd för kommersialism och entreprenörsanda. Människorna där hade rykte om sig att gå egna vägar och strunta i regeringens förmaningar. Ett lokalt ordspråk karakteriserar andan: ”Himlen är hög och det är långt till kejsaren.”

Under de senaste 15 åren har den kinesiska tillväxten i genomsnitt legat kring 10 procent, men den har varit särskilt hög i de södra och mellersta kustregionerna och i synnerhet i Guangdongprovinsen. Men även i Guangdong har tillväxten varit olika hög inom olika delar av provinsen. Allra snabbast har tillväxten varit i området kring Pärlflodens delta, ett område ungefär lika stort som Holland. I synnerhet i och kring städerna Shenzhen, Zhuhai, Dongguan, Shantou och Guangzhou
(Kanton).

Guangdongprovinsen har också blivit den största mottagaren av landets inre migrantarbetare, även om mängder av människor också flyttat till andra kustprovinser och till Peking. Antalet personer som är skrivna i Guangdong är knappt 80 miljoner. Det skulle innebära att provinsen var den fjärde största i landet efter Henan, Shandong och Sichuan. Men den kinesiska befolkningsstatistiken grundar sig på var människor är skrivna någonstans och inte var man faktiskt bor. I själva verket lever ytterligare omkring 25 miljoner personer i provinsen. Det betyder att det i realiteten bor över 100 miljoner invånare i Guangdong, vilket också gör den till den folkrikaste i Kina.

Just frågan om var man är skriven är centralt för vilka rättigheter man har. Den kategori av arbetare med mest gynnsamma villkor är de som är uppvuxna i de expansiva städerna; om de därtill har en kvalificerad yrkesutbildning kan lönen bli riktigt bra. Nästa kategori är inflyttade arbetare som kunnat dokumentera att de fått arbete och lyckats få ett tillfälligt arbetstillstånd. För det krävs att de tagit sig igenom den trassliga offentliga proceduren i den kinesiska folkbokföringen, det så kallade hukou-systemet. Denna kategori av arbetare har formellt nästan samma rättigheter som infödda, men blir i praktiken diskriminerad och riskerar att få åka tillbaka till hemprovinsen om de förlorar jobbet.

Längst ner i hierarkin befinner sig de som inte fått sin registrering godkänd. I denna kategori finns miljontals arbetare som saknar alla elementära sociala rättigheter. De står utanför stora delar av det offentliga skyddsnätet och deras barn får inte gå i skolan i provinsen där de arbetar. Ibland har arbetarna själva slutit sig samman och startat egna skolor. Under lång tid var dessa arbetare också utestängda från sjukvården. Men efter kommersialiseringen av välfärden har nu de flesta sjukhus öppnats för alla som har pengar, vilket givit arbetare utan arbetstillstånd ökade formella rättigheter, men i praktiken knappast ökat deras möjlighet att få vård.

Dessa arbetare är också rättslösa i konflikter med arbetsgivare. Om de anmäler missförhållanden riskerar de att själva bli trakasserade. När jag intervjuar arbetare utan arbetstillstånd i Shenzhen berättar alla om hur svårt det är att protestera mot undermåliga förhållanden på arbetsplatserna. Antalet strejker har visserligen ökat, men organisatörerna riskerar långa fängelsestraff. Den vanligaste vägen för att försöka förbättra villkoren är istället en annan: att byta jobb och hoppas på att inte bli lurad. Men arbetarnas strategi möts allt oftare av arbetsgivarnas motstrategi: först flera månader i efterskott betalas lönerna ut och den som säger upp sig får inget betalt alls för de senaste månadernas arbete.

De inre migrantarbetarnas utsatthet är dock bara en del de nya växande orättvisorna i Kina. Som en blank kniv skär klyftorna i Kina mellan arbetare och nyrika kapitalister, mellan statselit och maktlösa, mellan stad och land, mellan rika provinser i öst och fattiga i väst. Men skiktningen inom den kinesiska arbetarklassen är också bråddjup, mellan städernas fasta befolkning och landets inre migrantarbetare. Kina har drag av apartheid, där fattiga bönder som sökt sig till städerna berövats rättigheter som tillkommer andra.

Det kinesiska samhället är idag en märklig hybrid mellan kapitalism och kommunism. Kanske är det till och med sant, som vissa ekonomhistoriker numera uttrycker det, att den råa kapitalismen fungerar allra bäst under
kommunism. När arbetare protesterar, då får de multinationella företagen hjälp av säkerhetsstyrkor kontrollerade av kommunistpartiet. När företagen behöver expandera, då kan kommunistpartiet besluta att riva hela stadsdelar  och tvångsförflytta befolkningen.

Framväxten av dagens Kina har i ett slag pulveriserat ett antal inrotade politiska föreställningar. Hit hör den liberala tesen att ökad marknadsekonomi leder till demokratisering. Kina är snarare tvärtom ett exempel på att kombinationen marknad och politisk diktatur kan bli ett slagkraftigt koncept. Visserligen har pluralismen i Kina ökat – särskilt jämfört med åsiktsförtrycket under den maoistiska kulturrevolutionen. Men den ökade öppenheten är begränsad inom mycket fasta ramar. Det finns ingen tillstymmelse till demokratisk utveckling. Lika avlägsen är idén om oberoende fackföreningar. Andra frågor som det är livsfarligt att knysta om är Falun Gong, Tibets och Taiwans ställning och vad som hände på Himmelska fridens torg i juni 1989.

Den kinesiska statsledningen har noggrant studerat Sovjetunionens sammanbrott, den utvecklingen vill man förhindra till varje pris. Statsledningen har också stora ekonomiska intressen av att behålla makten. Flera statsmän är ägare av stora företag. För att inte tala om sönerna till ledande kommunistkadrer. Det är i den gruppen man hittar de nya kinesiska kapitalisterna.

Nyligen bjöd den kinesiska statsledningen in ett stort antal afrikanska stater till ett möte i huvudstaden Beijing. Sammankomsten blev en politisk succé för Kina. Det gick omöjligt att ta miste på den politiska stämningen. Kina har blivit ett politiskt modelland för allt fler politiska ledare i Afrika och andra utvecklingsländer. De borgerliga politiska företrädarna i västvärlden har samtidigt hamnat i en politisk fälla. Under lång tid har deras budskap varit att ökad ekonomisk tillväxt går före allt. Exempelvis har man varit beredd att acceptera ökade klassklyftor i förhoppning om snabbare tillväxt. Nu visar det kommunistiska Kina upp en rekordsnabb ekonomisk tillväxt och föga förvånande står borgerligheten handfallen. Framför allt skulle man inte få för sig att kritisera de västerländska storföretag som profiterar på den kinesiska utvecklingen.

Det är nu äntligen dags för vänstern att ta bladet från munnen. Analysen borde vara glasklar. Om det nu är sant att hybriden kommunism och kapitalism kan skapa rekordsnabb ekonomisk tillväxt borde repliken vara självklar:
Demokratin och de mänskliga rättigheterna måste komma i första rummet – om nödvändigt avstår vi hellre en del av den ekonomiska tillväxten. Ekonomin går inte före allt.