Tillbaks till samhällskritiken!

Valet var en katastrof. Borgarna vädrar morgonluft, och nu måste vi på allvar reagera, skriver Jens Ohlsson. Faran är att det borgerliga Sverige blir allt svårare att rata solidaritet och rättvisa. Därför måste vi agera nu.

För att kunna dra vettiga slutsatser av valförlusten 2006, i syfte att använda erfarenheterna till en realistisk chans att vinna valet 2010, måste man vara ärlig inför sig själv och vårt parti. Det finns ingen anledning att putsa på valresultatet så här i eftervalsdebatten. Därför måste varje vettig analys utgå ifrån det uppenbara: Vi gjorde att uruselt val. 2006 var ett enda sort misslyckande för vårt parti. Inga av våra viktiga målsättningar uppnåddes. Resultatet är en fullständig katastrof och valrörelsen får betecknas som en total genomklappning, inför en borgerlighet vädrade morgonluft.

Nu är ju alla förbannade på den nya regeringen i alla fall – men det beror ju på att deras politiker är gangsters och deras politik usel – inte på att vi på något sätt har återtagit kommandot i politiken. Vi kan inte räkna med att vinna val på rent missnöje med den sittande regeringen. Det kan gå, men förmodligen går det inte alls, utan de moderata strategerna är inte dummare än att de vet att en borgerlig politik som ställer om Sverige till ett land med vassa armbågar och rädda människor, blir ett land där folk i första hand ser om sitt eget hus, och sedan, om man har råd, tänker på sina medmänniskor. I ett sådant land är det inte lätt för partier som går till val på ett program för rättvisa – för det är det vi ska göra – att vinna några val.

Vår utmaning måste vara att åter bli ett parti som bygger ett nytt samhälle. Vår rörelse är en progressiv, nydanande, samhällsbyggande rörelse som vill bygga ett nytt samhälle grundat på rättvisa och solidaritet. Åtminstone var tanken ungefär så fram till MBL-lagstifningen på 70-talet. Det var den sista reformen som på allvar förändrade samhället, i den meningen att de maktlösa fick mer makt, och de mäktiga mindre. Det var det sista steget vi tog för att bygga ett nytt samhälle. Sedan dess har det varit 30 år av höjda barnbidrag, maxtaxor och höjda tak här och var. Under den här perioden förvandlades vårt parti från ett parti för förnyelse, till ett parti för förvaltning. Den här bilden bekräftas blytungt av de undersökningar där människor får tala om vad de associerar olika partier med. Vi är byråkratiska, buffliga, konservativa, traditionella, pålitliga, trygga osv. Moderaterna anses vara precis tvärtom. Och självklart var det Moderaterna som folk trodde kunde skapa nya arbetstillfällen – inte vi trots att vi skapat miljoner arbetstillfällen – och Moderaterna inte ett enda.

Från vardagen till proffsigheten

Visst lever vi i märkliga tider. Visst kändes det som upp-och-ner vända världen i valrörelsen, men felet är ingen annans än vårt eget. Under 30 år har vårt parti förvandlats från en folkrörelse, men aktiva s-föreningar och SSU-klubbar i var och vartannat kvarter. Varje byhåla med självaktning såg till att hålla sig med en respektabel SSU-klubb. Vi fanns och verkade, på riktigt, i människornas vardag. Detta i kombination med en socialdemokratisk regering som flyttade fram våra väljares positioner, och som bröt ny mark för rättvisa och demokrati för varje mandatperiod, blev en kraft så stor och så stark att de borgerliga inte kunde göra annat än surt se på.

30 år senare har s-föreningarna dött sotdöden. Av medlemmarna återstår mycket färre och politiken har professionaliserats och centraliserats till strategerna på Sveavägen 68. Politikens innehåll har ersatts med strategiska överväganden och torgmöten och valstugor har blivit till köpta (och dåliga!) reklamkampanjer. Med en politik som under 30 år syftat till att förvalta det vi har i kombination med en (berättigad!) uppfattning bland allmänheten att vi inte lyssnar och att vi vet bäst, är det Carl Bildt och hans usla regering på nittiotalet vi har att tacka för att vi fått styra så många år. Men när vi för tredje valet i rad bedriver en valrörelse som går ut på att "med Socialdemokraterna vet ni vad ni får (höjt tak i A-kassan och fler högskoleplatser), och det har ju gått bra hittills" är det knappast märkligt att väljarna börjar bli nyfikna på något annat, om det ändå bara är olika versioner av samma samhälle som skiljer alternativen åt.

Så här illa ställt är det tyvärr för vårt parti. Vi har massiva utmaningar framför oss. Vi måste nu gå i stenhård opposition, inte främst mot moderaterna, utan mot orättvisorna. Våra väljare måste uppfatta oss som ett parti som lyssnar på dem och arbetar för att förbättra deras villkor.

Men då måste vi rätta kompassen och ta ut kursen. Vi måste bestämma oss för vad vi vill göra med samhället och varför. Mitt svar är att vi måste bli en samhällsomdanande kraft igen som inkluderar de människor som gett oss den historiska uppgiften att bygga ett nytt, rättvist samhälle. Det är för dessa miljoner människor som vårt parti bildades och det är för och av dessa som ett nytt och annorlunda samhälle skall byggas.

Nu faller ett tungt ansvar på hela partiet. Att på fyra år hitta rätt, när man kört på fel väg i 30 år är inte lätt. Men mycket kan också göras. Det handlar om allt från att välja en vettig (kvinnlig!) partiledare som inte bestämmer i första hand, utan hellre lyssnar. Det handlar om att decentralisera partistrukturen. Att återigen göra partiet till ett parti som drivs av och för medlemmar, inte av och för en väl tilltagen ombudsmannakår, som ofta både börjar och slutar sina dagar i partiet.

Vi måste återupprätta det viktigaste organisatoriska ledet i vårt parti – s-föreningarna. Vi har redan lärt oss läxan i SSU, där vi nu ser att det var ett feltänk att skrota SSU-klubbarna. Vi måste bege oss ut i människors vardag redan nu, för att erbjuda dem en stark motståndsrörelse som kan omsätta deras ilska och frustration över regeringens reaktionära politik till en progressiv rörelse för rättvisa, där valet 2010 bara är ett snabbt stopp på vägen mot det nya samhället.