Resonans 2011-01-04 /  4 kommentarer

Under askan glimmar glöden

Månaderna efter valet har öppnat dammluckorna för en intensiv debatt om socialdemokratins framtid och ledarskap. Några hävdar att partiet behöver anamma delar av den borgerliga regeringens politik och närma sig mitten för att överleva som politisk kraft. RUT-avdrag och skattesänkningar är nödvändiga ingredienser för att nå mittenväljare, menar förespråkarna. Andra debattörer får i stället något nostalgiskt i blicken och hänvisar till socialdemokratins historia som en möjlig framtid för partiet. Bara genom att gå till vänster kan partiet vinna val, argumenterar traditionalisterna.

Uppdelningen känns igen. Jag har själv tillhört dem som tyckt att Socialdemokraterna måste "förnyas" genom att närma sig mitten och ängsligt triangulera sig fram längs det politiska spektret. Men flera politiska händelser fick mig att inse att verklig förnyelse varken handlar om anpassning eller återgång till forna decenniers anorektiska pragmatism. När hypen kring "den tredje vägens politik" var som störst mot slutet av 1990-talet trodde alla att frälsningen låg i Blairs, Schröders och Clintons progressiva mittenregeringar. Allt såg ju så bra ut. Men så här i efterhand är det lätt att se att respektive partier och ledare visserligen lyckades vinna ett par val men i grunden inte förmådde stöpa om det politiska samtalet.

Missförstå mig inte. Jag är övertygad om att många av de samtal som föddes ur 1990-talets förnyelsedebatt är viktiga och nödvändiga. Socialdemokraterna blev ett parti som på allvar förstod tillväxtfrågorna och fann modet att driva igenom nödvändiga reformer som garanterade välfärdens framtida finansiering. Och en återgång den stark-starka statens glansdagar kommer knappast fixa biffen. Också den vägen leder rimligen till ytterligare kräftgång, något brittiska Labours miserabla resultat från 1980-talet med all önskvärd tydlighet visar.

Somliga gör utspel som mer tycks handla om att positionera sin egen person snarare än passion och glöd för politikens sprängkraft. Verklig förnyelse handlar nämligen inte om att kapitulera inför borgerlighetens berättelse om samhället, utan om att hitta nya och spännande idéer för att lösa upp problem och orättvisor. Vad vi behöver är en sammanhängande, berättelse om i vilken riktning vi vill förändra samhället, liksom ett parti som förmår lyfta blicken från enskilda val och utspel och i stället identifiera nästa stora samhällsprojekt.

Politik handlar om en genuin tilltro till att det går att åstadkomma någonting bättre om så många som möjligt är med och fattar beslut. Att vara socialdemokrat handlar om att tro på att hela samhället växer och blir rikare om så många som möjligt får de allra bästa möjligheterna att bygga ett självständigt liv. Därför är socialdemokratins främsta problem inte paketering eller position på den politiska skalan; det är att suget efter regeringsmakt trumfat en nödvändig idépolitisk diskussion om framtiden.

Sverige förtjänar en nyfiknare, vassare och mer idépolitisk socialdemokrati som än en gång upprättar ett kontrakt med majoriteten av befolkningen. En socialdemokrati som berättar en annan, möjlig, historia om Sverige och bryter ny mark. En idéernas och reformernas politik som återupprättar kontraktet med majoriteten. Hur kan socialdemokratin utvidga demokratin bortom nationalstaten? Vilka är framtidens källor till tillväxt? Och hur bryter vi trenden med ökande klyftor? Socialdemokratin kan trampa upp nya stigar för politiken och visionerna. Bara vi förmår finna modet och viljan att genomföra förändring.