Tvärdrag | Tre typer av avdemokratisering - Mp verkar ha tappat radikaliteten helt

Mikael M Karlsson:

Erkänn Palestina

Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället? Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.

Resonans 2008-05-22

Mp verkar ha tappat radikaliteten helt

Den senaste tiden har miljöpartiet i någon konstig, men kanske förståelig vilja att "normaliseras" övergett en del av sin forna klarsyn. Det smärtar ett gammal rödgrönt hjärta att se kraftfulla borgerliga tendenser i en rad utspel.

Först var den några miljöpartisters stämpling mot vänsterpartiet, senare accepterandet av EU-medlemskapet (som ändå är klokt) och nu senast utspelet om att göra upp me de borgerliga om en rad ställningstaganden inom författningsutredningen.

Man kan tycka olika om personval, skilda valdagar och andra detaljer i debatten om en svensk konstitution.

Det allvarliga politiskt är diskussionen om en författningsdomstol, där miljöpartiet lagt sig nära de borgerliga. Grundfrågan är som alltid vad demokrati är. Idén att det finns eviga värden som för alltid kan formuleras i en konstitution är vacker som tanke, men praktiken visar oftast att denna typ av måldokument låser fast politiken, snarare än garanterar medborgarnas rättstrygghet.

Vi kan se det på ett land som USA med en författning som inte kan ändras. Där möjliggör denna typ av lagstifning juridikens och därigenom det borgerliga samhällets värderingars överhöghet över demokratin. Att exempelvis skriva in en ovillkorlig äganderätt i en konstitution skulle hindra framtida nödvändiga övertaganden av naturresurser i hela folkets intressen. Listan skulle kunna göras lång på reformer som aldrig blivit av eller förskjutits lång fram i tiden om vi under 1900-talet haft en författningsdomstol i Sverige.

Intressant är tröghetsargumentet som ofta används i dessa sammanhang. Att demokratin mår bra av att svåra och viktiga beslut kan hanteras av juridiken som kan tukta och bromsa upp en populistisk politik. I grund och botten är detta en starkt antidemokratisk hållning som finns i borgerlighetens djupaste gemak. Rädslan för pöbeln, folket, socialisterna och rösträtten har samma grund.

Möjligheten att vila på hanen är viktig, demokrati måste få ta tid, men när beslut ska fattas, frågan är då vem som ska få besluta, om vad och på vilken grund.

Spännande är att samma partier som i grundlagsberedningen diskuterar denna bromasande författningskammare idag genomför en hejdundrande vild utförsäljningsverksamhet som i praktiken är irreparabel för framtida folkmajoriteter. Dessa typer av politikens överprövning kommer alltid att ha sin udd riktad mot progressiva förslag som vill öka jämlikheten på ett mindretals bekostnad, exemplevis genom skattehöjningar eller uppköp för gemensamma satsningar.

Vi måste se klart, som statsvetaren Barry Holmström uttryckt det i en uppsats att det i grunden finns tre sätt att fly demokratin - privatisering, bolagisering och förrättsligande. I dagens samhälle kan vi se en allvarlig glidning mot alla dessa tre strategier för att "komma runt demokratin" och stänga beslutsmöjligheter för den demokratiska arenan.

Politikens kris måste leda till en uppvärdering av politikens och de breda gruppernas makt och intressen. Då ställer sig en författningsdomstol, vad den än kallas, hindrande i vägen.

Daniel Suhonen

Dela |

Regeringens bonusbluff

Aktuellt (tyvärr servererar de inte direktlänkar, skrolla ner till klippet som heter "Ingen bonus - men högre lön") bevakade Vattenfalls bolagsstämma i går. Att regeringen försöker vinna opinionssympatier framgick pinsamt tydligt. Det är förvisso bra att staten börjar använda sitt ägande mer aktivt, även om regeringens politik blir lätt schizofren när man tar utförsäljningarna av Apoteket, Vin&Sprit med mera i beaktande. Hur som helst drev man igenom att det inte längre ska utdelas några bonusersättningar till högsta ledningen. Besökare på bolagsstämman säger i klippet att de är nöjda med beslutet, man kommer åt girigheten.

Men Vattenfalls VD, Lars G Josefsson, hymlar inte med att (de fasta) lönerna nu ska förhandlas om. Alltså kommer ersättningen som betalas ut till Vattenfalls (och de andra statliga bolagens) ledningar ligga på ungefär samma nivåer som de gjort tidigare. Förmodligen högre, eftersom företagsledningar i allmänhet inte brukar vara så ivriga att följa övrig löneutveckling. Det som regeringen och bolagen hoppas slippa undan är såklart just girighetsdebatten.

För min egen del avgörs inte nivån av girighet av om de olustigt höga ersättningarna betalas ut i fasta eller rörliga delar. Kanske kan fler inse detta om Aktuellts exempel får bli regel i granskningen av ersättningarna i statliga (och privata) bolag.

Jens Lundberg
Resonans

Nytt nummer av Tvärdrag. Nummer 3 2009 - tema: Nyliberal hjärntvätt

Vänstervågen kom av sig just när arbetarrörelsen börjat gripa efter makten. Sen kom Thatcher, Reagan – och Reinfeldt. Nyliberalerna genomförde en revolutionär omstöpning. Offentlig sektor krympte och klassklyftorna återställdes i ursprungligt skick. Vi blev alla aktieägare, som köpte våra bostäder. Man tog socialismen ur välfärdsstaten men sådde också draksådden i oss, i språket. I kulturdebatten byttes socialrealism mot språkmaterialism och på psykklinikerna ersattes Freud med quick-fix-kbt. Målet var att bryta arbetarrörelsens makt. De lyckades.

Nu dödförklaras nyliberalismen men vi håller ett öga på liket och ställer frågorna om hur det var möjligt, hur det gick till? Hur vänder vi vinden igen?

I tidningen bland annat
- Intervjuer med Nina Björk och Loretta Napoleoni.
- Sanningsfabriken - om de borgerliga nätverke i Stockholm. (Även publicerad som pdf här på www.tvardrag.sem kolla under fliken Publikationer)
- Arvet efter Thatcher
- Bara socialisterna är uppgiften vuxen, essä av Barbara Ehrenreich och Bill Fletcher Jr.
- Moderiktiga Marx

- Massor av debatt inför SSU:s kongress i augusti
- Kultur med essäer, recensioner och massor av annat.
- Illustrationer av Love Antell

Läs smakprov här på tvardrag.se.

Teckna prenumeration nu! Sommarens mest välinvesterade hundralapp. Sex nummer för 100 kronor.
Resonans / 5 kommentarer

En fest på gravens rand

Idag är det 25 år sedan den svenska högern laddade bössan för motattack mot arbetarrörelsen. Man kan läsa det i böcker som "Höger om" av Stefan Koch, men också i en hel bilaga från den sk "tankesmedjan" Den nya välfärden.

Där påminner de om sitt lyckade 25-åriga krig mot den svenska arbetarrörelsen, för de fria marknadskrafterna, entreprenörerna och vinstmaximeringen. Deras kamp visar hur mycket man kan förändra - med politik. Allt inleddes idag, med den stora 4 oktoberdemonstrationen med 20 000 demonstranter mot löntagarfonderna.

Ett faktum som finns i Afzelius och Wiehes sångrad "nu går de själva ut på gatorna..." i sången Svarta gänget.

Fast denna höger är antipolitisk är det genom politiska beslut deras visioner förverkligats. De som talar om fri företagsamhet, lever av beslut inom det politiska systemet, demokratin. Medan demokratin lever av att ställa upp subjektiva intressen och mäta deras legitimitet, så är strategin från bolagshögern att verka i det tysta. Därför blir det så parodiskt när deras G Rune Berggren säger sig hysa "skepsis till politikens inre värld" eftersom det alltid är "egenintresset som styr".

Allt är intressen, men han själv företräder en linje som aldrig skulle vinna i en öppen demokratisk mätning. Därför opinionsbildning för att skapa en högerhegemoni som säkrar kapitalismen.

Det ska löna sig att vara rik, skulle rubriken kunna vara. Man skulle skratta åt denna avslöjande bilaga, men när man ser vilken samhällsutveckling som rest sig i dess spår, förklingar skrattet. Denna extremt verserade och ohöljda nyliberalism har i stort sett fått igenom allt de drömt om. Som Carl Tham avtecknade i gårdagens DN debatt, har även socialdemokratin böjt rygg för denna offensiv.

Utan att ge svar på tal har vi avreglerat marknader som för bara ett par decennier sedan var reglerade, skatterna har sänkts och den offentliga sektorn går på knäna. Utan motoffensiv har vi accepterat högerns verklighetssyn, att skatterna är för höga, den offentliga sektorn för stor, för rik.

Ett ideolgiskt krig har förts men utan ett medvetet försvar. Kanske kan man säga att högern slöt förbund med socialdemokratins teknokratkår - förkroppsligat av den aldrig granskade Kjell Olof Feldt.

Högern har firat sina 25 år av seger i vårt land. Men festen för det blåa kvartsseklet är också en dag på gravens rand. I hela västvärlden darrar den kapitalistiska monoliten i sina grundfundament. Finanskrisen skapar ett nödvändigt ifrågasättande av marknadsmekanismen, vinsten, konkurrenstanken. Miljö- och klimatkrisen skapar ett fönster mot framtiden för en vänster som monterat ner det man byggt och ännu inte hittat ett nytt projekt.

På sista sidan i sin skrift gnäller Patrik Engellau, vd för den nya välfärden över regeringens svek mot företagarna och de rika i vårt land. Jag har en gång träffat denne framgångsrike och inflytelserike man. Det var på ett litet seminarium på ABF-huset, där han och en rad kapitalister och fd. politiker klagade på sin brist på inflytande. Jag visste inte att han var en av våra synliga "oberoende makthavare".

När jag läser kravlistan, för 25 nya år av obruten kamp för egenintresset slår Brechts dikt emot mig ur minnet:

Förtrycket ställer in sig på tiotusen år

Och bland de förtryckta , säger många numera, det vi vill går aldrig.

Historien om Den nya välfärden är berättelsen om arbetarrörelsens nederlag under finansen.

Men också en berättelse som genom sin negation, visar att om man bara tror på politikens förändringskraft, på kollektiv styrka, så är ingenting omöjligt.

Daniel Suhonen, redaktör
Resonans

Sent ska syndaren vakna

"Efter finanskrisen är nyliberalismen den farligaste fienden". Vem skriver en artikel med den rubriken? Är det valfri kommunistisk organisation? Är det vänsterpartiets tankesmedja? Är det tidningen Flamman? Är det kanske Tvärdrag? Nej, det är Timbro. Liksom Dagens Arena kan vi inte ungå att konstatera att det är något ironiskt att den organisation som mest aggressivt och som lagt ner mest pengar för att kritisera demokratisk styrning av ekonomin, idén om social jämlikhet och för att minska offentlig konsumtion nu helt plötsligt vaknar. Nyliberalismens fanbärare i Sverige, de som i 30 år har arbetat för att nyliberala principer ska etableras i svensk politik, och som utan att låta alltför dystopisk i mycket hög utsträckning har lyckats. Även socialdemokrater tycker numera att "marknaden" ska styra fler och fler områden. Milton Freidman ler i sin himmel.

Ni är välkomna över Timbro, vi kan behöva de pengar som era ägare sprutar in för att ytterliga fastslå den borgerliga hegemoni. Vår årsbudget här på Tvärdrag skulle förmodligen inte betala en årslön för någon av era skribenter eller analytiker. Allt stöd är välkommet. När ni nu slutligen förstått att nyliberalismen är människofientlig och samhällsfarlig, är det inte dags att inse att detta även gäller kapitalismen som ekonomiskt system?

Jens Lundberg
Resonans

Ny fräsch KD-tradition

Att kristdemokrater gillar traditioner är i och för sig ingen nyhet, de är ju de svenska konservativa alternativet, vid sidan av Sverigedemokraterna. Att de fått konkurrens av Sd verkar nu ha nått fram, de ligger ju ungefär lika i opinionsundersökningarna. Vissa (läs Göran Hägglund) tror att det funkar bra att bara softa och köra vidare i samma gråborgerliga hjulspår som de gjort efter den borgerliga regeringen tillträdde. Andra (läs Alf Svensson och Lennart Sacredeus) inser att man måste göra nåt för att profilera sig. För Sacredeus handlar det om homohat och abortförbud, för Svensson om att flörta med en av Sveriges främst populistiska och rasistiska profiler, Ian Wachtmeister. Kdu, Kristdemokraternas ungdomsförbund har nu hakat på och har börjat sjunga Kungssången på sina årsmöten. Jag får vibbar från nationalkonservativa mörkbruna nätverk. ...just det, nu var det ju precis det jag skrev om.

Kdu, med den ofta rätt obehaglige ordföranden Charlie Weimers kan gärna fortsätta spela sin spökfotboll, som det skrivs om i den länkade artikeln. Men om de inte vill utvecklas till det bruna nätverk de kanske ändå inte vill, ska nog de monarkistiska demonerna lämnas där hän.

För egen del gör det förvisso inget om Kd trampar på i de nationalkonservativa, rasistiska, homohatande spåren. Jag tror det blir Kd:s död och det vore bra för svensk politik.

Jens Lundberg
Resonans / 2 kommentarer