Mikael M Karlsson:
Erkänn Palestina

Tvärdrag 2011 / 3
tema: Det mörka decenniet

Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället? Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.

Resonans 2010-07-20

Tågkaosets politiska grunder

Nu krävs en statslig haverikommission

Rapporter om inställda tåg, passagerare som sitter instängda i över 60 graders värme i X2000-vagnar där personalen förbjuds öppna dörrarna avlöser varandra. En helt normal svensk sommar av det varmare slaget får tydligen helt ohanterliga konsekvenser.

I vintras var detistället kylan med snö och isbildning som blottade hur ineffektiv den svenska trafikapparaten är efter år av konkurrens och "effektiviseringar". Kaoset i vintras blev inte bara en fråga om privatpersoners kommunikationer utan ett stort problem för företag beroende av godstransporter på järnväg. Skandinaviens största rangerbangård för godstrafik stängdes i två veckor på grund av is och snö. Ska järnvägen vara ett konkurrenskraftigt transportslag krävs att medborgare, trafikanter och företag kan lita på att tågen kommer fram i tid.

Borgerliga debattörer försökte förklara att allt berodde på bristande ledarskap, otydliga styrmekanismer eller missar i upphandlingarna. Alltså i stort sett frågor bortom den politiska dagordningen där krav på avgång eller upprensning hos enskilda personer inom järnvägen skulle leda till förbättringar.

Den solklara analysenatt det är de sista decenniernas kombination av ideologisk avreglering av järnvägstrafiken och stora besparingskrav på SJ och Banverket som orsakat kaoset. Fel hos enskilda bidrar och naturligtvis fanns det höga chefer som borde tagit konsekvenserna av haveriet.

Men problemen är politiskt grundat. Det är avkastningskrav på det bolagiserade SJ som tvingar fram kortsiktighet. Bristande underhåll av anläggningar och tåg tar ut sin rätt - men först efter ett antal år. Ekonomistiska perspektiv är sällan lyckade i naturliga monopol som järnvägen borde vara. Lönsamhetsmål som gjort att löpande underhåll av växlar och räls i dagens Trafikverk förvandlats till en lyx.

Kaoset i värmen de senaste veckorna beror enligt uppgifter från personal på både SJ och Tåg i Bergslagen på att SJ under de sista åren kör sina X2000-tåg för allt vad tygen håller. Inga reparationer, inga underhåll, bara köra tills tågen slutar fungera. Det finns idag inga marginaler, allt som finns rullar, ett trasigt tåg gör att ett tåg måste tas ur trafik med ödesdigra konsekvenser.

Systemet med upphandlingargör att företagen tvingar sig att lägga sig under de verkliga kostnaderna. Då finns inga marginaler för extrapersonal eller extra tåg. SJ är punkterat när all luft rationaliserats bort för att "spara pengar" åt staten.

Men människor som inte kommer till jobbet eller får sina eftertraktade ledigheter förstörda av ett sönderfallande transportsystem är inte gratis. Sverige har inte råd att inte underhålla och sköta sitt transportsystem. Nu tar tusentals bilen eller flyget för säkerhets skull och lastbilarna rullar där tågen står.

På det nystartade Trafikverket är situationen kaosartad. Man står i princip helt utan resurser att underhålla det enorma nät som de svenska järnvägarna utgör. Istället för att underhålla bygger man nytt. Ansvariga politiker i riksdag och regering är medvetna om problemen men sprider dimridåer istället för att lösa marknadsmässiga systemfelet i dagens järnvägssystem.

Staten har abdikeratfrån sitt ansvar. Nu krävs en parlamentarisk haverikommission som utreder dagens brister och ger skarpa förslag för hur den svenska järnvägen ska komma på banan igen.

(Artiklen tidigare publicerad i Östra småland; ostran.se)

Dela |

Kommentera

Inom samma ämne:

Ibland går det fort

Stockholms kommun har bestämt att Jan Stenbeck får en plats uppkallad efter sig. Det har gått sex år sedan han dog. Det kan diskuteras varför Stenbeck får denna ära samtidigt som många andra stora svenskar och stockholmare får stå på väntelistan. Att det finns en politisk dimension även i namnärenden står klart när man konstaterar att en motion om att Gösta Bohman ska få en gata eller en plats uppkallad efter sig ligger för behandling. Och inte minst när man kan konstatera att en av vår tids viktigaste svenska politiker Tage Erlander fortfarande väntar på sin.

Att antalet "viktiga män" som fått ge namn åt gator, torg och platser i Stockholm vida överstiger antalet kvinnor ger ytterligare argument åt att Stenbeck hade fått vänta ett tag till. För min del får Bohman också gärna vänta. Gärna länge. Erlander borde däremot hedras, och han borde inte gömmas undan. Byt namn på någon av gatorna, torgen, parkerna eller platserna som hyllar vårt barbariska kungaarv. Lämna Gustav Adolfs torg till Tage Erlander, det ligger dessutom nära riksdagshuset.

Naturligt vore kanske annars enligt stockholmsborgarnas logik, att erbjuda namnen till högstbjudande, enligt Lex Globen.
Resonans

Svassandet kring kungligheterna obehagligt

I dag fyller kronprinsessan Victoria 31 år och stora delar av svensk media ska ägna sig åt att göra svassande reportage och fråga när hon ska gifta sig. Den enda granskande delen i journalistiken kring kungafamiljen tycks vara just frågan om giftermålet. Det finns för tillfället gott om trådar att ta upp kring kungafamiljen, exempelvis kronprinsens otidsenliga, oframgångsrika och allmänt löjliga bilförarkarriär (på en tävling spyr han ut lika mycket koldioxid som en genomsnittlig förare gör på ett helt år). Ett annat exempel är kungens vänskap med diverse oljeshejker som givetvis passar på att sola sig i glansen (för en månad sen hade en av dessa shejker inte ett utan två köpta uppslag i DN med bilder på sig själv och kungen samsandes med texter om vilken utmärkt människa han var). Kvällstidningarna har räknat ut att spekulationer om giftermål säljer bättre än intelligenta granskningar om dessa makthavares förehavanden.

Det tycks råda evigt status quo kring monarkin, inget parti vill lyfta frågan och strategi snarare än ideologi får som vanligt styra. Så kommer det förmodligen också att förbli så länge de ifrågasättande mediainslagen fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Att statschefsposten i Sverige i dag är reserverad för en familj och dess efterkommande är naturligtvis principiellt felaktigt. Däremot kan det krävas en politiskt neutral företrädare för landet och en person som kan vara utrikespolitisk talesperson i krigstid. Lämpligen ges riksdagens talman dessa uppgifter. 

Innan republik införs, vilket ju lär dröja, bör monarkin rustas ner. All makt, både reell och formell måste fråntas kungahuset. I dag straffas till exempel brott mot kungahuset hårdare än mot andra personer, och statschefen kan inte bli åtalad för brott. Monarken har viktiga uppdrag i försvaret och är ordförande för utrikesnämnden. Det är oacceptabelt att en svensk medborgare ska ha andra skyldigheter och rättigheter än andra. Det är oacceptabelt att ett folk inte ska få säga till om vem som ska vara statschef. Tyvärr är det något vi verkar få leva med tills svensk media vaknar upp eller det visar sig att någon Bernadotte bär på skum last.
Krönika

Vi har inte rätt att ge upp

På en punkt har jag instämt med Björklund, det individuella programmet (IV) på gymnasieskolan. IV skapades i början av nittiotalet som en nödlösning för dem vars betyg inte riktigt räckte till för att komma in på ett vanligt program. Där skulle de eleverna gå ett kort tag och sedan slussas in i ordinarie program, skriver Tvärdrags Sara Karlsson i en krönika som publicerats i tidningen Folket.
Resonans

Sälj hela skiten!

Sälj hela skiten!
En kritisk analys av privatiseringsvågen

Med: Jens Ergon, Peter Gustavsson och Kent Werne

Måndag 16 februari kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 . Entré 50 kr

Ökad valfrihet, lägre priser och bättre kvalitet - alla påstås tjäna på privatiseringarna. Men vilka är egentligen privatiseringsvågens vinnare: medborgarna eller de storföretag som gör vinst på människors behov av vård, skola, energi och vatten? Varför är borgerliga politiker så ivriga privatiserare? Varför har också socialdemokrater privatiserat? Vad får den stora utförsäljningen för konsekvenser för samhället, demokratin och för oss? Och vad är egentligen alternativet?

Boken "Sälj hela skiten! - en kritisk analys av privatiseringsvågen" ges ut av Ordfront och kommer i mars. Ett smakprov ur boken kommer att delas ut i anslutning till seminariet. Bokens författare är Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson och Kent Werne.
Kalendariepost

Superveckan suger!

Vilka är de viktigaste frågorna om vilka ett allmänt val bör handla? Den centrala politiska frågan har alltid varit och borde även i våra mediala och ganska ytliga tider vara: Vilket samhälle vill vi ha? Hur ser det samhälle ut där jag vill leva och som jag vill att mina barn ska växa upp i? Men om detta handlar inte superveckans debatter, skriver Daniel Suhonen i ett inlägg på SVT Debatt.
Resonans