Tvärdrag 2011 / 3
tema: Det mörka decenniet
Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället?
Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.
Resonans 2010-07-22 / 2 kommentarer
Sverige behöver fler människor!
SD för en galen politik som är djupt osvensk
Detta vackra land kommer under de kommande femtio åren att behöva skaffa fram arbetskraft. Hittills har detta oftast genom vår historia handlat om att människor från andra delar av världen tagit sig hit och bidragit till vårt samhällsbygge. Vallonerna på 1600-talet, finnarna under 1900-talet, greker, turkar, jugoslaver under rekordåren kom, arbetade, rotade sig och stannade kvar.
Fördomar mot främlingar har alltid funnits, kanske är det en del av människans djuriska rester, svåra att göra sig av med. Men efter några år har oftast de människor som kommit hit boat in sig och börjat se det nya landet som sitt hem. De flesta stannar. Sedan sker den kulturella dialektiken: naturligtvis tar de inflyttade till sig vanor, produkter och kultur som finns på platsen. Men de behåller också delar av sina egna vanor. För deras barn blir det en mix, föräldrahemmets kultur som vidmakthålls med traditioner, kanske kopplat till stora helger eller religiös utövning, ställs mot och blandas med det de omges med bland kamrater och i skolan. En del av det som invandrarna fört hit sipprar också in i det svenska samhället.
Den svenska kulturen, våra vanor, det vi kallar svenskhet är ständigt i förändring, påverkas av världen. Våra matvanor förskjuts och påverkas av goda maträtter som folk tagit med sig hit, eller som svenskar upptäckt på semestern. Vi lär oss, prövar, umgås, förädlar allting. Så sker förändringen, små förskjutningar som gör att det "svenska" aldrig är samma sak som dagen innan, bara nästan. Kanske kan man aldrig vakna upp i samma Sverige två gånger, för att travestera de gamla grekerna?
Frågan är om det är någon som skulle inte vill ha denna förskjutning.
Problemet är bara att det är vad Sverigedemokraternas världsbild innebär. En enorm hotbild som kallas omvärlden. En massa främmande - främst islamska horder som vill utrota den västerländska kulturen.
Rädsla kan vara befogad, men är sällan en bra kraft att bygga ett samhälle kring. För många som överväger att rösta på Sverigedemokraterna handlar det nog mer om en känsla av förlust. Att det Sverige med full sysselsättning och trygghet som funnits försvunnit. Omläggningen sammanfaller med en våg av stor flyktinginvandring sedan sjuttiotalet. Att peka ut en grupp för sedernas förfall är enklare än att förklara globaliseringens konsekvenser. Men Sd:s kombinerar denna känsla av otrygghet med en högerpolitik som gör partiet till en karbonkopia av de gamla moderaterna - plus främlingsfientlighet. I sin syn på skatter och arbetsmarknaden är man höger men säger sig vilja förbättra välfärden för "gamla svenskar" och betala det med färre invandrare och sänkta skatter.
Helt bortser man från att detta land behöver mer folk.
Visst finns sociala problem i vissa områden med många invandrare. Men hur såg det ut i svenska arbetarklasskvarter på 1940-talet? Diskussionen som förs är identisk fast det som då förklarades med klass idag ses med etniska glasögon.
Sverige behöver mer människor inte färre.
Vi behöver en invandring som fortsätter förändra Sverige - i själva verket är det en svensk tradition. Vi behöver inte mer högerpolitik som ställer arbetarklassens olika grupper mot varandra. Fienden borde vara nyliberalismen och de ökade klyftorna - de härskande klassernas svek mot all vanliga löntagare i det här landet oavsett hudfärg, religion eller matvanor. Couscous och potäter - förenen eder!
(Artikeln tidigare publicerad som opinionsartikel på ostran.se och i Östra småland)
Inom samma ämne:
Recension: Paradiset finns om hörnet
Krönika
Dags för en motmakt
Tidningarna kom före både fack och parti. I arbetarrörelsens barndom ansåg man sig ha råd, ja, man prioriterade opinionsbildningen framför mycket annat.
Denna vinter när kapitalismen ger oss vår generations trettiotalskris hörs socialdemokrater kritisera regeringens usla a-kassepolitik, men en enda tanke bortom detta verkar man inte förmögen till. Nyliberalismens kvartssekel sammanfaller med nedmontering av arbetarrörelsens medier. Sedan tidningen Arbetets nedläggning hösten 2000 finns ingen dagligt utkommande vänsterpressröst i rikets tre största städer. Med tanke på den fackliga rörelsens styrka och socialdemokratins ställning är det märkligt. Det politiska samtalet snedvrids. Borgerlighetens världsbild blir normerande, ses som mittpunkt i debatten.
När produktionen av egna intellektuella inom arbetarrörelsen har avstannat blir rörelsen svarslös inför samhällsförändringarna. Avsaknaden av konstruktiva förslag skapar en brist på självförtroende som hotar vänsterns ställning. Tiden-redaktören Bo Bernhardsson belyser detta i en artikel i debattboken Från smedja till sambandscentral. Bernhardsson var den siste chefredaktören på Arbetet och är nu en av de drivande bakom projektet Efter Arbetet, som med start i februari ges ut som veckotidning i Skåne. Som en radikal och sansad röst har Bernhardsson hörts i de flesta av de ganska bittra diskussioner som då och då blossar upp under fältropet: ”LO måste starta en tidning”.
Vännerna av en röd morgontidning har oftast klamrat sig fast vid just Arbetet. Man måste se att dagens mediesituation är annorlunda. Finanskrisen slår hårt mot papperstidningarna, exempelvis i USA. Ändå är papperstidningen som opinionsbildare svårslagen.
Resonans
Ett sent tack och hej till MABD
Mattias Alkberg BD, eller MABD som de bytte namn till inför sista plattan, la ner för en dryg månad sen. Det är en stor förlust för svenskt musikliv. Mattias Alkberg är en genialisk musiker och låtskrivare, något som också yttrat sig i the Bear Quartet, ett av Sveriges bästa popband någonsin. MABD spelade dock inte pop, det var närmast punk, kanske lite avtaggad punk med definitivt inte pop. Jag vet inte varför det är viktigt att deiniera, sån bra musik ska inte behöva kategoriseras. Det räcker med att det är bra.
MABD gjorde intelligenta arrangemang, roliga samarbeten, nerviga spelningar och angelägna texter. Att lyssna på en platta gjorde en glad, ledsen, nyfiken, arg, deppig, nedslagen och kampvillig. Jag skulle kalla dem det bästa svenska punkbandet (Nu gjorde jag det igen, kategoriseringen).
Det är svårt att så här i en död blogtext beskriva varför det är så bra, men förena rå ungdomlig energi med några äldre mäns vemod och gedigna kunskap så är det någonstans här man hamnar. Projektet Hets (med bl.a. Markus Krunegård och Henrik Svensson från Doktor Kosmos) gjorde nåt liknande men utan det norrländska vemod som är så tydligt i MABD.
De slog igenom 2004 med singeln Fyllskalle och nominerades till Grammis för årets pop manlig för skivan Tunaskolan. En nominering som gruppen kallade "antingen korkat eller chauvinistiskt". På Tunaskolan finns just det råa och man inleder vanan att göra en svensk punkcover på varje skiva med låten Levande begravd av Liket Lever.
Året efter kom man med Jag ska bli en bättre vän och min kärleksaffär med bandet bekräftades. Covern denna gång blev Tant Struls Dunkar Varmt, och sången blev något annorlunda, och i mina öron något bättre, men Alkbergs röst och perspektiv snarare än Kajsa Grytt från Tant Strul. I låten Ragnar lyckas man med något som all bra kultur borde sikta på. Att vidga perspektiv och öka nyfikenheten. Sången handlar om poeten och litteraturkritikern Ragnar Strömberg och jag minns hur jag tidigt utsåg den till vårens låt 2005. Låten Ändra på allt sammanfattar vad politiken och livet borde handla om.
Det kändes svårt att toppa men skivan som kom 2006, Ditt hjärta är en stjärna, är minst lika bra. Lite mer melankolisk och Nere på parkeringen fångade i alla fall mitt vemod efter valförlust. Här spelar Carla från Eldkvarn sologitarr och Jonas Kullhammar tvärflöjt. Punkcovern blev här Kom kom av Imperiet.
Tiden tog slut för killarna i bandet och man la ner. Ett stycke genialitet mindre och bristen på pop på svenska blev än större. Mer om MABD finns på www.mabd.se
Resonans
Kulturtidskrifterna hotas
Arena, Bang, Fronesis, Expo och alla andra kulturtidskrifter som driver samhällsdebatten framåt behöver din hjälp. Regeringens nya kulturproposition kan innebära att de förlorar sitt produktionsstöd. Staten ska detaljreglera vad vi skriver om. Hoppas ni såg artikeln som publicerades på alla stora kultursidor i dag. Skriv på det här uppropet. Maila de borgerliga ledamöterna i kulturutskottet och kulturministern. Skriv artiklar. Gör saker. Vi behöver er hjälp. Utan politiska kulturtidskrifter blir Sverige tystare. Här hittar ni uppropet.
Resonans
Halal-tv och det accepterade kvinnoförtrycket
Hotar vår välvilja till religionsfrihet kampen för jämställdhet undrar Becky Bergdahl
Debatt / 2 kommentarer
