Resonans 2010-07-16 /  4 kommentarer

Second dip is coming to the USA

Men Borg leker kamrer

Mitt i semesterhettan kommer en kalldusch från världens ekonomer. Vad händer om de räddningspaket som många av världens regeringar satte in under 2009 inte räcker? Mycket talar för att vi då står inför en andra, mycket värre nedgång där miljontals arbeten riskerar försvinna. Avgörande för utvecklingen är hur regeringarna nu väljer att hantera och se på dagens situation. Är krisen över eller finns riskerna kvar? Paul Krugman hävdar att vi är i stort behov av fortsatt och ökad offentlig konsumtion för att undvika en depression liknande den på 1930-talet.

Risken är, menar Krugman och får medhåll från högerhåll, att konjunkturen viker ner igen i höst och nästa vår och att arbetslösheten då kommer rusa i höjden i global skala. Då kommer också regeringar runt om i världen ha bränt sitt krut i de krispaket som redan genomförts. Lösningen är att redan nu fortsätta och öka investeringarna, anställa folk och tidigarelägga byggen för att sätta hjulen igång. Staterna måste låna mer pengar för att vi inte ska drabbas av depression.

Motsatsen - den gamla högerdoktrin som rådde i världen före Keynes och Wigforss på 1930-talet var att staterna ska spara sig ur kriser. Konsekvensen blir då att kriser förvärras och depressioner äter sig fast och förlängs. Bara genom att regeringar satsar aktivt på konjunkturpolitik som brygger över krisen kan konjunkturen och köpkraften hållas uppe.

Oroande är dock de tongångar som kommer från EU och inte minst den svenska regeringen. På tisdagens DN debatt slog sig finansminister Anders Borg för bröstet för den svenska krispolitiken. Borg dundrar mot sina slösaktiga finansministerkollegor som ökat sina budgetunderskott i krisen. Visst finns det orsak att vara orolig för skenande statsskulder som några länder i EU har, men riskerna med en global depression är så mycket större.

Det är olika saker. Många EU-länder har långsiktigt byggt på sig statsskulder som lika mycket handlar om den skattesänkarpolitik som först de sista 20 åren, främst under nyliberala regimer. Dessa problem skall inte blandas ihop med kortsiktiga krisinsatser som nu måste se till att hjulen kommer igång. Engångsinvesteringar som räddar jobb och skapa förutsättningar för att hålla människor från ekonomisk katastrof är mycket billiga insatser mot vad det kommer kosta om man försöker spara sig ur krisen.

Istället för att låta som en sur ordningsman och ta åt sig äran av den svenska konjunkturuppgången (?) borde finansminister Borg tacka den majoritet av svenska folket som röstade nej till Euron 2003. Genom att inte lyssna på näringslivets ekonomer har de räddat hundratusentals svenska industrijobb. Idag gör folket bäst i att avvisa Borgs nedskärningspolitik.
Paul Krugman kritiserar just nedskärningspaket EU nu riggar för konsekvent galenskap. Särskilt varnar han för att det som låter som en besk sanning baserad på djupa kunskaper - att vi ska spara oss ur denna kris - är en amsaga på den nyliberala ortodoxins grund.

I potten ligger miljoner löntagares vardagsliv och jobbmöjligheter - eller snygga bokslut som Borg vill.