Resonans 2010-07-13 /  1 kommentar

Schyman bränner inte småpotatis

100 000 är småpotatis i annonssammanhang. Så argumenterar de som inför mina arga utfall vill försvara Gudrun Schymans och Fi:s tilltag i Almedalen: att i en grill bränna upp 100 000 kronor. Framför en banderoll med texten "Eldar för demokratin" förklarar Schyman inför ett stort journalistuppbåd att syftet med manifestationen är att rikta uppmärksamhet mot att det är denna summa pengar som kvinnor förlorar i lön varje minut, i jämförelse med män.

Därefter lägger hon omsorgsfullt sedelbunt efter sedelbunt på grillen. Genom röken frågar någon om inte manifestationen är ett hån mot alla de som inte har några pengar, men nej säger Gudrun, hånet är att kvinnor har lägre löner än män, och dessutom är ju 100 000 kronor ingenting i valrörelsesammanhang. Reklamkillarna som skänkt de 100 000 kronorna hade egentligen tänkt köpa en båt för pengarna berättar de, men valde istället att göra ett politiskt statement. När några ur publiken hörsammar Schymans uppmaning att hjälpa till att slänga sedlar på grillen måste jag stänga av, jag orkar inte se hela filmklippet.

Hur banalt det än kan verka kan jag inte låta bli att tänka på att 100 000 kronor är ungefär vad jag tjänar på två år. Om jag hade varit på plats i Almedalen kanske jag hade slängt mig på pengasäcken och gråtande och skrikande fått släpas bort av ordningsvakter, och sedan fått lugnas ner av någon vänlig kamrat. Att se någon handskas med pengar som om det vore ingenting när man själv inte har några får det reflexmässigt att vända sig i magen. Ungefär som när man hör talas om stureplansbrats som beställer in ofattbart dyr champagne för att omedelbart hälla ut den, låt vara att syftet förstås är ett helt annat.

Man skulle naturligtvis kunna tycka att det är småsint att bli upprörd över metoden, när den viktiga frågan är lönediskrimineringen av kvinnor. Men som tur är går det att vara förbannad över både och, man måste inte välja. I den riktiga världen, den som ännu inte till fullo styrs av medialogikens krav på enkla budskap och antingen-eller-besked, är det möjligt att vilja upphäva den strukturella diskrimineringen av kvinnor och samtidigt äcklas av kommersialiseringen av politiken, som med nödvändighet flyttar densamma ännu längre ifrån de kvinnor som mest behöver den. För hur många underbetalda småbarnsmammor, för att ta till en sliten klyscha, tycker att Schymans kapitalförstöring är det de gått och väntat på? Jag kan ha fel, men jag tror inte det är så många. Nu är ju förstås inte vanliga människor målgruppen för den här typen av PR-jippon heller, och jag har svårt att tro att ett parti med stark folkförankring, ett parti som verkligen var en rörelse, ens skulle komma på idén att ställa sig och bränna upp en enorm summa pengar inför en massa journalister. Men vad vet jag, det kanske blir årets valrörelsetrend, där partierna tävlar om vem som kan bränna upp, spränga eller spola ner mest pengar. I olika behjärtansvärda syften, naturligtvis.

Men 100 000 är ju småpotatis i valsammanhang, och hela Almedalen är ju bara ett enda stort PR-jippo där partier, organisationer och företag bildligt talat bränner en massa pengar på att försöka övertyga varandra om saker och säkra framtida karriärmöjligheter. Absolut. Jag tycker inte att Schymans grillning egentligen är kvalitativt annorlunda än att slänga pengar på annonskampanjer, fokusgrupper och rosévinsmingel. Hon uppträder naturligtvis bara på en manege som redan är krattad, och försöker antagligen utifrån ett desperat läge göra det hon tror är bäst. Men det är ju precis det som är så sorgligt.

Och visst är det något med pengabränningen som är lite mer hånfullt och lite mer äcklande än ett tvärsnitt av Almedalsveckan. Det vet Schyman också, annars hade hon inte gjort det. Det är precis som i Hasse Alfredssons film Den enfaldige mördaren. Vi vet på ett intellektuellt plan att när den sadistiske fabrikör Höglund kastar den svältande arrendatorn Månssons hopskrapade sedlar i elden är det egentligen bara ett uttryck för en perverterad social relation. Huvudproblemet är förstås inte vad fabrikörn gör med pengarna, utan att han äger marken och därmed har rätt till dem. Men likväl har scenen kommit att anses som en av svensk filmhistorias skarpaste skildringar av grymhet, och scenen är förmodligen den de flesta tydligast minns från filmen. För att det blir så oerhört konkret.

Men visst, 100 000 kronor är småpotatis i sammanhanget. Eller som fabrikör Höglund uttrycker det: "Månsson ska inte tro att jag bryr mig om den här skitsumman, det är inte det. Det är principen."