Resonans 2010-07-20 /  1 kommentar

REPLIK: Schyman uppmärksammade en viktigt fråga när hon brände pengarna

Jag och ett gäng kamrater satt hela våren och diskuterade fram och tillbaka om huruvida vi skulle åka på Almedalsveckan och kampanja eller inte. Tillslut var vi ganska överens om att det enda sättet vi kunde göra någon nytta för våra medlemmar i det träsket var att åka dit med bombbälten, så vi bestämde oss för att skita i det. Att få fram en vettig åsikt bland tiotusentals lobbyister och yrkespolitiker som strör pengar runt sig och sina frågor är i stort sett omöjligt, bruset är för kompakt.

Likt förbannat fann jag mig själv på färjan på väg till meckat för allt jag hatar med svensk politik. Lockelsen av gratis mat och dryck blev för tungt. Jag menar, närmare socialismen än så kommer jag inte det här året i alla fall. När jag klev av i Visby hade jag väntat mig att översköljas av folkpartistisk propaganda, eftersom det var deras dag. Kanske något utspel av major Björklund om vikten av att kameraövervaka dagisbarn eller något annat liberalt? Men boom! Istället skakade ringmuren av det unisona skvallret från hären av proffstyckare som fuckar ur på Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ. Schyman hade bokstavligt talat bränt hundratusen riksdaler för att illustrera hur mycket svenska kvinnor förlorar varje minut på könsklyftan i löner!

"Skandal!" verkade den samlade mediekåren tycka. Ett sådant slöseri med pengar måste ju vara ett tecken på att kvinnan är galen! Yrkespolitiker i färd med att tapetsera landet med sina ansikten för enorma summor, hävdade att just de uppbrända pengarna borde används till att rädda undernärda flickor i tredje världen istället. Kristin Linderoth, min representant i SSUs förbundstyrelse, skriver här i Tvärdrag att hon inte ens orkar se klart filmklippet från bränningen.

Sure, jag kan hålla med Kristin om att det är mycket deg för vanliga ungdomar som oss. Jag hade kunnat betala av Kronofogden och köpt ett par Reebok Pump originals för pengarna. I reklamsammanhang är hundra tusen kronor småpotatis, särskilt jämfört med partiernas valbudget. Men just för dessa fjuttiga 100.000 kunde ett litet parti kuppa folkpartiet in i mediaskugga på deras egen dag och själva få spaltmeter för en viktig fråga i samtliga nyhetsmedier i landet i flera dagar. Samma pengar hade kanske räckt till en oläst halvsidesannons i en dagstidning, ett rosémingel bland alla andra, eller en massa barnarbetartillverkade profilreklamsprylar som hade samlat damm i någons kökslåda. Hundratusen hade inte ens räckt till den könsstereotypa, kommersiella nittiotals hip hopjingeln Kristin och de andra i SSUs förbundsstyrelse tog fram för två år sen, en ljudlogga som typ aldrig använts. F! fortsätter helt enkelt att med små medel driva inte bara den smartaste valrörelsen på nätet utan nu även i media.

Till skillnad från alla andra, redan bortglömda, jippon i Almedalen var det inte heller skattepengar som gick upp i rök. Inga knegare behövde producera mervärde för att deras arbetsköpare skulle kunna trycka på makthavare, inga medlemmar behövde förbanna ledningens slöseri. Istället var det två reklammakare med dåligt samvete som öronmärkte sina egna pengar för syftet.

Så varför är alla så upprörda? Om syftet är att skapa genomslag, är det väl inte värre att man eldar upp pengarna än att man köper en halvmil "Är du röd eller blå?"-tejp för att få det? Ingen kan ju förneka att det var välplacerade pengar i förhållande till den uppmärksamhet de gav. Varför tävlar då PR-konsulter och journalister i att producera den skitnödigaste kritiken av aktionen? Dagens Nyheter citerade till och med två ekonomer som hävdade att Sveriges rika blev rikare av pengaförstörelsen utan att nämna att det rör sig om nalta promille. För till skillnad från när de situationistiska musikstjärnorna KLF brände alla sina intäkter, en miljon pund efter att noga ha skattat först, så hade ju Schyman ett syfte, dessutom ett syfte de flesta tycker är bra - att lyfta frågan om rean på kvinnors arbetskraft.

Kan upprördheten ha något att göra med att det är något farligt med kvinnor som spenderar pengar? Att det är okej när en man köper en dyr bil, men skandal när Mona har en dyr handväska? Eller att en tjej som köper nya kläder slösar medan en kille kan bärsa loss utan problem? Är det mediekoncernerna, lobbyisterna och reklammakarna som slår på stora krigstrumman för att de känner sig hotade utav att man kan få genomslag för politik utan att pengar ramlar ned i deras fickor? Kanske en kombination av alla dessa? Jag tror dock att det som sticker mest i våra ögon är att pengabränning är ett totalt brott med varulogiken. Inga PR-gubbar fick betalt, ingen trycksvärta behövdes köpas, inga ombudsmän avlönades, inga heliumballonger till barn inhandlades. Pengar som inte används för att upprätthålla kapitalismen, som inte får spinn på bytesvärdets hamsterhjul, är så totalt främmande för oss där vi sitter i våra gyllene kedjor av borgerlig hegemoni. Vi är så vana med att matas med den reklam och propaganda som är nödvändig för att upprätthålla överproduktionen och maktordningen att vi inte tänker på att ett mycket värre resursslöseri pågår hela tiden. Vår kritik riktas mot den lättfattade pengabränningsaktionen istället för mot reklamen på bussen eller det bytesvärdesproducerande lönearbetet som pengars själva existens är ett symptom på.

Själv gladdes jag åt att en viktig feministisk fråga uppmärksammades samtidigt som Volkpartiet puttades ner från medierapporteringen och att pengasamhället omedvetet ställdes under svidande (eller snarare svedd) kritik.

Nästa år tvekar jag inte en sekund på att åka till Almedalen, det är helt enkelt för najs att se rubriker skapas. Att kunna vara åskådare på första parkett till den cirkus svensk politik blivit. Att med egna ögon se hur tydligt valrörelsen bara är ett enda skådespel där det är rubriker som spelar roll, snarare än vanliga människors vardagsintressen och konflikter. Och var annars kan en förortsgrabb trycka i sig gratis grillbuffé och bjudspånk i en hel vecka?