Tvärdrag | REPLIK: Klasshat smakar bättre än gratis rosé

Mikael M Karlsson:

Erkänn Palestina

Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället? Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.

Resonans 2010-07-21 / 1 kommentar

Michael Sköldeholt replikerar på min artikel om Gudrun Schymans sedelgrillning, men undviker min kärnpoäng, som var att Schymans tilltag blir en symbol för och en ytterligare förstärkning av politikens gradvisa farväl till arbetarklassen. Det som angrips i repliken är snarare "den samlade mediekårens" upprördhet, en sorts borgerlig välgörenhetsmoral som har föga med min artikel att göra. Istället för att bemöta det jag skriver försöker Sköldeholt knyta mig till den PR-logik jag kritiserar genom att hänvisa till inslag i SSU-förbundets kampanjer. Detta kan ju möjligen verka övertygande för utomstående, men eftersom jag och Micke känner varandra och han är väl medveten om min skepsis mot PR-influenser även i min egen organisation blir det mest lite tramsigt.

Sköldeholt vill förklara kritiken mot pengabålet med att det bryter helt med den varulogik vi genom den borgerliga hegemonins ramar inte kan tänka utanför. Det är mycket möjligt att det gäller för "den samlade mediekåren", men när min familj och mina vänner är förbannade över Schymans metod är det för att man ser det som ett hånfullt tilltag som bara välbärgade människor är förmögna till, snarare än att man inte kan tänka bortom pengarnas fetischkaraktär. Som socialist är det ju faktiskt fullt möjligt att både se och bekämpa kapitalismens grundläggande logik, och samtidigt bli provocerad och äcklad av specifika uttryck för denna. Och att elda upp pengar för att få uppmärksamhet i media är knappast något hot mot kapitalet. Snarare ligger det i kapitalets intresse att politiken framstår som en cirkus som inte angår vanliga människor. Det förslag för höjda kvinnolöner som grillningen skulle belysa begravdes visserligen omedelbart i askan av den spektakulära metoden (vilket visar att pengabålet inte bara var osmakligt utan också ineffektivt), men inte heller själva förslaget är något för en socialistisk feminist att imponeras av, då det faktiskt inte är mer samhällsomstörtande än att med ekonomiska incitament försöka stimulera arbetsköpare till frivilliga satsningar på kvinnors löner.

När vi nu konstaterat att det inte var anti-kapitalism Schyman ägnade sig åt kan vi gå vidare till det vid det här laget klassiska "det är bara för att hon är kvinna"-argumentet, som också anförs av Sköldeholt. Naturligtvis är det så att kvinnor ofta döms hårdare eftersom de, oavsett vad de gjort, redan har sin i förhållande till den manliga normen avvikande könstillhörighet att stå till svars för. Men att bränna upp en årslön och sedan hävda att man gör det för lönediskriminerade kvinnors skull hade nog knappast gett en manlig politiker hjältestatus. Jag vill dock vända på det och mena att skälet till att så många annars PR-kritiska vänstermänniskor faktiskt hyllar detta PR-trick är inte trots utan just för att det är hippa och världsvana Schyman och akademikertrendiga F! som ligger bakom det. Hade t.ex. Mona Sahlin gjort något liknande hade det blivit ett jävla liv i vänsterkretsar om att hon inte vet hur vanliga människor har det/spottar arbetarklassens kvinnor i ansiktet/är i händerna på PR-byråer/är desperat efter uppmärksamhet/är ett galet fruntimmer som gått för långt etc etc. Det man missar med "det är bara för att hon är kvinna"-argumentet är ju nämligen att det är stor skillnad på kvinnor och kvinnor. Den där skillnaden handlar ibland om höger och vänster och ganska ofta om klass, vilket för övrigt är vad hela den här debatten i slutändan kokar ner till.

Sköldeholts replik är visserligen lite smårolig läsning, men osar samtidigt så mycket distanserad bitterhet och uppgivenhet att det eventuella skrattet snabbt förvandlas till ett snett, lite sorgset leende. Argumentet är i grunden att allting ändå är så förjävligt och genomkommersialiserat att det är lika bra att göra det mest förjävliga av det, och sätta eld på hundratusen kronor. Detta kryddas med att man när man ändå håller på lika gärna kan åka till Almedalen och äta och dricka gratis, som om detta skulle vara någon sorts motståndshandling eller ens en reellt existerande möjlighet för "förortsgrabbar". Själv tycker jag att klasshatet, det som får en att organisera sig med andra för att kämpa för sina intressen, eller som gör att man inte står ut med att se rika elda upp pengar, smakar så mycket bättre än både uppgivenhet och gratis rosé.

Kristin Linderoth

Dela |

Inledningen till Tvärdrags antologi

Påskhelgen 19-22 april 1889 samlades 49 män och kvinnor från fackföreningar och socialistiska klubbar för att bilda Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

När den konstituerande kongressen öppnade sina dörrar stormade en stor polisstyrka in. Mötet hade inte fått tillstånd att genomföras. Först när det förklarades som en sluten sammankomst kunde man öppna mötet och historien om detta parti fick sin början. Få händelser symboliserar så tydligt startpunkten på den förvandling som det svenska samhället genomgått under de senaste 120 åren. Från fattigsamhälle till välfärdssamhälle, från fåtalsvälde till demokrati. Men det säger också en del om socialdemokratins förändring.

De som valdes till partiets första förtroendemän var unga människor. Hjalmar Branting var 29 år, Axel Danielsson 26, Fredrik Sterky 29, Pehr Eriksson 28, C L Lundberg 30. August Palm och Jan Engström var lite äldre, bägge 40 år. Jämfört med partiledningens och det socialdemokratiska partiets åldersstruktur i dag är de slående unga. Socialdemokratin var en ung rörelse, en radikal samhällsförändrande kraft som drog till sig den unga generationen. I dag är det annorlunda. Partiet tycks i sin strävan efter makt och inflytande ha tappat något av den vilja, eller kanske förmåga, som deltagarna på sammankomsten för 120 år sedan utstrålade. Dagens socialdemokratiska idédebatt präglas av nostalgiska blickar mot svunna storhetstider och bittra konstateranden om den egna oförmågan. Men vi vill med denna bok visa att viljan finns. 21 unga människor med vilja till politisk förändring deltar. Vi hade utan problem kunnat ta med 21 till.

Den bok du håller i din hand är ingen historisk framställning eller en hyllningsbok till Socialdemokraterna. Vårt syfte har varit att låta en ung generation samhällsintresserade skribenter, poeter, tecknare och aktiva i ungdomsförbundet formulera sina åsikter om ett parti som många av oss tycker om, även om alla inte nödvändigtvis tycker om allt det gör.

Vi bad ett antal av dem som medverkat i tidskriften Tvärdrag under de senaste åren att skriva ett brev till socialdemokratin som fyller 120 år. De fick själva välja ämne, form och innehåll. Det skulle vara det brev – bittert, peppande eller uppfordrande att skicka till socialdemokratin. För att säga ett sanningens ord i rättan tid, eller mana till nya tag och fortsatta reformer. Resultatet kanske känns spretigt, men det är också syftet.

I spretigheten och de många viljorna finns beviset för att vi inte är färdiga, att socialdemokratins mål omöjligt bara kan vara att vinna nästa val. Här finns också möjligheten fördold om en förnyelse av socialdemokratin. Att släppa fram unga, radikala människor, är det enda sättet att få in nytt blod i en rörelse som börjar förlora känseln i fingrarna.

Vi vill med denna antologi bidra till att väcka liv i en diskussion om vilket samhälle vi vill ha och hur vi vill att socialdemokratin ska förändra det i framtiden.

Mottagare av denna bok är alltså ingen mindre än alla de som vill vara en del av en bred socialdemokrati, eller vill delta i samtalet om hur denna socialdemokrati borde förändra samhället.

---------------------------

Boken kan du köpa för 150 kronor plus porto (100 kronor styck om du köper 10 eller fler) genom att skicka ett mail till tvardrag@ssu.se
Krönika / 1 kommentar

Nu händer det! Almedalsveckan har börjat!

Folkpartiet ska tydligen prata om ungdomsarbetslösheten. SSU frågar sig hur vi ska lösa jobbkrisen? Sahlin pratar jobbinvesteringar, men först på onsdagen. Många gemensamma utspel från Mp+V+S i veckan.
Resonans

Locket på - arbetslösheten en ickefråga valet 2010 enligt Alliansen

Igår publicerades rapporten locket på på Alliansfritt Sverige, där har man granskat 392 bloggar knutna till de fyra borgerliga partierna. 1 procent av de tjugo senast publicerade inläggen på varje blogg skriver om arbetslösheten, och då utan konstruktiva förslag.
Resonans

Rebellerna

De är många, unga och orädda. Ryktet om den livaktiga antirasistiska verksamheten i SSU Nyköping fick Kristoffer Palmkvist att åka dit för att pejla in SSUs rebeller.
Artikel

Var är SSU?

SSU har ett lysande läge att driva aktiv oppositionspolitik och växa som förbund, men något saknas. Om vi ska göra allvar av påståendet att vara en folkrörelse, måste SSU växa i varenda förort, brukssamhälle och stadsdel. Överallt där det finns ungdomar ska SSU finnas och förklara varför den nuvarande regeringen måste avsättas och vilken politik vi vill ha istället.
Resonans