Tvärdrag | Reinfeldt bara suckar åt unga långtidsarbetslösa

Mikael M Karlsson:

Erkänn Palestina

Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället? Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.

Resonans 2010-08-26

Igår sände Studio Ett i P1 ett reportage där statsminister Fredrik Reinfeldt besöker ett projekt för långtidsarbetslösa i Eskilstuna. Fredrik Reinfeldt deltar i ett gruppsamtal där Mimmi, Peter och Rickard berättar sina historier. De berättar om att plugga upp sina betyg på komvux, om att känna att man vill leva igen, om glädjen att ha ett jobb.

Statsministern menar att han är där för att lyssna, men ställer inga följdfrågor. Däremot hör man hans suckar. En kille berättar om sina självmordstankar. Då frågar Fredrik Reinfeldt om killen arbetar heltid. Högern har ingen politik för dessa. De driver en arbetslinje som kräver 100 procent, där får man inte plats om ens pappa super, om man är för deprimerad för att orka leva, om man inte pallar. Därför suckar statsministern, det här är historier som han inte vill höra. För honom finns de inte. Allt kan lösas med ett pepptalk, rätt attityd, om man bara anstränger sig lite. Suck. Att beklaga sig över "sorgliga" omständigheter går inte hem. Andra skulle kalla det strukturella problem som går att lösa med progressiv politik.

I sin turnébuss på väg från Eskilstuna tycker Fredrik Reinfeldt att han ska ha kredd för att han vågar åka ut och möta kritik, att han ska ha kredd för att han lyssnar. Men han lyssnar ju inte. När reportern undrar varför det inte hänt mer under åren Reinfeldt varit statsminister, börjar han har han inget svar utan upprepar mantrat om arbetslinjen.
"Jag tycker att man ska rösta på mig igen för jag driver en arbetslinje."

För ett reportage om tillståndet för unga på arbetsmarknaden har jag nyligen besökt olika platser i Sverige, bland annat Eskilstuna. Här har arbetslösheten bland ungdomar varit högst i Sverige under denna mandatperiod. Jag har träffat unga som varit i alla program som Arbetsförmedlingen erbjuder och som gett upp om arbetsmarknaden. Det är Fredrik i Nyfors, det är killarna vid grillen i Årby. Samma verklighet som statsministern mötte.

Ungdomsarbetslösheten är extremhög och högerns lösningar är en garanterad jobbcoach som fixar din attityd, hårdare regler för komvux och högskola och en konkurrensutsatt grundskola där du som elev ska byta skola om det går dåligt för dig. Skolans eventuella problem ignoreras. Så görs också med de elever som aldrig byter skola. Mimmi berättar att det inte hade spelat någon roll om hon hade bytt skola, de struliga hemförhållandena hade ändå varit desamma. Men komvux har hjälpt henne, den komvux som Reinfeldt monterar ner.

Högern baserar sin problemformulering på fuskarna. Komvux är dåligt för det finns de som utnyttjar det för att putsa upp sina betyg. De sjukskrivna är fuskare, de som kan jobba ska jobba. De har missat att komvux är skapat som den andra chans Mimmi är värd. Det här skapar berättelser om folk som slussas runt mellan fabrikerna, om människor som inte har råd att äta varje dag. Detta är högerns arbetslinje och det är inget nytt arbetarparti vi ser, det här är samma politik som högern alltid fört.

När Reinfeldt "lyssnar" är det att ignorera, att vägra se den delen av samhället som inte klarar av högerns arbetslinje. Ingen kan förklara det mer träffsäkert än Anette, en av handläggarna på sociala i Eskilstuna när hon berättar om den hårdare arbetsmarknaden vi har idag, den som kräver 100 procent, där inga "bara jobba"-jobb finns. Det är samma arbetsmarknad som skickar småbarnsföräldrar att veckopendla mellan Luleå och Blekinge, som tycker att cancersjuka är arbetsföra och som låter socialbidragstagare jobba för sina pengar. Han driver en arbetslinje, den där statsministern.

Lyssna på Studio Ett i sin helhet.

Maja Nordström

Dela |

Veckans boktips: Fredrik Ekelunds nya

Ligger hemma på soffan, ska snart sova en stund, vakna och åka in till valvaka för att kanske, se Barack Obama flytta de politiska positionerna från ultrahöger till mitten, när jag läser klart och ut Fredrik Ekelunds nya roman: M/s Tiden.

En storartad roman, förlängning och fortsättning på debuten Stuv Malmö kom, där rösterna därifrån samlas på författarens balkong för att summera minnena från arbetarstaden, hamnstaden Malmö. Innan natten övergår i dag och balkongen som förvandlats till lastfartyg siktar land har åtskilliga liter sprit och öl slukats, men framförallt har samtalet löpt över arbetar- och idéhistorien. En för de flesta okänd svensk-amerikansk arbetarförfattare, Gösta Larsson presenterats, och inte minst; en roman som visar vad litteraturen SKULLE KUNNA VARA ägt rum i ens liv.

Länge sedan jag läste något så pulserande. Levande, hejdlöst. Språk, kommunikation som vill berätta, men inte girar det svåra; etniska konflikters rationella grund (om folk kommer till Sverige och klassklyftorna och arbetslösheten växer kommer rädslan att växa), blir denna roman som är det bästa Ekelund skrivit så vitt jag vet (gillade aldrig hans deckaförsök vid sundet, utan föredrar Torget och Stuv Malmö, blir det som en blandning av Peter Weiss´Motståndets estetik med sin didaktiska ådra och Klasskämpen av Foerster, för flödet, musiken, könet, livet och Kjell Midsommarkransen Johansson för mustigheten, skröneriet och det ständiga leendet.

Inget är så sant som ett bra ljug!

Jag uppmanar alla att läsa denna ovanliga roman, som är alldeles för bra för att ens nomineras till Augustpriset. Må du få alla de andra, i verklighet fina priserna!

Daniel Suhonen, redaktör
Krönika

Borgs blodspengar - Den 19 sepember måste vi stoppa systemskiftet

Den text som ligger uppe här är ledaren till det senaste numret av Tvärdrag. Här skriver Daniel Suhonen om blodspengarna vi får från de sjuka, från de arbetslösa, från de svagaste i samhället. En argumenation rakt igenom om hur man säger nej till en extra tusenlapp i plånboken. Vi har inte råd med det. Vi har inte råd med det samhället som skapas.
Resonans / 1 kommentar

Gäller åldersdiskriminering bara hög ålder?

Besökte ett seminarum igår, där Agora släppte sin årsbok, om ungas situation. Klart intressantast var Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap som pratade åldersdikriminering. När man pratar åldersdiskriminering verkar det för de flesta bara handla om äldre. De ska skyddas på arbetsmarknaden och blir lättare att anställa.
Resonans / 1 kommentar

Naomi Klein

Alexandra Franzén hör Naomi Klein i Köpenhamn och rapporterar på Tvärdragbloggen.
Krönika

Succé för Jämlikhetsanden

Både publiken, författaren och panelen andades en förhoppning om att en annan värld är möjlig. Irene Wennemo och Walter Korpi diskuterade båda institutionernas betydelse för jämlikhet, kontenta var att både fack och socialdemokrati är nödvändiga för en rättvisfördelning, skriver Felix Antman Debels i en kommentar till lördagens överlyckade släpp för Tvärdrags vetenskapsnummer och boken Jämlikhetsanden (Karneval).

Kärnan i samtalet var att vänstern måste lära sig att trivas i vetenskapen, därför att utan vetenskapen förlorar vi oss i ett postmodernistiskt tyckande. Jämlikhetsanden och den vetenskap som finns runt boken bevisar att jämlikhet egentligen inte bara handlar om moral, det är även rationellt.
Resonans