Resonans 2010-08-27 /  1 kommentar

Palme om den svenska modellens grunder

Valdebattens kärnfråga: vilket Sverige vill vi ha?

Det för mig till några tankar om den så kallade svenska modellens grundläggande förutsättningar. Det har skrivits mycket efter storkonflikten om att den svenska modellen nu skulle vara krossad, den modell som innebär ett fredligt framåtskridande utan uppslitande inre stridigheter. Det behöver inte vara så.
Ty man förbiser i diskussionen att den så kallade svenska modellen bygger på vissa grundläggande förutsättningar. Den första förutsättningen är en samhällsutveckling i riktning mot utjämning och social rättvisa, det krävs inte väldiga förändringar på kort tid. Men färdriktningen mot utjämning ska vara alldeles klar, människorna ska ha någonting att se fram emot. Den andre förutsättningen är en samförståndspolitik som förmår samla breda majoriteter i riksdagen i folket. Det utesluter inte skarpa ideologiska motsättningar, det utesluter inte heller hård politisk strid om så skulle vara. Men det förutsätter en strävan att i avgörandets stund nå en så bred förankring som möjligt, även om det innebär att uppge något av den egna ståndpunkten för att kunna ta hänsyn till andra. Ty därigenom kan man uppnå den breda förankringen hos folket. Jag tror det är riktigt och säga att detta varit grundvalen för den breda folkliga reformpolitik som socialdemokratin i många år burit ansvaret för, och som haft sin motsvarighet i parternas förmåga att nå överenskommelser på arbetsmarknaden.
Den tredje förutsättningen är att de stora folkrörelserna och inte minst löntagarorganisationerna på ett positivt sätt är med och formar politiken. De ska vara med och medverka i en dialog, deras förslag ska tas på allvar, de ska få möjligheter till representation och medverkan på så många områden som möjligt i vårt folkstyre.
På denna väg har vi i Sverige kunnat visa det sociala framstegets möjlighet till demokratiska former, det är det här som har kallats den svenska modellen eller folkhemspolitiken.
Den borgerliga regeringen i Sverige har brutit mot alla dom grundläggande förutsättningarna jag här har nämnt. Den har satsat på ökade klyftor istället för utjämning. Den har satsat på hårda konfrontationer och blockpolitik istället för samförstånd. Den har slammat igen kontakterna med löntagarna och motat bort dom från representation i utvecklingsfonder, länsstyrelser, regionala högskolestyrelser och så vidare. Därför är den så kallade svenska modellen i fara.
Därför blir det också ett avgörande mål för socialdemokratins politik att återuppliva den svenska modellen. Det förblir fru talman naivt att tro att vi kan åstadkomma en lugn och balanserad utveckling i vårt land om om klyftorna ökar och makten alltmer koncentreras i händerna på en liten grupp kapitalägare. Som är nära lierade med regeringen och den dominerande delen av pressen. Det har varit en oerhörd styrka för vårt land att dom stora löntagargrupperna politiskt och fackligt har kunnat påverka samhällsutvecklingen. Att de har varit bärare av den sociala omdaningen från ett fattigt klassamhälle till en rik industristat. Det är lika viktigt att de kan påverka den framtida utvecklingen. Hur de ekonomiska besvärligheterna ska angripas, hur vi ska komma till rätta med dem öppna sår i samhället som utgörs av utslagna människor och barn som far illa. Hur vi ska möta teknikens och datorernas löften och hot. Hur miljön ska skyddas och förbättras, hur demokratin ska vidgas.
Kravet på en rättvis fördelning har svårt att vinna anklang hos borgerliga företrädare. Jag skulle uppmana ledamöterna här i kammaren att ett ögonblick besinna hur olika ändå de världar är som människorna lever i också här i vårt land, och som kommer talesätt som att vi alla beviljat oss en allt för hög levnadsstandard att ofta låta så cyniska när man tänker på låginkomsttagarnas villkor. Det finns människor som har det väl förspänt. De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad, de har intressanta och av status fyllda jobb, en och annan dold löneförmån ingår säkert. De bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden, trädgårdar och är genom bostadssegregationen garanterade grannar av samma slag. Dom kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressant resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara. Och andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler de har år efter år sätt sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning, de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen.
Jag har tecknat de här två världarna i avsiktligt bjärta färger och det jag i första hand vill fästa uppmärksamheten på är inte att det fortfarande finns stora klyftor mellan människorna i vårt land. Utan att det under den borgerliga regeringsperioden så sakta har utvecklats ett helt annat klimat en helt annat färdriktning när det gäller fördelningsfrågorna.
Tidigare tror jag att de flesta människor upplevde en reformvilja från samhällets sida. Som riktades till att undan för undan möta de samhällsbrister som främst drabbade dem sämre ställda. Att utjämna de ekonomiska levnadsvillkoren och att detta fick ske till priset av att dem välbeställda blev strävare behandlade genom till exempel skattepolitiken. Jag har trots alla dessa ansträngningar konstaterat att vi har en långväg att gå innan vi kan säga att samhället är rättvist.

Olof Palme 1980 i Riksdagen