Resonans 2010-02-10 /  1 kommentar

Stockholmssyndromet

Det är dags för en ny berättelse om jämlikhet

Den enkla berättelsen om socialdemokratins utveckling i Stockholm liknar den stumma marxismens lagbundenheter. Från 1870-talets centralstationsbygge blev huvudstaden en industristad och därigenom en arbetarstad. Per Anders Fogelström skildrar denna tid i Mina drömmars stad och utvecklingen kan också följas i kommunfullmäktiges mandatfördelning.

Efter 1920 var socialdemokratin den dominerande kraften men sedan valet 1970 växlar majoriteten. Tror man på lagbundenheten som logiskt slut på den stora berättelsen om arbetarrörelsens från mörker till ljus och sen mot mörkret igen, är det lätt att ana sig till slutsatserna av vad denna utveckling beror på. Vi har hört det förr: att arbetarklassen försvinner, medelklassen växer, att det är andra tider nu, där vi är individualister, som i princip är borgare och suktar efter valfrihet, lägre skatt, men ändå god service. Så lyder den enkla lagbundenhetens felslut.

Precis som vissa marxister glömde att det ovanpå produktionsförhållanden och klasstrukturer också finns en marginal för politiska idéer, för opinionsarbete och ideologi.

Stockolms borgerlighet har kanske delvis produktionsförhållandena och klasstrukturen i ryggen idag, men de har också något annat, en ideologiproduktion som syns i gatubilden. Privatbilism, friskolor och dagis på entreprenad. En borgerlighet som emanerar ur varje bostadsrättsomvandling, ur skattesänkningar som är det som gör stockholmarna till borgare.

Är inte hela utanförskapet också en geografisk positionsbestämning som börjar precis utanför tullarna? I en borgerlig berättelse om närande och tärande, där den manliga, borgerliga höginkomsttagaren är samhällets frälse?

När miljöpartiet nu seglar upp som den stora vinnaren i Stockholm (i kvarteren på Söder där denna ledare skrivs fick MP runt 30 procent i EU-valet) är det ett uttryck för tre saker: en kompetent partiledare i Maria Wetterstrand, att miljön/klimatet är en viktig fråga och sist men inte minst en konsekvens av mitteniseringen av politiken. När alla är i mitten och vill dit, socialdemokrater knappt vågar kräva "förbud mot stora vinster" och moderaterna måste "värna välfärdens kärna", lyser det om ett parti som vågar stå för någonting. För socialdemokratin finns några saker man måste göra. Ett är att lämna mitten. Inte för en extrem vänsterposition, men för en modern empatisk vänsterpolitik med en moralisk agenda: Vi har råd med ett gott samhälle. Man borde också våga säga nej till Förbifart Stockholm, ett omodernt vägbygge som kommer helt fel (peak oil), är helt vansinnigt (klimatkrisen), omfördelar åt fel håll (bilar, inte kollektivtrafik) och berättar just det den moraliska medelklassen inte vill höra. Budskapet till medelklassen och de skötsamma arbetare som alltid varit kärnan i arbetarrörelsens strategiska koalitioner måste handla om samhällssyn. Ett moraliskt imperativ i form av en socialt och ekologiskt hållbar politik, och argumentation för att detta goda också kostar.

Ibland känns det som att Stockholms socialdemokratiska strategi är att desperat ta rygg på en Armanikostym på Drottninggatan och gasta: "Var inte rädd för oss, du kommer inte att märka av någon skillnad." Men det är inte bara medelklassen som lämnat socialdemokratin, det handlar också om hur stora urbana arbetarklasskikt inte längre fångas in. Utanför tullarna är staden oftast röd, men i Skärholmen och Tensta röstar bara fyrtio procent.

Varför talar man aldrig om arbetarrörelsens problem att nå arbetarklassen? Istället för att huka under den enkla berättelsen om nederlag borde vänstern söka ta reda på den lite svårare - den om ett nytt samhällskontrakt. En del av en sådan modern historia formuleras i nyutkomna Jämlikhetsanden av epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett (Karneval förlag). De visar hur ojämlikheten i de rika länderna idag bevisligen leder till sämre livskvalitet - för alla. Ökad tillväxt leder inte till ökad livskvalitet. Istället är det jämlikheten allt beror på. I deras studier finns underlaget för ett socialdemokratiskt samhälle med små och minskande klyftor. Två andra som pekar ut en annan möjlig berättelse än det ödesbundna återtågets är göteborgarna Örjan Nyström och Anders Nilsson. Deras oansenliga tankebok Reformismens möjligheter (Premiss) vrider och vänder på framtiden ur ett historiskt perspektiv, men pekar framförallt med några få teoretiska begrepp ut färdvägen för en ny berättelse om jämlikhet, fast modern. Inget är så praktiskt som en god teori. Med begreppet kommunitär dimension (av lat. communis, gemensam) förklarar de hur socialdemokratin lyckades få med sig stora befolkningsskikt i en känsla av gemenskap i ett framväxande välfärdssamhälle.

Medan det moderna samhället försvagade de starka banden (familjen) blev medborgarna mer beroende av de svaga banden (samhället), med andra människor och med det gemensamma.

Behovet av jämlikhet, livskvalitet och känsla av gemenskap är dessbättre inget som försvinner för att industrierna flyttat från Södermalm och bryggkaffet ersatts av espresso. Grunden för en ny klassmajoritet för välfärd finns även i Stockholm.

Vår tids unga Henning och Lotten drar barnvagn och glider in på cykel från en förort. De letar desperat efter bostad och köar efter plats på överfulla, eftersatta dagis. De dricker kanske latte, men behöver fortfarande socialismen.