Resonans 2008-05-26

Socialdemokratin och politikens postmodernisering

Ibland kallas det politiska tillståndet i landet postpolitiskt, det vill säga efterpolitiskt. Vi lever alltså i en tid efter de stora projekten, berättelserna och visionerna. I sig är detta ett för arbetarrörelsen och vänstern problematiskt tillstånd, även för oss som inte känner oss lockade av bombastiska visioner och färdigritade planer.


Problemet aktualiseras av den eftervalsdiskussion som förs inom socialdemokratin, där de så kallade rådslagen är ett uttryck.

Hela idén med rådslagen är att socialdemokratin anser sig ha varit ute och snedseglat en tid, ha tappat kontrollen och kontakten med verkligheten och behöver återfå reformistisk energi. Gott så. Men sedan utspelar sig dessa rådslag enligt en helt medial logik. Rapporterna från Jobbtoppmötet indikerar samstämmigt att det var en medial grej.

Några företagare visades upp, sa sig vilja mindre krångel och mer trygghet ha.

Sedan talade ledarna och sa att en ny politik skapats.

Men vem diskuterar egentligen vilken politik vi vill ha? Varför ska folk just bli företagare? Om man inte har en mycket bra idé för sitt företag handlar småföretagande för väldigt många om att kunna dels vara sina egna, men detta till priset av sämre arbetsvillkor och inkomster än någon anställd i den vita sektorn skulle acceptera. Företagande är för många ett steg ner på inkomst- och levnadsnivåstegen.

Men talet om småföretagarna andas förnyelse, modernitet och ett ställningstagande som kanske får någon ledarskribent att skriva – vilket ju ändå verkar vara målet för oppositionspolitiken. Medialt utrymme.

Ett annat och kanske vassare exempel på det postmoderna politiska livet är den diskussion om sysselsättningen som förs i eftervalsdebatten. ”Vi förlorade debatten om jobben” kan man höra våra företrädare säga.

Vadå, debatten?!
Det var ju massarbetslösheten som bitit sig fram och hundratusentals människor som i låginflationssamhället stod utan jobb, trots högkonjunktur, som kände att socialdemokratins tolvåriga regeringspolitik inte hade skapat jobb, prioriterat full sysselsättning. På första maj sa Göran Persson att arbetslösheten inte skulle bli en valfråga, för ”jobben kommer” ju.

Det gjorde de, men väljarna var förbannade, besvikna och trötta på en arbetarrörelse som inte ordnat arbete åt alla.

Inte desillussionerade över att s förlorat debatten, utan att vi gått in i ett högarbetslöshetssamhälle som också är ett tydligt klassamhälle.

Det var verkligheten vi förlorade på, inte bara debatten. Postmodernismen försöker förvandla all verklighet till bilder, berättelser, stoff, inte till någonting fast och greppbart. Därigenom blir politik i förändringsavseende omöjlig eftersom allt bara är berättelser. Men kanske att vi förlorade debatten för att vi för första gången i historien inte kunde se tillbaka på vår historia med självkänsla och hopp.

Må hända är det faktiskt till och med värre. Nu upptäckte människor snabbt att borgarvägen till lycka var över ett ännu värre klassamhälle och ett ännu mer cyniskt försvar av de högsta inkomsternas avdrags- och snart skattefrihet, så där kunde man inte känna sig nöjd heller.

Risken är nu att s slår sig ner nöjda med opinionsvinden. Men medvinden för socialdemokratin är till nittioprocent bara en effekt av motvinden för alliansen. Det finns ingen kraft, ingen vilja, ingen självkänsla i rörelsen som vare sig kan underblåsa eller väcka den vrede som nu blåser upp. Vänder det för alliansen kommer vi falla som en sten.

Det sista postfaktiska exemplet blir bilden av Sverigedemokraterna inom socialdemokratin. Jag tror de flesta förstår vad detta handlar om. Deklasserad, passiviserad manlig arbetarklass. Där industrierna slår igen, där människor känner att politiken är för någon annan.

Dessa killar borde vara med i facket, hata borgarna, men istället står skickliga rasister på torget och organiserar, paketerar deras oro och rädsla till främlingsfientlighet.

Det är folkhemmet de vill ha tillbaka, berättelsen, visionen där de med ett hederligt knäck kunde bidra. Ett samhälle där solidariteten drogs av i samband med löneutbetalningen varje månad.

Idag finns knappt dessa jobb kvar, men människorna finns kvar och för dessa är socialdemokraternas politik inget svar. Knappast heller att starta en kiosk eller rörmokeri, vilket är realiteten för de flöesta företagare. Låginflationspolitiken är fascismens bästa vän, demokratins fiende.

Socialdemokratins och arbetarrörelsens försvagning, välfärdsstatens sönderfall, i varje fall som sammanhållande kitt och samhällsideal falnar, där finns den svenska främlingsrädslans födslogrund.

Men socialdemokratiska partiet anställer mediepersoner som anger ett kommunikationstekniskt förhållande till sverigedemokraterna, som om deras verklighet kunde retuscheras bort ur bild?