Tvärdrag | Lite klasskamp, någon? - Avtalsrörelsen synliggör maktkonflikter som annars döljs

Mikael M Karlsson:

Erkänn Palestina

Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället? Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.

Resonans 2010-03-06

Avtalsrörelsen synliggör maktkonflikter som annars döljs

När min morsa dog för fem år sedan, 2005, 57 år gammal var hennes sista utbetalning från Försäkringskassan 5000 kronor. Med bostadstillägg.

Morsan hade varit förtidspensionär i säkert tjugo år när lungemfysemen tog henne. Deltidsanställd som fritidsledare och sedan när ungdomsgården i Västertorp lades ner blev hon kvar som städerska. Med en riktigt taskig kommunallön, på deltid och sedan en lång sjukskrivning och förtidspensionering som ska ge 65 procent av den lön man haft, blir 5000 spänn. Inte mycket att leva på.
Man får ofta itutat att man inte ska vara avundsjuk. Inte missunna andra människor deras löner. Men någonstans går väl ändå en gräns? En undre för vad man faktiskt måste ha för att överleva. Men också en övre - är den där lönen/pensionen/fallskärmen/bonusen rimlig?

Frågan är hur de där avgörande maktfrågorna låter sig ställas idag. Alla vet att inkomstskillnaderna på arbetsmarknaden växer. Men vad kan man göra åt det?
Jo, det finns faktiskt ett sätt visar historien. Starka fack och klassmedvetande. För när nästan alla löntagare är med i facket skapas en motkraft som gör att en del frågor vågar ställas i offentligheten igen. Som: Är den där vd-lönen rimlig? Eller: Borde inte våra
löner höjas? Man kan bara tänka på de fackliga ledare som ska förhandla fram vårens löneavtal. Om de vet att de har nästan varenda löntagare med sig i sina krav - att medlemmarna oftast i själva verket vill ha ännu högre lönelyft än facket kan kräva - ja tacka fan för att de har självförtroende med sig in till dusterna och manglingarna med arbetsgivarna.

De sista 30 åren har löntagarnas andel av BNP, alltså hur mycket som faktiskt går i lön, minskat från nära 60 till 50 procent. I stället har ägarnas andel ökat - och vi har fått större aktieutdelningar, börsbubblor och ord som bonus.
Bakom den där förändrade bilden vilar en enorm maktförskjutning.
När fackföreningsrörelsen nu går in i sin viktigaste avtalsrörelse handlar det därför om mer än lönenivåerna, som naturligtvis måste upp. I grunden handlar det om en av det demokratiska samhällets sista tydliga spår av klasskamp. I förhandlingen står intressekonflikten tydlig. De som vill värna arbetarnas intressen mot de som värnar ägarnas utbetalningar.
Min morsa fick aldrig bonus. Men en rimlig lön kan vi fixa tillsammans.

(Artikeln är tidigare publicerad i Kommunalarbetaren )

Daniel Suhonen

Dela |

Det som hände första september

Jag hade varit på en personalfest för Coop. På Kistamässan samlades flera hundra Coopanställda från hela landet. Det var trevligt. Mat, dryck, underhållning kombinerat med information och pepp från företagsledningen. Många av oss som bodde i Stockholm var sugna på att fortsätta efter att mässan stängt vid 23.00. Vi åkte med bussen in till stan. Ett gäng bestående av några från Coop Liljeholmen och några andra gick ner mot Vasagatan efter att den chartrade bussen stannat vid Cityterminalen. Vi hamnade på Laughing Duck på Vasagatan, mittemot gamla postterminalen, kvarteret bredvid Centralstationen. (Vasagatan 7 efter att ha tittat på Eniro.)

Klockan var cirka 12. Vid fråga fick vi veta att de hade öppet till 03, det kändes bra. Trots viss berusning kom alla in. Alla, förutom en, fick beställa i baren och alla satte sig vid borden och fortsatte festen. Vi drack öl, vin, några drack drinkar och alla hade det trevligt. Det verkade som ett bra beslut att ha tagit sig dit. Vi satt och hade det trevligt i någon timme.

Eter ett tag fick många lite mycket innanför västen och det var dags att ta sig hem. Min bror, Jonatan, gick ut för att röka. I samband med detta fick han veta att han inte fick komma in igen för att han druckit för mycket. Detta accepterade han och stannade utanför. Jag, äldre bror, gick ut för att säga hej då till honom. När jag gick ut fick jag veta att även jag druckit för mycket. Jag frågade då om jag fick gå in och hämta min väska vilket jag fick och gick därefter ut för att hålla min bror sällskap. Klockan var nu uppskattningsvis ca 1.30-2.00. Vi stod och skroderade, påverkade av alkoholen. Min bror gjorde vissa verbala utbrott mot vakterna som portat honom och jag försökte hejda honom. Utbrotten var mest av formen bitterhet för att man blivit utslängd än formulerade angrepp mot enskild person. Något sådant hörde jag inte alls. Detta pågick under cirka tio minuter. Plötsligt fick ena vakten nog. Möjligen kan detta ha eggats av något ord eller angrepp. Jag minns inte. Jag försökte lugna min bror och tänkte precis innan vakten angrep säga åt honom att vi skulle gå till Max, i samma kvarter, för att äta hamburgare. Jag vet inte om stället var öppet, men jag ville komma från krogen.

Då kom ena vakten rusande mot oss,
Resonans

I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna

Läs Jenny Wrangborgs krönika. "Deltidslönen håller mig flytande. De senaste sex åren har jag haft oräkneliga timanställningar på caféer och restauranger. Osäkra anställningar i fyra olika städer, två olika världsdelar. Efter att ha flyttat runt bland vänner och andrahandskontrakt bor jag nu inneboendes, svart i tredjehand, i en förort till Sverige största stad. Kvar på köksbordet ligger den liberala ledarsidan uppslagen. Mycket sällan skriver de om mina problem; arbetsgivare som inte betalar ut övertidsersättning, vinstmålen som pressar upp arbetstempot, lönen som varje månad känns som ett hån mot arbetsinsatsen.
"
Resonans

Ideologisk grundstötta

Frågan om framtidens välfärd och hur den ska finansieras drar som en osalig ande genom Visby på tisdagen. Det är liberala Folkpartiets dag. Kanske är det ett liberalt spöke som irrar bland ruinerna? Borg-kommissionen, samarbetet mellan Arena och Timbro presenterade sin slutrapport idag och frågan är vad som kan bli verklighet, skriver Daniel Suhonen i en ledare från S-tidningen Östra småland.
Resonans / 5 kommentarer

Klasshat, Fondsocialism och Längtan

Imorgon smäller det. Lördag 15 november i ABF-huset i Stockholm 80 program med socialistiska förtecken. Tvärdrag står värd för fem och har bokbord. Vi ses! Kolla vårt program.
Krönika

Vi tror på den medfödda godheten hos den vanliga familjen Svensson

I magasinet "Vardagsliv - en tidning om relationer, pengar och trygghet" som damp ned i brevlådan under oktober kan man läsa om vänsterpoeten Marcus Birros avbön: tidigare har han föraktat kärnfamlijen men nu har han räddats från kulturträsket och skaffat sig ett riktigt jobb som journalist och fotbollskommentator och bildat en verklig familj. Bortsett från att jag (och nu är jag alltså ÄRLIG) glädjer mig åt att Marcus Birro hittat rätt i livet så är det något med tonen i den här intervjun som stör mig. Så här låter det t ex i ingressen: "Han var en arg poet, osams med hela världen och hånade allt vad kärlek hette, skriver Jacob Hirdwall, dramatiker och aktivist i Det Osynliga.se
Resonans