Tvärdrag 2010 / 3-4
tema: Tvärdrag rapport - Sommarläsning som stör din semester
Tvärdrag rapport är en utblick för att för att få oss att se vår värld i ett skarpare ljus. Detta nummer är långa texter som spänner kring en global läkemedelsindustri, den ekonomiska krisen i Grekland och om den indiska regeringens krig mot maoisterna i norra Indien, här begripliggörs det av Arundhati Roy som i en episk läsning tar dig med på en bergsvandring med naxaliterna.
Intervju med Tariq Ali
Ett Sverige i krig under NATO-ledning i Afghanistan kritiseras bland annat i ett samtal mellan marxisten och New Left Reviewredaktören
Taric Ali och Tvärdrags Björn Hedlund. I en valrörelse där man riskerar att tvingas böja sig fram för att granska partinålar i jakt på synbara ideologiska skillnader kritiserar denne Pakistanfödde brittiske intellektuelle den svenska socialdemokratins högervridning och kallar utrikesminister Carl Bildt för en jävel.
En översättning av den här intervjun publicerades i Tvärdrag rapport. Här är orginaltexten; “TEN YEARS LATER EVERYTHING TURNS OUT TO BE A BIG FAT JOKE” - A conversation with Mr. Tariq Ali about imperialist wars, the financial crisis and islamophobia
Publikation
Vandra med kamrater
När den indiska regeringen för krig mot sin egen ursprungsbefolkning för att sälja naturresurserna till bolag är maoistgerillan naxaliterna
de enda som står upp till försvar. Detta glömda krig, denna glömda kamp skildras med litterär höjd av Indiens främsta författare Arundhati Roy, från en resa in i de fördömdas gröna zon, där "soldaterna skjuter för att döda". Roys essä - Vandrar med kamrater - översatt till svenska för Tvärdrags läsare har väckt minst sagt rabalder när häktningsorder på Roy utfärdats och regeringen genom ministern P Chidabaram hotar "intellektuella som har kontakt med gerillan" med tio års fängelse. Vilken strategi är rimlig för detta folk som körs bort och dödas för företagsintressen? Vore det mer demokratiskt att bara lägga sig ner och köras bort, frågar sig Arundhati Roy.
Publikation
Den grekiska krisen på plats i Aten
När den ekonomiska krisens andra våg rullade in över Grekland skrek kvällstidningarna: Så påverkas din semester!
Skuldkrisen som ska betalas med brutala nedskärningar och avskedanden kommer att drabba de sämst ställda och påverka minst en generation grekers liv framöver. Min generation svenskar bär fortfarande sviterna av nittiotalskrisen och vet vad ett stålbad verkligen kostar. Men de stora medierna talar maktens språk och talar om ett helt folk som lata och korrupta. Tvärdrag sände Maja Nordström och Joakim Mathiasson till Aten för att prata med vanliga greker om krisen, dess orsaker och om framtiden.
Publikation
Resonans 2010-03-06
Lite klasskamp, någon?
Avtalsrörelsen synliggör maktkonflikter som annars döljs
När min morsa dog för fem år sedan, 2005, 57 år gammal var hennes sista utbetalning från Försäkringskassan 5000 kronor. Med bostadstillägg.
Morsan hade varit förtidspensionär i säkert tjugo år när lungemfysemen tog henne. Deltidsanställd som fritidsledare och sedan när ungdomsgården i Västertorp lades ner blev hon kvar som städerska. Med en riktigt taskig kommunallön, på deltid och sedan en lång sjukskrivning och förtidspensionering som ska ge 65 procent av den lön man haft, blir 5000 spänn. Inte mycket att leva på.
Man får ofta itutat att man inte ska vara avundsjuk. Inte missunna andra människor deras löner. Men någonstans går väl ändå en gräns? En undre för vad man faktiskt måste ha för att överleva. Men också en övre - är den där lönen/pensionen/fallskärmen/bonusen rimlig?
Frågan är hur de där avgörande maktfrågorna låter sig ställas idag. Alla vet att inkomstskillnaderna på arbetsmarknaden växer. Men vad kan man göra åt det?
Jo, det finns faktiskt ett sätt visar historien. Starka fack och klassmedvetande. För när nästan alla löntagare är med i facket skapas en motkraft som gör att en del frågor vågar ställas i offentligheten igen. Som: Är den där vd-lönen rimlig? Eller: Borde inte våra
löner höjas? Man kan bara tänka på de fackliga ledare som ska förhandla fram vårens löneavtal. Om de vet att de har nästan varenda löntagare med sig i sina krav - att medlemmarna oftast i själva verket vill ha ännu högre lönelyft än facket kan kräva - ja tacka fan för att de har självförtroende med sig in till dusterna och manglingarna med arbetsgivarna.
De sista 30 åren har löntagarnas andel av BNP, alltså hur mycket som faktiskt går i lön, minskat från nära 60 till 50 procent. I stället har ägarnas andel ökat - och vi har fått större aktieutdelningar, börsbubblor och ord som bonus.
Bakom den där förändrade bilden vilar en enorm maktförskjutning.
När fackföreningsrörelsen nu går in i sin viktigaste avtalsrörelse handlar det därför om mer än lönenivåerna, som naturligtvis måste upp. I grunden handlar det om en av det demokratiska samhällets sista tydliga spår av klasskamp. I förhandlingen står intressekonflikten tydlig. De som vill värna arbetarnas intressen mot de som värnar ägarnas utbetalningar.
Min morsa fick aldrig bonus. Men en rimlig lön kan vi fixa tillsammans.
(Artikeln är tidigare publicerad i Kommunalarbetaren )
Inom samma ämne:
Klassklyftorna ökar. Nähä?
Tänk så olika man kan tänka. DN visar i dag det som vi är många som redan visste. Klassklyftorna i Stockholm har ökat under 2000-talet. Visserligen har de fattiga inte blivit fattigare i absoluta tal, även de fattigaste kommunernas medelinkomster ökar, men skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste ökar. Detta är naturligtvis fel. Det är ett resultat av en alltför passiv politik från socialdemokratiska regeringar och en politik från Reinfeldt som förstärker tendensen.
Resonans
Misshandel och rasism
Att väktarvåld kan drabba vem som helst blev jag själv varse i höstas. Nu har ännu en SSU-kamrat utsatts. En kille som inte tillräckligt snabbt hörsammade tunnelbaneväktarnas uppmaningar att ta bort de klistermärken han satte upp vid Blackebergs tunnelbanestation, fick åka till sjukhus för de skador han fick från väktarnas omilda behandling. (Väntetiden på akuten och läkarens utsaga om ökat väktarvåld är värt ett eget inlägg...)
De slog Abdikani, bröt upp hans armar på ryggen, satte handfängsel på honom, fällde hans ben så han hamnade med ansiktet mot perrongen, de satte sina stövlar i ryggen på honom innan de drog upp honom i varsin arm och bokstavligen drog upp honom för trappan in i ett litet rum. I rummet började de rasistiska påhoppen och när han tog upp sin mobiltelefon för att dokumentera vad de sa tog de ifrån honom alla hans tillhörigheter. Hans plånbok råkade öppnas och där såg väktarna SSU-medlemskortet, visitkorten till riksdagsledamöterna och busskortshållaren med partimärket.
Genast ändrades attityden och de började bete sig vänligare. Den "vanlige ligisten", dessutom invandrare, förvandlades till någon som faktiskt hade en talan och som var en risk för väktarna. Abdikani polisanmälde händelsen och har gått ut i pressen med det. Hans engagemang är värt beröm.
Händelsen är så jävla obehaglig och förstärker ytterligare det budskap jag tidigare skrivit här på Tvärdrag, det måste rensas upp i väktarträsket. Många ungdomar, inte minst ickevita, blir rädda när de ser en väktare eller ordningsvakt. Väktarna skapar inte trygghet, de skapar otrygghet. Rötäggen måste bort och anmälningarna om tjänstefel måste prioriteras högt av rättsväsendet. Annars kommer tilltron på rättssamhället att minska ännu mer. Ska man vara tvungen att visa upp partibok för att slippa bli misshandlad?
P.S. Se inslag om händelsen på ABC ikväll 6 mars kl 19.15 och 22.15.
P.S. 2 Tidigare inlägg om ämnet: 1, 2, 3, 4 (Öppnas i nya fönster)
Resonans
Chefen verkar utan att synas
Chefen, ser hör och registrerar. Gårdagens makthierarkier, stämpelur och lagbasar försvinner ut – även om de fortfarande är kvar för många – och in kommer nya. Arbetslivet förändras, men vad är nytt under solen?
Tjänstemannen kan tyckas fri men passerkortet eller inloggningen på datorn är ett modernt stämpelur. Handdatorn/mobiltelefonen med gps: hurra för ännu mera frihet! Nu kan jag kostnadsfritt sms:a chefen även från skithuset. I mobilen kan jag även på lediga dagar, eller när jag är hemma sjuk, läsa min e-post och sköta enklare sysslor.
Forskning visar att 90 procent av dem som arbetar i kontorslandskap upplever ökad stress och ohälsa, vantrivsel, buller och - lägre produktivitet. Men kontorslandskapet handlar inte om det, utan är en kontrollmekanism, härskarteknik. Det är därför Pär Thörns Tidsstudiemannen talar till oss i ett teknikdirigerat Storebrorsamhälle: "Jag rör mig inte mer än nödvändigt, men jag klockar, jag arbetar och jag erfar en mycket omfattande sorg, samtidigt som jag är perfekt placerad alldeles snett bakom honom." (Modernista 2008)
I takt med att krisen hårdnar håller vi hårdare om vår handdator och skräder orden, ty Företaget ser, hör och registrerar. Vi blir sjuka av det. "Timmar läggs till timmar", skriver Per Thörn i sin lika roliga som vemodiga kortroman: "År läggs till år. Champagnekorkarna går i taket. Produktionsmetoderna fortsätter förfinas. Min blick blir alltmer effektiv. Jag lär mig ett hantverk och blir yrkesman till mer än en titel."
Daniel Suhonen
Artikeln är publicerad på Aftonbladet Kultur, tema Chef, idag lördag 7 mars 2009.
Resonans
Göran Greider mot språkets materialister
Göran Greider ur Expressen 4/12
"Ta Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema. Den bär bomber i ett bälte
kring midjan. Jag vet inte när jag senast läste ett så naket dokument från
den värld som utgörs av det moderna lågbetalda arbetslivet på sjukhus och
vissa industrier.
Ändå kan den aldrig detonera, därför att av dess 800 sidor utgör åtminstone
400 ett slags omslagspapper, ja ett stötdämpande emballage som heter
språkmaterialism, language-teori eller något annat i samma stil. Katakres?
Aleatorisk? Postpolitik? Grubblande läser jag de där orden i hans dikter och
tänker:
Livsfarlig härdsmälta innesluten i betong. Texterna skyddas effektivt från
att bli lästa av en större publik och de många teoritunga utläggningarna och
språkfragmenten som singlar förbi på sidorna känns både som blinkningar till
den högsta litterära kasten och avvärjande gester mot den klass vars
erfarenheter han gestaltar."
Resonans / 1 kommentar
I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna
Läs Jenny Wrangborgs krönika. "Deltidslönen håller mig flytande. De senaste sex åren har jag haft oräkneliga timanställningar på caféer och restauranger. Osäkra anställningar i fyra olika städer, två olika världsdelar. Efter att ha flyttat runt bland vänner och andrahandskontrakt bor jag nu inneboendes, svart i tredjehand, i en förort till Sverige största stad. Kvar på köksbordet ligger den liberala ledarsidan uppslagen. Mycket sällan skriver de om mina problem; arbetsgivare som inte betalar ut övertidsersättning, vinstmålen som pressar upp arbetstempot, lönen som varje månad känns som ett hån mot arbetsinsatsen.
"
Resonans
