Tvärdrag 2011 / 3
tema: Det mörka decenniet

Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället? Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.

Inom samma ämne:

Den danska terrorismen

Peter Øvig Knudsen har med Blekingegadeligan presterat ett journalistiskt storverk. Den tid som lagts ner på att rota i arkiv, hitta bilder, övertyga intervjupersoner och sen intervjua dem, förstå 1960, -70 och -80-talens politiska utveckling måste vara mycket omfattande. Resultatet är strålande. Boken, som är del ett av två och har undertiteln Den danska cellen är ett reportage på drygt 300 sidor om Danmarks, -68-rörelsens, terrorismens och imperialismens moderna historia. Vi får följa den danska kommunisktiska rörelsen KAK, Kommunistiska arbejdskrets, och dess utveckling från trångsynt politisk rörelse till fullskalig terroriströrelse. Utan att tappa greppet och bli fördömande skildrar Øvig Knudsen rörelsens aktiviteter, dess debatter och dess kontakter med omvärlden. Det är spännande. Och det bästa av allt är att man vet att det inte är något påhitt. Det är ögonvittnesskildringar och det är gediget researcharbete som ger Øvig Knudsen möjligheten att skriva en angelägen bok om hur fel politisk isolering och trångsynthet kan leda. En bok om elitisktiska ungdomsrörelser och akademisk intolerans. En bok om politiskt engagemang och relativisering av människovärdet.

Det jag gillar bäst med boken är hur läsaren själv får ta ställning. Här är inga pekpinnar. Jag får själv avgöra om, och varför, KAK och andra vänsterrörelser tog felbeslut. Det är en neutral skildring, man till och med känner sympatier med de ungdomar som annars lätt stämplas som onda eller förtappade. Om danska medelklassungdomar med ett brinnande intresse för öl, sex, musik och politisk förändring kan hamna i situationer som ungdomarna i KAK gjorde. Situationer där man till efter psykologisk nedbrytning och intalande att den rätta vägen ska följas får "vanliga" människor att genomföra synnerligen "ovanliga" dåd mot medmänniskor och mot det politiska systemet. Kanske kan också "vi" hamna där. Om om vi kan det, kanske kan vi förstå den ilska runt omkring i världen som tvingar oppositionella till politisk terrorism?
Resonans

Republikanerna sviker folket

Bara en kort reflektion efter nattens bakslag för försöken att rädda USAs bankväsen från kollaps.

Det är inte för att värna USAs banker, kapitalisterna eller direktörerna som den amerikanska staten bör gå in - utan för att värna småfolket. De som sitter med de små marginalerna och de dyra bolånen måste räddas. I natt när mestadels republikaner i en särdeles feg koalition mellan rättrådiga ideologiska neoliberaler och halvfega valstrateger sa nej till räddningsplanen talar mycket för att krisen kommer bli värre.

Rädslan att gå ut i valkamp om viktiga kongressplatser i november med ett skitdyrt socialiseringsförslag i ryggen var för skräckinjagande. Sällan har politiker hukat så inför sin röstmaximering.

Nu står hoppet till att folket kastar ut dessa giriga republikaner och högerdemokrater så att Obama inte bara bli president, utan också blir det med ett radikalt socialt program och en röd kongress med sig.

Och det är inte George W Bush, avgående president som lider först och mest, som DN antydde i morse. Raset drabbar vanliga människor, de som nu tvingas sälla sig till de tusentals som lämnar sina hem. Politikens väsen, i alla fall den folkliga, måste ju vara att säkra människors livsvillkor från chocker. Samhällets att utjämna när marknaderna ballar ur, som de alltid gör.

Historiskt står det klart att socialdemokratins uppgift har varit att tukta marknaden så att liberalernas verklighet om den rationella, goda kapitalismen kan besannas. Utan alla trygghetssystem, statliga ingripanden, regleringar och lagar skulle människans plats vara väldigt mycket kargare än den är i dag. Arbetarrörelsens uppgift att göra marknaden till en skötsam vakthund måste återupptas nu, efter 25 år av nyliberal offensiv.

4 oktober är det 25 år sedan nyliberalismen i Sverige sedan dess uppmarsch började på allvar. Har vi tur - eller otur kan tjugofemårsdagen bli dess slutpunkt.

Daniel Suhonen, redaktör Tvärdrag
Krönika

Sanningen och FRA

Vid köksbordet, det är frukost. Samma gamla tidningar, samma nyhetsmorgon, ibland om samma gamla moderater/amerikaner/sossar/gubbar. Samma dagar, samma höst, men ändå inte.

 

Och vi är på väg in i en tid som vi inte vet något om, typ framtiden, med alla dess komponenter. Gubbarna ska bort, tycker man. Skammen/skulden/hemmafruarna/ungdomsarbetslösheten/postmodernismen – bort bort. Men hur går det då? Vem ska passa kidsen, städa, vara offer och hur går det när man kommer bortom postmodernismen? Hela tiden så vag och man menade att de stora berättelsernas tid var slut. Så himla slut, ingen köper hela paketet längre men ju närmare idag man kommer i idéhistorien, desto svårare blir det att applicera det postmoderna vakuumet. Kanske är just det inte så konstigt? Stora berättelser är slut, individualiserat, sekulariserat samhälle där typ 1 procent av medborgarna är med i politiska partier. Men vem har sagt att behovet av berättelser är slut. Omöjligt kan det vara så, säger jag. Bara för att du inte tror på Gud eller partiledaren allsmäktigt betyder det inte att du slutar tro.

 

1900-talets historia är så stöddig, det är så mycket ”vi” och ”dom”. Kapital och arbetare, svarta och vita, väst och öst, gamla och unga, män och kvinnor. Inte konstigt att man är trött på det, alla säger nej, så vill vi inte ha det. (Kan man säga så? Kan man veta att man klarar av en suddig blandning av allt, utan ordning eller behöver du ordning, behöver du veta vad som är vad, vem som är vem?)

 

Idag har vi det bättre, ”vi” får hänga med ”dom”, gränserna är suddiga och helt plötsligt när professorer och tänkare säger; alla har det ganska bra, då kraschar helt plötsligt välfärden, vi får bankkris på bolånekris, banken går i konkurs och ständigt detta globala miljöhot, för att inte tala om Kina och vad gör man då? Vem trodde att det skulle funka utan att man tänker nytt?

 

Och jag frågar; Var är visionerna i världen? Irakkrig var ingen vision, inte 700 miljarder till bankerna, inte heller 250 nya papperskorgar i Stockholm som moderaterna fixat. Vem har världen i sin hand, vems hjärna räcker för ett globalt varv runt jorden?

FRA är inte en vision. Inte heller hårdare skola, tidigare betyg, lägre skatter, högre avgifter, privatiseringar har pajjat USA och FRA är fortfarande inte en vision. Det är ren, skär och kall skräck för framtiden. Genom regleringar ska terror och bråkiga barn hanteras, back till business, nu ska det bli ordning och reda, men jag vet ingen så visionslös, skräckslagen som Björklund. Hans ordförråd sträcker sig inte längre än till Nej, Kärnkraft och bättre skola. Han är som alla andra, maktgalen och oförmögen att se in i framtiden, bortom hans egen kvart i rampljuset.

 

Det är nya tider. FRA ska skydda oss mot terrordåd, tidiga betyg ska rädda svenska skolan, regleringar ska stoppa global arbetskraftsinvandring, men vem tänker längre än näsan räcker?

Om de stora berättelsernas tid är förbi så fram för en annan typ av berättelser. Leta där du står. Hur vill du att framtiden ska se ut?
Krönika

Lämna Wykman i utbyte mot Isaak!

Niklas Wykman, för de flesta okänd som Muf-bas, har ju krävt ett svenskt militärt fritagande av den i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawit Isaak.

Det är lätta att känna för Wykmans utspels utspel. Sant egenmaktsengagemang. Det enda som är förvånande är att inte Muf själva i sann Hamiltonstil själva fritar Isaak.

Nu omöjliggörs ju dessvärre alla militära insatser från svensk sida av de katastrofala neddragningar av svensk försvarsmakt som den moderatledda regeringen genomfört, för att kunna sänka skatten för höginkomsttagare. Försvaret skulle knappast klara en sådan insats.

Men frihetsvänner få inte ge tappt av så enkla hinder. Vi bör återuppta kontakterna med den Eritreanska regeringen och erbjuda Niklas Wykan i utbyte mot en fri Dawit Isaak, det skulle alla tjäna på.
Resonans

Irak och det amerikanska dilemmat

När amerikanerna nu börjar diskutera trupptillbakadragande, är det inte för att invasionen av Irak på något sätt var fel utan för att hemmaopinionen kräver det. Den moraliska diskussionen uteblir helt, och därmed kan ett liknande vansinnigt krig - med till exempel Iran - vara möjligt, skriver Kajsa Borgnäs.
Artikel