Resonans 2011-10-05 /  5 kommentarer

Ge oss andra bullar

 4 oktober. Kanelbullens dag. Och, för oss som är lite nördiga, dagen innan släppet av den redan så omdiskuterade socialdemokratiska skuggbudgeten. Tyvärr är det väl förmodligen efter att man läst budgeten man kommer att behöva en rejäl kanelbulle. Men 4 oktober är framförallt förknippat med något helt annat. Det var just det datumet för 28 år sedan som den svenska högern samlades till sin största demonstration någonsin, för att visa sin avsky mot den socialdemokratiska regeringens löntagarfondsförslag.

Löntagarfondsförslaget var till viss del ett avsteg från det som utmärkte den svenska modellen, nämligen ett kontrakt mellan arbete och kapital där socialdemokratin övergav kravet på socialisering av ägandet. Produktionen skulle vara privatägd och skapa välståndet och genom en statlig styrning av konsumtionen skulle detta välstånd fördelas. Utbyggnaden av viss offentlig produktion och konsumtion fungerade som motvikt till kapitalet på viktiga områden.

Under många decennier var detta en strategi som ledde till ökad jämlikhet i Sverige. En progressiv beskattning finansierade den generella välfärd som skulle utgöra språngbrädan mot djupare samhällsomvandling. I början av 80-talet, då löntagarfondsförslaget presenterades, var inkomstklyftorna rekordlåga. Det gick 9 industriarbetarlöner på en VD-inkomst, att jämföra med 26 industriarbetarlöner 1950 när LO började göra mätningarna. Men sedan hände något. 1995 var vi tillbaka på 1950 års nivå, med 26 industriarbetarlöner på en VD och 2007 nådde inkomstskillnaderna mellan den ekonomiska eliten och löntagarna sin kulmen då det gick 51 industriarbetarlöner på en VD-inkomst.

Någonstans längs (tredje) vägen försvann fördelningspolitiken ur det politiska språkbruket och har aldrig återvänt. Högern monopoliserade frihetsbegreppet och socialdemokratin hängde in jämlikhetsbegreppet i garderoben som en dammig kostym man bara plockar fram vid högtidliga tillfällen. Stora skattesänkningar, nedskärningar i välfärden och en privat konsumtion som stadigt tillåtits öka mer än den offentliga har utmynnat i att många socialdemokrater med hull och hår svalt de borgerliga myter, bland annat förfäktade av den sk Borgkommissionen, som lär oss att vi inte har råd med välfärden, att det inte går att höja skatten, att vi måste ha fler egenavgifter och höjd pensionsålder. Dessa myter har fått många i vårt parti att omfamna en livsfarlig syn på politik, nämligen att den inte är möjlig. I detta vakuum klev ”det nya arbetarpartiet” in på scenen och åstadkom genom stora inkomstskattesänkningar, sämre socialförsäkringar och riktade subventioner för att premiera den rikaste tiondelen en gigantisk omfördelning, en sorts regressiv fördelningspolitik. Logiken är att göra försämringar i välfärdsmodellen acceptabla för de mellersta och övre skikten som har lättare att genom privata lösningar ersätta sämre ekonomisk trygghet i socialförsäkringarna.

Man skulle kunna tro att den här omsvängningen i politikens syn på välfärden speglade en omsvängning hos medborgarna. Men så är det inte. Sociologen Stefan Svallfors som gjort mätningar på svenska folkets attityder till välfärden sedan 1981 visar att stödet för en skattefinansierad välfärd som drivs i offentlig regi ligger fast, eller till och med har ökat när det gäller vissa välfärdsområden.

Vi behöver alltså inte övertyga medborgarna om att jämlikhet är önskvärt, utan om att det är möjligt. Men då måste vi förstås tro på det själva först.

En progressiv fördelningspolitik är viktig av flera skäl. Den innebär trygghet för individen, både genom att risker och kostnader jämnas ut under olika perioder i livet och genom att man betalar solidariskt till andra. Det handlar om rättvisa. Det handlar också om att minskade skillnader mellan människor borgar för ett mer gynnsamt samhällsklimat när man vill införa jämlikhet.

Men det är framförallt viktigt för oss som rörelse. Just eftersom den svenska socialdemokratin aldrig på allvar utmanat det privata ägandet av produktionen blev välfärden helt central för att uppnå rörelsens jämlikhetssträvanden. Gustav Möller beskrev välfärden som kryckor för arbetarklassens rörelse. Ernst Wigforss sa att välfärden utgör en nödvändig grund för vidare frammarsch mot socialism. Tage Erlander såg hur den växande välfärdsstaten skulle leda till de stigande förväntningarnas missnöje. Allt det här beskriver välfärdens funktion som en katalysator för djupare samhällsförändring. Välfärden är helt central för oss. Det är också därför som uppgivenheten kring välfärdsfrågorna lämnat oss med en sådan tomhet och passivitet.

Löntagarfondsförslaget, som det utformades av LO, var en strategi för socialism i Sverige. Det kom i en tid då fördelningspolitiken var som starkast. Alltså, när socialiseringen av konsumtionen var som starkast restes krav på socialisering av produktionen. När framsteg görs växer tron på att ytterligare framsteg är möjliga. Detta torde vara en intressant lärdom både för oss som tror att den privata äganderätten av produktionsmedel måste inskränkas för att jämlikhet ska bli möjligt, och för de som menar att det är tillräckligt att omfördela välståndet. Oavsett kan vi ju inte fortsätta på inslagen bana. Det socialdemokratiska budgetförslaget måste alltså innehålla flera nödvändiga välfärdsreformer som återupprättar tron på fördelningspolitiken. Jag är inte kräsen, men om man fortfarande får önska något i dessa tider när sömnen helst ska vara djup och drömlös så önskar jag mig ett avskaffat RUT-avdrag och istället satsningar på utbyggd barnomsorg, bättre hemtjänst och kortare arbetstid.

Om inte annat så att man slipper skämmas.