Resonans 2010-02-18

Femtio år sedan ONUC

 Sommaren 1960 och fyra år framåt kom Sverige att involveras i det post-koloniala inbördeskriget i Kongo. Avkolonialiseringen och friheten från Belgien ledde till djupa splittringar inom landet med såväl intressen i rika naturresurser som övergripande strategiska intressen hos det kalla krigets stormakter. På den kongolesiska regeringens begäran upprättade FN en militär styrka som en del av Opération des Nations Unies au Congo (ONUC) för att vidmakthålla lag och ordning i landet. Sveriges deltagande i ONUC beskrevs av statsminister Tage Erlander som en politik för ett handlingskraftigt FN. Den då relativt unga organisationen behövde under kalla kriget ständigt legitimeras av mindre och neutrala länder.

Sveriges engagemang i konflikten mitt i Afrika var omfattande och kostsamt.

Hela FN:s militära insats i Kongo leddes av svenskt befäl utsedd av FN:s dåvarande svenska generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Under fyra år bidrog Sverige med flera tusen soldater och även jaktflyg. Svenskarna var vid flera tillfällen inblandade i strid såväl på marken som i luften och 19 svenskar stupade under insatsen.

ONUC:s insats i Kongo blev både operativt och politiskt krävande.

Den kongolesiska regeringen som hade vädjat om FN:s närvaro destabiliserades och utmanövrerades i en militärkupp. Uppdraget att återställa ordningen innebar att FN drogs in i en konflikt mellan den centrala regeringen och flera utbrytarfraktioner. Samtidigt innebar USA och Sovjetunionens motsatta intressen i inbördeskriget att FN:s uppdrag försvårades.

1964 hade utbrytarfraktionerna nedkämpats och Kongo kom att styras av en korrumperad militär-diktatur, understödd av USA. Att Sverige via FN deltagit som stridande part i ett inbördeskrig som etablerade Joseph Desiré-Mobutus diktatur motsvarade knappast Tage Erlanders eller Dag Hammarskjölds avsikter. Ur den aspekten får ONUC-insatsen ses som ett stort misslyckande.

När Sveriges regering idag försvarar sitt engagemang sedan nio år i den FN-sanktionerade insatsen i Afghanistan, saknas Erlanders och Hammarskjölds FN-ism.

Istället är det elfte september-erans säkerhetspolitik som formuleras av statsministern, försvarsministern och ÖB. Sverige må ha säkerhetspolitiska intressen i att Afghanistan har en stabil regering, ett fungerande rättsväsende och civilt samhälle.
Men är det möjligt att uppnå detta med den internationella insatsens nuvarande former och förutsättningar?

Ett starkt och handlingskraftigt FN är som Erlander formulerade det beroende av ett brett stöd och stort engagemang från länder villiga att bidra med resurser. Men med att erbjuda svenskt stöd till det internationella samfundet följer även ett ansvar. Svenska militära resurser får inte medverka till ett i längden försvagat FN eller inrättadet av en ny Mobutu.

Som deltagare i en internationell insatts har Sverige rätt och är skyldiga att ställa krav.

Det svenska engagemanget i Afghanistan och andra insatser måste villkoras utifrån principer om

internationell rätt, mänskliga rättigheter och multilateralism.

Inför framtiden måste Sveriges medverkan i Afghanistan värderas utifrån dessa principer.

Debatten om fortsatt svensk truppnärvaro borde diskuteras utifrån följande frågor:

Kan Svensk trupp medverka i en FN-saktionerad insats vid sidan av USA:s egna insatts Operation Enduring Freedom?

Hur påverkas insatsens legitimitet av dess nära relation till den ifrågasatta Afghanska regeringen?

Vad innebär den svenska insatsen för Sveriges trovärdighet i andra säkerhetspolitiska frågor?