Tvärdrag 2011 / 3
tema: Det mörka decenniet

Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället? Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.

Inom samma ämne:

Socialdemokraternas kommande Ett Sverige i sammanhållning ? bekämpa klyftornaminister

Lägger märke till att det inte bara är jag som inte riktigt förstår senaste partiutspelet. Partimedlemmar med e-postadress i medlemsregistret fick i fredags ett brev från Mona Sahlin. Där meddelande hon vilka som är partiets nya talespersoner i olika politiska frågor. Spännande! Ny profiler som kan ta tag i viktiga politikområden och matcha de borgerliga statsråden. Jag läste igenom listan för att hitta vem som var ansvarig för miljöpolitiken. Hittade ingen. Jag sökte efter arbetsmarknadspolitiken. Ingen där heller. Kanske utrikespolitiken eller socialpolitiken har någon ansvarig? Nä. Istället hade de ansvariga titlar som "Konkurrera med kunskap och forskning", "Investera i gröna jobb" och "Ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete". Det låter ju som jättefina målsättningar men ganska obegripligt om man tänker sig att man ska matcha dessa personer mot borgerliga statsråd. För de har andra titlar... Ska det vara så svårt att erbjuda utspel som är begripliga?

I övrigt konstaterar jag att sex av de tio personerna är från Stockholmsområdet eller Göteborg. (Ylva Johansson, Annelie Hulthén, Carin Jämtin, Thomas Bodström, Veronica Palm och Leif Pagrotsky) Skulle jag varit från andra delar av landet hade jag nog varit arg, nu är jag mer bekymrad att andra kommer att bli arga.

P.S. Ansvarsområdet i rubriken till detta inlägg är direkt kopierat från e-postmeddelandet jag fick.

Jens Lundberg
Resonans

Republikanerna sviker folket

Bara en kort reflektion efter nattens bakslag för försöken att rädda USAs bankväsen från kollaps.

Det är inte för att värna USAs banker, kapitalisterna eller direktörerna som den amerikanska staten bör gå in - utan för att värna småfolket. De som sitter med de små marginalerna och de dyra bolånen måste räddas. I natt när mestadels republikaner i en särdeles feg koalition mellan rättrådiga ideologiska neoliberaler och halvfega valstrateger sa nej till räddningsplanen talar mycket för att krisen kommer bli värre.

Rädslan att gå ut i valkamp om viktiga kongressplatser i november med ett skitdyrt socialiseringsförslag i ryggen var för skräckinjagande. Sällan har politiker hukat så inför sin röstmaximering.

Nu står hoppet till att folket kastar ut dessa giriga republikaner och högerdemokrater så att Obama inte bara bli president, utan också blir det med ett radikalt socialt program och en röd kongress med sig.

Och det är inte George W Bush, avgående president som lider först och mest, som DN antydde i morse. Raset drabbar vanliga människor, de som nu tvingas sälla sig till de tusentals som lämnar sina hem. Politikens väsen, i alla fall den folkliga, måste ju vara att säkra människors livsvillkor från chocker. Samhällets att utjämna när marknaderna ballar ur, som de alltid gör.

Historiskt står det klart att socialdemokratins uppgift har varit att tukta marknaden så att liberalernas verklighet om den rationella, goda kapitalismen kan besannas. Utan alla trygghetssystem, statliga ingripanden, regleringar och lagar skulle människans plats vara väldigt mycket kargare än den är i dag. Arbetarrörelsens uppgift att göra marknaden till en skötsam vakthund måste återupptas nu, efter 25 år av nyliberal offensiv.

4 oktober är det 25 år sedan nyliberalismen i Sverige sedan dess uppmarsch började på allvar. Har vi tur - eller otur kan tjugofemårsdagen bli dess slutpunkt.

Daniel Suhonen, redaktör Tvärdrag
Krönika

Ragnar Roos talar klarspråk

Ragnar Roos får mig att vakna och med nymornad kraft kliva ur sängen, varje dag. I morse lyckas han i samma text om 1500 tecken både måla ut en politik utan konfliktlinjer, i varje fall mellan partierna och blocken, samtidigt som han förklarar att den sittande regeringen är fackföreningens bästa vän. Problemet är menar Roos, att sossarna målar fan på väggen och ropar på vargen.

Det finns en stark tendens i dagens höger att måla över de konfliktlinjer som finns i politiken. Borgerligheten tjänar ju på att en sådan bild sprider sig. Och visst kan det finnas fog om det bara var Mona Sahlin som tyckte att regeringen hotade facket.

Men dagen innan, när TCO-basen och LO-basen gemensamt gick ut mot regeringen på DN -debatt, just för sin oro för att denna regering inte gör tillräckligt för att säkra kollektivavtalen och fackets styrka.

Om någon för ett ögonblick går på Roosandet av regeringens fackföreningsvänliga politik, avslöjar han sig i samma text:

 "Taktiserandet bottnar i att hon (Mona, red. anm.)  har klara problem med att komma åt de nya kollektivavtalskramande nymoderaterna. De har bestämt sig för endast en batalj med facket - om a-kassan - och ingen mer under mandatperioden."

Klarare än så har aldrig den nya högerns strategi förklarats. Den enda frågan - a-kassan har hittills fått 400 000 människor att lämna a-kassan och 130 000 att sluta vara medlemmar i LO.

Vilken batalj väljer fackföreningsvännerna nästa gång?

Daniel Suhonen 
Resonans / 2 kommentarer

Folkpartiet kör favorit i repris

Det är nu, enligt en opinionsundersökning utförd av Sifo om svenskt EMU-medlemskap, ganska jämt mellan ja-sägarna och nej-sägarna. 47 procent skulle rösta ja, 45 procent nej. Som ett brev på posten kommer krav på ny EMU-folkomröstning. Folkpartiets Jan Björklund har gått ut och krävt ny omröstning. Sex år efter att vi hade en. Att Björklund är besviken kan man såklart förstå. Han är ju en av dem som allra hårdast står för åsikten att ekonomisk politik anpassad efter de ekonomiska stormakterna Tyskland, Frankrike och kompani är bättre för Sverige än räntenivåer och växelkurs anpassad efter svenska förhållanden. Men vad har hänt som så radikalt skiljer läget nu och 2003 när folkomröstningen ägde rum? Eller handlar utspelet och kravet på ny folkomröstning bara om att Folkpartiet ser en chans att fuska in Sverige i EMU nu när vi befinner oss i ekonomisk kris? Det är väl klart att det handlar om det, regeringen kan på detta sätta också framstå som handlingskraftiga utan att göra ett jota. Eftersom regeringen underlåtar sig att göra någonting åt den ekonomiska krisen luras folk att tror att ett EMU-medlemskap skulle hjälpa till.

Folkpartiet tycks dock vara ensamma om detta krav, som de fört fram fem(!) gånger sedan valet 2006.  De andra regeringspartierna visar kalla handen. Kanske är det borgerliga kannibalismen på härjarstråt igen och tvingar Folkpartiet lägga fler dumma förslag.
Resonans

Vår bästa tid är nu

Mona Sahlin har sedan sin tid i SSU varit på väg mot en lysande framtid som socialdemokratisk partiledare, men var inte riktigt redo att axla ansvaret när Ingvar Carlsson avgick. När Göran Persson lämnade posten 2006 hade hon mognat och var den bäst lämpade kandidaten, eftersom hon lyssnar men också kan gå emot rörelsen när det behövs. Så kan man sammanfatta Christer Isakssons nyutkomna bok I väntan på Mona Sahlin. Den som väntar sig djuplodande analyser riskerar alltså att bli besviken, och som litterär upplevelse är Isakssons bok inte heller mycket att hänga i julgranen. Den tyngs av ett alltför lättvindigt talspråk med korta, ibland oavslutade meningar och ständiga upprepningar av de huvudsakliga poänger som framgår redan i första kapitlet. Att Sahlin inte var redo att bli partiledare efter Ingvar Carlsson men att hon senare mognat upprepas som ett mantra. Det var bäst som skedde, hon var tvungen att falla då för att nu kunna ta sig an uppdraget med full kraft. I detta ligger en nästan obehagligt religiös determinism. Mona var tvungen att dö på korset för att sedan kunna återuppstå och frälsa socialdemokratin.


En anledning till att ändå läsa boken är att den kan betraktas som ett samtidsdokument över 90-talskrisens ideologiska påverkan på socialdemokratin och det ständigt ökande avståndet mellan ledning och medlemmar. En sådan läsning störs dock något av författarens illa dolda förtjusning över internt maktspel och hemliga möten. Som ett litet barn på julafton berättar Isaksson om viktiga luncher, viktiga personers viktiga tankar och viktiga hemliga planer. En del av det har han säkert bevittnat själv, då han varit pressekreterare åt både Ingvar Carlsson och Lena Hjelm Wallén. Resten önskar han nog att han hade fått vara en del av. Att det lyser igenom så starkt gör att man nästan blir lite generad som läsare, å författarens vägnar. För Isaksson verkar politik vara ett spel, och det är naturligtvis provocerande för den som snarare tycker att det handlar om liv och död.


Ett av bokens mer intressanta avsnitt är kapitlet om Monas första år som partiledare, där Isaksson beskriver hur det gick till när den socialdemokratiska skolpolitiken slogs fast under partiets framtidsdagar i november 2007. Isaksson menar att Mona lyckades driva igenom tidigare betyg och nationella prov för små barn inte för att ombuden höll med henne, utan för att de inte ville riskera att stjälpa en nyvald partiledare. Detta är ett uppenbart uttryck för att något inte står rätt till i vårt parti, men det tycks inte bekymra Isaksson, som snarare verkar se det som ett exempel på starkt ledarskap. På samma sätt betraktas fler av Monas kontroversiella drag, som t.ex. lanseringen av stoppaketet under 90-talskrisen, sänkningen av A-kassan eller dödandet av kravet på 6 timmars arbetsdag. Att bedriva högerpolitik i den liberala hegemonins tidevarv är att uppvisa mod, att skära ner i nerskärningstider är att visa ledarskap.


Bokens sista kapitel handlar om det kommande riksdagsvalet, och det som framförallt väcker min uppmärksamhet är Isakssons resonemang om Mona och vänstern. ”Efter sitt första år som partiledare beskrivs Mona Sahlin som öppen för diskussion åt vänster. Uppfattningen är till och med att hon förflyttat sig åt vänster och det finns en förhoppning om att hon under kommande år ska lotsa partiet ytterligare vänsterut”, skriver Isaksson och konstaterar att det är ”kontakterna med vänsterpartiet och miljöpartiet som ger vänsterkrafterna i partiet underlag för förhoppningen.” I ljuset av den senaste tidens utspel om regeringskoalition med miljöpartiet, en ekonomisk politik fastlagd högt över partimedlemmarnas huvuden och den minst sagt styvmoderliga behandlingen av vänsterpartiet blir det nästan absurt att läsa dessa rader, som säkert skrevs för bara några månader sedan.


Isakssons bok är en bok om Mona, men framförallt om partieliten, om det interna maktspelet ledande företrädare emellan. Vanliga gräsrötter lyser med sin frånvaro, vilket förstärker bilden av ett parti som inte längre behöver sina medlemmar. Det gör också boken långdragen, stundtals nästan tjatig. Den bistra sanningen är nog att ingen socialdemokratisk ledargestalt idag är tillräckligt intressant politiskt för att man ska orka hålla intresset vid liv i fyrahundra sidor. En mer givande och angelägen uppgift vore kanske att fråga dem som inte jobbar på 68:an eller ingår i partiets högsta ledning hur de ser på socialdemokratins senaste femton år, på valet av Mona Sahlin som partiledare och på rörelsens framtid.


Om det är medvetet eller inte är svårt att säga, men Isakssons boktitel kan tolkas som en parafrasering av Samuel Becketts klassiska pjäs I väntan på Godot, ett absurt drama om två män som väntar på någon som aldrig kommer. Till skillnad från Godot anlände Mona till slut, och tog plats på den tron som enligt Isaksson tillhört henne sen hon var tonåring. En tolkning av Becketts pjäs är att det i det ännu icke avgjorda bor en hoppfullhet, och att det krävs mod för att fortsätta hoppas på det man aldrig har sett. Andra skulle kanske istället säga att det handlar om dumhet och vägran att se sanningen i vitögat. Frågan är vad detta innebär för oss som fortfarande väntar på en feministisk arbetarpolitik?

Kristin Linderoth
Krönika