Krönika 2010-09-15 /  5 kommentarer

Föraktet mot svaghet

Peter Antman förklarar de underliggande förändringarna som bäddar för högern

 Bild: Pe

 En gång för inte allt för länge sedan i ett samhälle inte helt men ändå väldigt olika detta kunde en snabbköpskassörska vara sjuk och samtidigt få nästan hela sin lön i sjukersättning.

Kanske var det inte på öret hela lönen. Jag har just nu inte riktigt koll på vilka detaljer som gällde just då i sjukförsäkringen. Kanske var det en karensdag eller inte, kanske fick hon 80 eller 90 procent av lönen. Det spelar inte så stor roll. Hela tiden har det funnit en liten skillnad mellan vad man tjänade och vad man fick ut i ersättning, för att det är lite billigare att vara hemma än på jobbet, och för att man ska vilja gå tillbaka till jobbet. Poängen är att hon skulle kunna vara sjuk både kort och längre tid och ändå behålla sin levnadsstandard.

Om du tjänade lite mer pengar, kanske som lärare, ekonom, ingenjör, antagligen till och med som jurist gällde samma sak. Du fick en sjukersättning från försäkringskassan som motsvarade din lön. I stort sett.

1974 fick mer än 9 av 10 i Sverige en sjukpenning som motsvarade vad de tjänade. Det fanns visso ett tak. Tekniskt låg det på 7,5 så kallade prisbasbelopp. Men det var nästan inga i Sverige som hade så höga löner att de låg över detta inkomsttak.

Standardtrygghet brukar det kallas och är ett av de mest fundamentala kännetecknen på det som av forskare brukar kallas den Skandinaviska välfärdsmodellen och som i folkmun snarare kallats folkhemmet eller mer formell den generella välfärden. En välfärd som omfattar alla.

För snabbköpskassörskan och läraren och mellanchefen på ett industriföretag har här samma intresse: att sjukförsäkringen fungerar bra, att till exempel ingen stupstock finns, att - för att vara högtidlig - uppräthålla legitimiteten för detta gemensamma försäkringssystem.

När man pratar om att socialdemokratin skapade en allians med breda delar av medelklassen är det just det här det handlar om. Man kan säga att det skapades en allians underifrån och upp.

Sjukförsäkringen är så väldigt tydlig när det gäller just denna allians. Majoriteten av alla som är sjuka är sjuka bara några dagar. Majoriteten av alla sjukdagar som tas ut går till en mindre grupp långstidsjukskrivna.  

Jag har inga moderna siffror för detta, men 1991 var två procent av de sjukskriva sjuka i 90 dagar eller mer, men hälften av sjukförsäkringens kostnader gick till dem. De många som har det OK hjälpte de få som hade det värre. Just därför att alla var med.

Just sjukförsäkringen var således en grundbult i välfärdsstaten, ja, det var faktiskt det första välfärdssystem som byggde just på den så kallade inkomstbortfallsprincipen när det skapade 1956.

Jag skriver "var". För så här är det inte längre. Och vill man i djupet förstå hur Reinfeldts regering kan inför en närmast barbarisk stupstock i sjukförsäkringen utan ett folkligt uppror måste man förstå vad som hänt med sjukförsäkringen (och andra delar av välfärdsstaten).

Det är numera ganska länge sedan som sjukförsäkringen verkligen utgjorde ett försäkringssystem för nästan alla.

Det började med arbetsgivareperioden, införd under den förra borgerliga regeringsperioden 1992.  Under de första 14 dagarna skulle pengarna inte längre komma från försäkringskassan utan från ens arbetsgivare. 1997 utökade socialdemokraterna denna period till 28 dagar.

Låt oss ta det där med mängden sjukskrivningar igen. 1991 var inte mer än fem procent av alla sjukskrivningar längre än 30 dagar (men det är de som kostar mycket). Från att således varit en försäkring som alla fick del av hade grunden i den generella sjukförsäkringen undergrävts. En förrödande majoritet får således efter detta sin sjukfrånvaro betald av arbetsgivaren, men betalar skatt till något som få utnyttjar.

Systemet är därmed inte längre riggat för allas eller de mångas lojalitet. En reva öppnas för den andra möjlighete: att lojaliteterna kanske börjar formeras uppifrån och ner. Om vi lämnar den där dyra minoriteten utanför, blir det inte billigare för oss som inte är sjuka då?

Man måste erkänna att det tagit ganska länge att ställa om de politiska lojaliteterna. Vi som skrev om det så kallade 2/3-samhället under 90-talet kunde aldrig riktigt få det att svänga i debatten. Både i val och opinionsundersökningar fortsatte ju stödet för de generella välfärdssystemen att vara bedövande.

Men något till har hänt.

Vi går tillbaka till det där taket i försäkringen som på 70-talet var ett tak som låg över nästan allas huvud. Numera är det ganska länge sedan sjukförsäkringen var ett tryggt tak för alla. Grupp efter grupp har brutit igenom inkomstvallen och har både huvud och kropp en bra bit ovanför detta tak. För allt fler erbjuder därmed inte sjukförsäkringen den där standardtryggheten längre.

Man kan faktiskt rita en graf som skulle kunna få namnet: "När välfärdsstaten övergav medelklassen". I själva verket kan grafen ju i slutändan lika gärna heta: "När medeklassen övergav underklassen".

Att analysera lönenivåer, sjukförsäkringsregler, exakta nivåer för sjukersättning kräver expertis inom socialförsäkringar för. Vi kan emellertid göra en preliminär graf över detta, som kanske inte är korrekt ner på kronor och årtal, men som ändå visar tendensen, utvecklingen över åren.

1992 var medianlönen i Sverige 13440 kronor. Medianlön betyder att hälften tjänade mer och hälften tjänade mindre än så. Taket i sjukförsäkringen låg på cirka 21000 kronor. Maximal kunde man således få ut ungefär knappa 17000 kronor (80 procent av inkomsten).

Mycket fler än hälften hade således en reel standardtrygghet tack vare sjukförsäkringen.

Men politiska beslut och ekonomisk skris har fortsatt att gröpa ur denna majoritetens delaktighet. År 2001 var medianlönen 19000 kronor, men taket hade bara stigit till 23000 och med 80 procents avdrag låg nu den maximal ersättningen under  medianlönen.

År 2001 tjänade således en majoritet av Sveriges befolkning mer än vad de maximallt kunde få ut i sjukförsäkringsersättning. Och så har det fortsatt. Den socialdemokratiska regeringen gjorde ett - desperat? - försök 2006 att utöka kretsen genom att höja taket till 10 basbelopp, men den borgerliga alliansen återställde kvickt detta och sänkte ytterligare taket, bland annat genom fiffiga tricks med hur man beräknar SGI (SjukpenningGrundande Inkomst).

Så är ser det förstås ut i andra system också, så som a-kassan. De är inte längre allomfattande standardtrygghetssystem,. Nej, för majoriteten av löntagare är de snarare en sorts grundtrygghetssystem, som de som kan, som har en bra position på arbetsmarknaden fyller ut med olika former av privata försäkringar. Vare sig det är genom facket eller arbetsgivaren är resultatet detsamma: ett sakta eroderande av de inbyggda lojaliteterna nedifrån och upp.

Det vi ser idag är dessa förändrade förutsättningar omsatt i borgerlig realpolitik. Det är ofarligt att slå sönder dessa system, det är ofarligt att stigmatisera och stöta ut de som har svagast anknytning till arbetsmarknaden. Och folket verkar hittills svara väl. Nya politiska koalitioner byggs uppfrån och ner.

Det här, vågar jag lova, är bara början på en politik i vars kärna står detta: föraktet för svagheten. Tron på auktoriteter. Det är det här vi slåss emot.