Tvärdrag 2011 / 3
tema: Det mörka decenniet

Vad hände med oss medan vi försvarade det öppna samhället? Tio år har gått sedan den elfte september 2011 när två flygplan med monstruös brutalitet men bildmässigt effektivt störtade två höghus till grunden. Tusentals människors död. Därefter förändrades världen. Miljontals människor har dött i dess utsträckning. Krig, övervakning men också ett slags politiskt skifte som både gav oss jasminrevolt, FRA och islamofobi. Medan politikerna sade sig försvara det öppna samhället.

Andra texter:

Kuba med känsla, men utan analys

Recension

Bloggdebatt om Tvärdrags ledare

Om Tvärdrags ledare "Dags för en motmakt" i senaste numret skriver Nisha Besara, chefredaktör på dagens Arena:

"Tvärdrags Jens Lundberg och Daniel Suhonen skriver i senaste numret en intressant ledare om arbetarrörelsen och medier. Det vilar ett märkligt drag över texten: Ingenstans kan man läsa ordet Internet. Nätet. Webben. De nämner inte ens att Efter Arbetet, en ny veckotidning i Skåne, startades som nättidning för flera år sen. De nämner inte att det faktiskt har gjorts nysatsningar, exempelvis Dagens Arena. De nämner inte att opinionsbildningslandskapet i och med bloggarna ser helt annorlunda ut nu jämfört med för, säg, tio år sedan."

Nisha skritiserar oss, kanske med rätta för att vi inte diskuterar internet och websatsningar. Hennes kritik är kanske riktig. Vi killar födda 1979 och 1980 borde ju ha koll på det och det har vi kanske också.

Nätet är en oöverträffad plattform för kommunikation men frågan är ju vad man ska kommunicera.  Inget hindrar att en papperstidning har en websatsning som är magnifik, i själva verket är den en förutsättning, inte minst för annonserna. Men vår ledare var ett inlägg först och främst till de som inget gör men har ansvaret för vänsterns usla läge i vårt land - i opinionsbildningen och i debatten.

Oftast fastnar diskussionen om hur vi ska bryta den borgerliga dominansen i att svaret från arbetarrörelsen om mediasatsningar, blir slentriansvaret vi har inte råd med en tidning men vi kan satsa på en webtidning. Sen händer ingenting.

I detta ingenting hänger nu arbetarrörelsen som från en galge.

I vår ledare visar vi att arbetarrörelsen - i sin bredaste mening - genom att sparka hundra anställda av tiotusentals - skulle kunna finansiera en dagstidning, likt Klassekampen i Norge. Däremot skulle det naturligtvis inte behövas några avsked, för med arbetarrörelsens rika fonder, med pressstöd, prenumerationer och andra intäkter är riskerna försummbara.

En webtidning i all ära, det är en viktig ingrediens, men vi ska inte börja alla diskussioner i budgetvarianten. Klassekampen-exemplet visar ju just vad en papparstidning har som en webtidning inte har: genomslag. Nisha säger i sitt inlägg att vi glömt berätta att Efter arbetet funnits på weben länge, ja det är sant. Men vad säger tystnaden om Efter arbetet om inte just baksidan av nättidningarna - de når bara en liten grupp, en spillra, en minoritet. Även Dagens arena lider väl lite av den bristen, även om man genom mycket skickliga skribenter verkligen kan mäta sig med de borgerliga ledarsidorna. Vem tror på allvar att Dagens arena skulle vara sämre som dagstidning? 

En papperstidning är möjlig. Där bör diskussionen börja.

Läs hela Nishas inlägg här.

Även Jonas Morian, känd mediabloggare och gammal Tvärdragare, skriver om Tvärdrags ledare, men tycker att det egna, lite underliga förslaget att anställa en redaktion som ska hoppa runt till olika medier och stärka upp dem, är bättre?

Är inte detta definitionen av en tankesmedja och oerhört defensivt? Vi har tankesmedjor, vi har inga medier. Jag tror personligen att tanken att arbetarrörelsen finansierar en rörlig mediaredaktion är lite konstig. Sådana skrivresurser finns redan idag, på bloggar, ledarredaktioner, utredningsställen och tankesmedjor. Skribenterna finns, men ingen tidning att skriva i. Läs Morians blogg här.
Resonans

Jo, Claes-Göran Brandin, det angår oss om du flyger till jobbet

Aftonbladet har granskat hur riksdagsledamöterna tar sig till jobbet. Många göteborgare och skåningar flyger till Stockholm för att tjäna cirka en timma. Vissa anger väl helt okej anledningar, som att man är småbarnsförälder eller blir åksjuk av att åka tåg. Men många säger att de inte kommer i tid till tidiga möten (testa att ta ett tidigare tåg) eller att man tjänar arbetstid på att ta flyget (testa att ta med en dator på tåget och skriv dina motioner eller interpellationer där). Vissa av våra folkvalda tycker inte att media eller vi som satt de vid makten har att göra med hur de tar sig till jobbet. Claes-Göran Brandin, socialdemokrat från Göteborg är den som Aftonbladet lyfter fram. Han är bbland annat ledamot i Trafikutskottet och borde ha tillräcklig politisk kompentens för att inse att det är viktigt för miljön vilket transportslag man väljer. Han borde också ha tillräcklig medial kompetens för att inse att det blir uppslag i kvällstidningar om man slänger luren i örat på en reporter.

Jag vet inte riktigt hur man ska kunna argumentera för en klimatomställning om våra egna representanter inte är beredda att dra sitt strå till stacken. Att det är fullt möjligt visar bland annat Bo Bernhardsson (s) som åker tåg till Stockholm från Lund och tillägger att det är en livskvalitetsfråga. Det är skönare att åka tåg. Om den insikten kom till fler riksdagsledamöter skulle mycket vara vunnet.
Resonans

Människovärdet vi fordra tillbaka

Slagna människor gör sällan revolt. Revolten kommer när man rätat på ryggen och väntar på mer; sin beskärda del. När man har ork att kräva människovärdet tillbaka. För den som tror att detta gamla samhälle är borta kan man bara betänka att de sista fem åren har 70 byggnadsarbetare dödats i arbetsplatsolyckor, skriver Daniel Suhonen om Gruvstrejken som idag startade för exakt 40 år sedan.
Resonans

En läsande rörelse som vill någonting

I senaste numret av Ordfront (5/09) tar arbetarförfattaren Tony Samuelsson upp frågan om litteraturens roll för vänstern och samhällsdebatten. Samuelsson frågar sig vem som i framtiden orkar vänta in skönlitteraturens långsamma svar på dagens viktiga klass- och samhällsfrågor. Men litteraturens frånvaro i det politiska samtalet beror på två andra tendenser, menar Daniel Suhonen i ett inlägg som också publicerats i Östran, www.ostran.se.
Krönika