Ta plats, äga rum

När feminismen var på allas läppar i början på 2000-talet var det lätt att vara feminist – och aktivist. Framtiden låg för feminismen, förändringens tid var kommen. Men så hände något, runt 2005. Med rörelsen och med samhället.
– Vi kände båda en trötthet, att hela den feministiska diskussionen reducerades till val av rosa eller ljusblått till små barn eller om tjejer verkligen måste meka med bilar, förklarar Johanna Palmström.
Moa Elf Karlén fortsätter:
– Men så en dag när vi var ute på en skola och föreläste om feminism hände något. En av lärarna hade just berättat att det inte fanns några jämställdhetsproblem på denna skola – men att de var medvetna om att det var ett problem i samhället i övrigt – när en annan lärare berättade att en tjej nyligen blivit våldtagen i ett omklädningsrum på skolan.

Det fick oss att vakna till, att komma ihåg varför det behövs en förändring. De visste sedan tidigare att de jobbar bäst tillsammans och kände att det var dags för en ny bok. Den här gången ville de inventera den pågående aktivismen, dess bredd och mångfald, för att återuppväcka sin egen och andras feministiska nyfikenhet.

Det resulterade i en antologi med ett 20-tal personliga texter om frågor som är aktuella i den feministiska rörelsen av idag, för att skildra dess bredd av allt från feministisk kamp i skolmiljön till att resa sig efter en våldtäkt, att vara feminist/antirasist och att diskutera kön och föräldraskap.

Men trots all den tid de båda författarna lagt ner på att utforska den samtida feminismen är de försiktiga med att själva dra för stora slutsatser av det arbetet.
– Vi kan konstatera att feminismen lever och frodas, helt klart. Men står feminismen inför ett uppsving? Det är en intressant fråga som det är vanskligt att svara på. Det finns en längtan efter förändring därute, vart den leder återstår att se, säger Johanna Palmström.

De tycker sig ändå se att den feministiska rörelsen har utvecklats på flera sätt de senaste åren. En förändring är att en tjejjoursrörelse vuxit sig stark över nästan hela landet. En annan att vad som är att betrakta som ”normalt” allt mer ifrågasätts. Men något av den viktigaste förändringen för den feministiska rörelsen menar Moa och Johanna är att den vita medelklassdominansen nu diskuteras och ifrågasätts.
– Det säger en del om läget för rörelsen. Nu pratar vi öppet om konflikter och motsättningar, något som inte varit närvarande i det politiska samtalet tidigare, säger Johanna Palmström.

Ett resultat av denna diskussion har blivit en breddning av de grupper som kan samarbeta.
– Vi har jobbat länge med det offentliga rummet och krävt att kvinnor måste kunna känna sig trygga där. Men om vita medelklassfeminister ropar på fler väktare för att känna sig trygga, ja, då kanske det finns andra som inte alls känner sig trygga av de väktarna på grund av en utbredd rasism, fortsätter hon.
Moa Elf Karlén tar upp tråden:
– Det finns ett uppenbart behov av möten, av ett slags korsdrag mellan grupper för att formulera problem. Jag kan inte formulera problem som är giltiga för alla, för jag kan inte överblicka det, säger hon.

En av nyckelfrågorna för förändring, för en omfördelning av makt, menar de är att människor börjar tänka på kön och förändring i samma tanke. Och att sluta se svårigheterna i sina egna liv som personliga problem och i stället titta på dem som samhällsfrågor.
– En av orsakerna till den trötthet vi upplevde innan vi började med boken är en känsla av konsensus som omger jämställdhetsdebatten i Sverige. Alla säger sig vara för jämställdhet, det finns jämställdhetslag och jämställdhetsplaner. Men när verkligheten ändå inte är jämställd uppstår ett glapp som det är otacksamt att verka i. Vi feminister blir ifrågasatta när vi uppmärksammar att planen inte genomförts, säger Johanna Palmström.
– Det är lätt att skulden läggs på individen: att hon har lägre lön för att hon genomfört en dålig löneförhandling, att hon mår dåligt i sin relation för att hon valt en dålig partner och så vidare, vilket blundar för att detta är strukturer som handlar om kön, fortsätter Moa Elf Karlén.
Johanna Palmström tillägger, med viss hetta:
– Vi måste kunna se att vi inte alltid är så unika, vi är också resultat av en struktur, vilket är viktigt att lyfta fram. Jag kan tycka att många känner efter för mycket, till exempel när det handlar om föräldraskap. Om man tycker att det är självklart att två människor har lika ansvar för ett barn behöver de inte känna efter, bara agera utifrån det!

Genom den feministiska historien kan man se att det haft betydelse att kvinnor tillfälligt satt en fråga överst på dagordningen och mobiliserat runt den, för att åstadkomma förändring. Så var det med rösträttsstriden, kampen för daghem, krav på likalönsprincip och könsbalans i politiken. Bland annat. Idag finns ingen sådan riktigt tydlig fråga överst på den feministiska rörelsens dagordning.
– Men det behöver inte nödvändigtvis vara en svaghet. Det kanske inte finns någon ”viktigaste fråga” att samlas kring just nu, men det kommer, säger Moa Elf Karlén.

De är överens om att det viktigaste inte är vilken fråga mobiliseringen sker runt, utan att en feministisk rörelse organiserar sig och är aktiv. För att kräva en stark offentlig sektor, individualiserad föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag, en lokal tjejjour eller feministiskt självförsvar i skolan i Karlstad…

Det är genom aktivismen, genom att människor samarbetar, som de får möjlighet att öppna ögonen för de strukturer som skapar hierarkier mellan män och kvinnor, hävdar Moa och Johanna bestämt.
– Det är svårt att tolka sina egna erfarenheter i politiska termer. Man behöver träffa någon för att börja tänka i de banorna. Men när man väl ser strukturen blir det lättare att lägga skulden på rätt ställe, förklarar Moa Elf Karlén.

Det lyser både självförtroende och optimism om de båda författarna när de talar om den feministiska rörelse som inspirerar dem till att delta i kampen för förändring. Allra mest vill de vara delaktiga i att väcka fler människors nyfikenhet inför den rörelsen – så att de vågar ta steget till att själva delta.
– Det räcker bra att börja i någon ända. Så åstadkommer vi förändring, avslutar Moa Elf Karlén.