Sverige – gruvbolagens vilda västern

Det öppnas gruvor som aldrig förr i Sverige. De skador de lämnar efter sig är ofta stora och irreparabla. Den svenska lagstiftningen är alldeles för generös. Det skriver Johanna Salmi och Alva Snis Sigtryggsson.

Det pågår en gruvboom i Sverige. På över hundra platser i landet prospekteras det. Där undersöker gruvföretag möjligheter att profitera på det som marken ger. Höjda världsmarknadspriser är en av anledningarna till att exploatörerna söker sig till Sverige. Att vi har en av världens mest generösa lagstiftning som tillåter att vi slumpar bort våra naturresurser är en annan.

Sverige utmärker sig som ett av de länder som kräver minst tillbaka av gruvbolagen. Med dagens minerallagstiftning, som har anor från 1600-talet, ger staten gruvbolagen förmånliga villkor genom hela processen. Kostnaderna för marken är försumbar och dessutom oberoende av markägare, eftersom äganderätten sätts ur spel vid gruvbrytning. Den extra avgift som gruvbolaget betalar staten under drift är blygsamma 0,0005 procent av vinsten. När gruvan stängs finns sällan något kvar förutom irreparabla skador på naturen och miljöproblem som man med hjälp av skattepengar får försöka hantera. Vi och kommande generationer får betala för dricksvattentäkter som blivit förorenade, stora avfallsmängder som läcker giftiga tung- metaller och minskad biologisk mångfald.

Förutom att Sverige har en världsunikt generös lagstiftning, så driver regeringen en linje för ökad prospektering och gruvbrytning. Med sin mineralstrategi vill regeringen i princip uppmuntra till så stor mineralbrytning som möjligt de kommande tio åren. I den takten riskerar både demokratiska samråd och långsiktigt hushållande med mark och vatten att få stryka på foten.

Regeringen hejar på när gruvbolagen gräver guld, men gruvbolagens vinster kan bli ett helt samhälles förlust. Därför borde socialdemokratin ta diskussionen längre än till att sätta jobben först i alla lägen. För det handlar om oersättliga värden som rent dricksvatten och biologisk mångfald. Det handlar om vad som är vårt gemensamma. För vem kan egentligen äga och exploatera naturresurser som skapats genom geologiska processer under miljontals år? Vem ska kunna tillåtas göra vinst på de här naturresurserna?

Men det handlar också om det logiska felslutet om att det skulle vara givet att samhället tjänar på ökat antal gruvor. För även om en gruva tillfälligt och lokalt kan betyda mycket för arbetstillfällen så är kostnaden för varje jobb hög. Gruvbrytning kommer dessutom alltid vara ett kortsiktigt projekt, som bara ger tillfälliga jobb.

Därför måste politikerna kunna sätta upp långsiktigt hållbara ramar. Just nu har vi i stället en regering med en mineralstrategi som kännetecknas av en sällan skådad kortsiktighet. Det krävs politiskt ansvar för morgondagen i gruvfrågan, alternativa vägar går att hitta och det är något som det är hög tid att socialdemokratin gör!