Svenska modellen är socialism

 

Den svenska modellen är under hot. Angreppen från en lönesänkande och välfärdsvinstkramande borgerlighet får många att skälva av oro. Men att högern är höger är inget konstig alls. Mer bekymrande är att det även inom SSU finns de som ser skeptiskt på vår modell. Jag undrar hur det kommer sig.

Den svenska modellen är inget abstrakt eller teoretiskt utan väldigt konkret. Framförallt bygger den på tre delar. Kanske främst på samförståndsandan mellan fack och arbetsgivare men också mellan dem politiska partierna, mellan hyresgäster och hyresvärd, mellan elever och skolledning, osv. En kontinuerlig och konstruktiv dialog mellan motstående parter ger människor möjlighet till reell påverkan, i skolan, på jobbet, i bostadsområdet.

Det kan handla om att elevkåren får igenom vegetarisk-torsdag på skolan eller om att vårdanställda får gehör för sina krav på mer inflytande över schemaläggningen. Det är en de facto demokratisering av vardagslivet. En inskränkning av ägarmakten, den råa kapitalismen.

Ofta hörs det från dem kritiska att den svenska modellen bara handlar om att förvalta kapitalismen. Jag tycker det är orättvist. För lägg till samförståndsandan även de två andra grundbultarna; stark generell välfärd och en ekonomisk politik som syftar till att utjämna konjunktursvängningar och klassklyftor. Då växer en delvis annan bild fram. Bilden av ett samhälle där människornas makt och möjlighet att påverka blivit bra mycket större. Vi har system som skyddar vid arbetslöshet och sjukdom och organisationer som värnar våra intressen som anställda, hyresgäster, studenter eller pensionärer.

Med den bilden, är det då rätt att prata om att bara förvalta kapitalismen – har samhället inte kommit längre? Jag tycker att vi har det. Vi är inte längre hänvisade till de priviligierades välvilja. Det vi har är inte en kall kapitalism, utan en demokrati med socialt innehåll. Det är inte längre vinsten som är överordnad norm, utan den samlade kraften i vår demokrati och i människornas engagemang i vitt skilda organisationer. Vi kan gå så långt och säga att vi lever i den ekonomiska interventionismens samhälle. En form av socialism där vi gemensamt sätter ramen för ekonomin. Jag har svårt att kalla det för kapitalism.

Samtidigt är verkligheten långtifrån rosenröd. Klyftorna växer och segregationen tilltar. I spåren av en brutal marknadsfundamentalism riskerar människovärdet att reduceras till marknadsvärde, som när JB Gymnasiet gick i konkurs 2013 eller när en privat förskola i Stockholm serverar knäckebröd och vatten till barnen.

Från mitt korta engagemang inom hyresgästföreningen har jag lärt mig att kampen för demokratisk medbestämmande och ett samhälle med socialt innehåll, är en kamp som ständigt måste fortgå. Exempelvis genom investeringar i välfärden och att på olika sätt stärka de anställdas och hyresgästernas positioner.

Det här är demokratisk socialism i praktiken, inget gråsosseri utan så rosenrött det bara blir. Det är den svenska modellen och den ska utvecklas – inte avvecklas.