Socialdemokratin måste våga tala om intersektionalitet


När någon säger att de har en intersektionell analys kan jag komma på mig själv med att ta mindre plats och försöka backa undan. Tyvärr är vi nog ganska många som gör så. 

Jag backar inte undan för att jag inte ställer upp på argumenten. Jag backar undan för att jag tror att intersektionalisterna ska syna min feminism, analysera mitt liv och döma mig för allt som jag säger. Jag backar undan för att jag är rädd. Och då har jag ändå trettio poäng genusvetenskap och flera år som organiserad feminist i bagaget.

Men jag tror ändå att socialdemokratin måste våga prata om intersektionalitet snart.

Diskursen på internet ser ut på följande vis: Syna dina privilegier, inse den makt du besitter, ta ett steg tillbaka och googla det som du inte förstår. Det är vad som kopplas samman med intersektionalitet i mina kretsar, men Nationalencyklopedin beskriver det som ett ”samhällsvetenskapligt begrepp som syftar till att synliggöra specifika situationer av förtryck som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på ras, kön och klass”.

Där står det ingenting om att googla sina privilegier.

Jag tror aldrig att vår kamp kan handla om att vi ska vara snälla mot dem som har det allra värst i dagens ekonomiska system. När vår kamp inte handlar om intresse utan istället landar i tankar om att ta hand om de allra svagaste så är det inte längre relevant för det stora flertalet att organisera sig. Och då har vi redan förlorat.

Socialdemokratins användning av det intersektionella verktyget måste därför vara ett annat än det som ryms i dagens samhällsdebatt. Vår rörelse har inget intresse av att människor för en passiv kamp där de synar sina privilegier, backar undan och slutar kämpa för jämlikhet.

Vi har dessutom potential att ha en bildningsverksamhet som förändrar människors syn på den verklighet som de alltid har levt i, eftersom att vi kan beskriva och förstå den maktlöshet som många människor känner inför nutidens ekonomiska system.

Det är någonting större och mer samhällsomdanande än alla sökmotorers träffar på ”intersektionalitet”. När människor möts och får lära sig av varandra kan även nyare teoribildningar stötas om och bli mer relevanta för oss.

För mig så handlar inte intersektionalitet om makt, privilegier eller om att man ska förstå den maktposition som man har i samhället. Intersektionalitet handlar om att maktlöshet tar sig olika uttryck i olika sammanhang och om att förstå olika sorters maktlöshet. Det handlar om att förstå hur maktlös en kan vara och att vår maktlöshet tar sig olika uttryck ibland, men det handlar också om att en maktlöshet ibland kan skära sig gentemot en annan maktlöshet.

Jag och min kompis bodde en halv minut ifrån varandra när vi var yngre, men vi har ändå inte samma uppväxt. Mina skärningspunkter är klass och kön. Hennes skärningspunkter är klass, kön och etnicitet. Vi har olika upplevelser av samma verklighet och vår rörelse måste lyckas fånga oss båda.

I det folkrörelsearbetet blir intersektionalitet ett relevant verktyg för socialdemokratin. När vi förstår dess ursprung, vågar prata om hur det kan användas och tillämpar det i praktikten, inkluderande. När det inte bara framstår som att vi ska vara snälla mot de som har allra minst, eftersom att vår verklighetsbeskrivning måste landa i att den stora majoriteten egentligen inte har någonting alls.

Det är viktigt för socialdemokratins överlevnad att knyta an till nyare teoribildningar. Men det är också viktigt att förhålla sig kritisk, prata om olika slags definitioner och hitta ett sätt att göra det relevant för oss. Det är när vi kan organisera alla som vi kan förändra samhället och därför har vår folkrörelse ett intresse av att kunna beskriva olika slags maktlöshet. Socialdemokratin måste våga tala om intersektionalitet.