Socialdemokratin behöver sina bråkstakar

Efter valet stod det klart att Sverige fått en rödgrön regering. Ett nödvändigt steg för oss som vill skapa ett bättre samhälle än det Alliansens politik lämnade oss med. Men regeringsmakten ger inte någon slutgiltig seger. Fortsatt internopposition är en förutsättning för att regeringsskiftet ska bli något mer än kosmetika.

I mitten av oktober presenterade Magdalena Andersson och Stefan Löfven budgetpropositionen. Den 3 december äger den slutgiltiga och avgörande omröstningen rum i riksdagen. Hösten har präglats av nervösa diskussioner om det politiska läget. Inledningsvis följde kommentarerna jag snappade upp från mina partikamrater ett välbekant mönster: Äntligen en politik för jämlikhet! Men när presskonferenserna avslutats och några faktiskt börjat läsa innehållet i budgeten kom kritiska kommenterar också från de egna leden. Bland annat innebär budgeten som regeringen lagt att man öppnar upp för ett införande av studieavgifter. Man vill göra det möjligt för universiteten att ta ut en avgift för svenska studenter på utbildningar som arrangeras i samarbete med utländska universitet. Förslaget väcker med rätta upp starka känslor. Att göra avkall på principen om avgiftsfrihet för högre studier är att kliva på ett tåg med en enkel biljett mot ett mindre jämlikt samhälle.

Men vad hade vi förväntat oss egentligen? Att kampen skulle vara vunnen i och med ett regeringsskifte? Att vi nu kunde luta oss tillbaka och låta Löven och Andersson sköta jobbet? En rödgrön regering kommer inte innebära att vi kan slappna av. Det kommer behövas folk inom rörelsen som bråkar, som sätter sig till motvärns och kritiserar regeringen där det behövs, även om den har en rödgrön färg.

I det politiska läge vi har idag är högt i tak inom S mer nödvändigt än någonsin. Även om valet innebar ett regeringsskifte så var valets stora vinnare Sverigedemokraterna. Moderaternas sammanbrott visar på ett missnöje över högerpolitiken. Men de missnöjda väljarna gick i stor utsträckning inte till vänstern utan till Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna framstod inte som något faktiskt alternativ till högern. Fritt fält lämnas då åt fascistiska krafter att fånga upp missnöjet. I tomrummet efter en försvunnen höger-vänsterpolitik får andra konfliktlinjer större betydelse. Här måste vi som socialdemokrater ta vårt ansvar, försöka tolka det som händer och agera utifrån våra grundvärderingar.

En nödvändig del i att mota tillbaka fascismen är att väcka liv i höger-vänsterkonflikter inom politiken. Att de skulle ske utan press inifrån är föga troligt. Socialdemokratin behöver sina bråkstakar. Det behövs folk som protesterar mot studieavgifter. Precis som det kommer behövas folk som protesterar mot en lång rad andra dåliga förslag som av säkerligen kommer komma även i framtiden med en rödgrön regering.

En rödgrön regering innebär inte ett slut på kampen. Rimligare är att se det som en början.

Mikael M Karlsson sitter i Tvärdrags redaktion