Smutsig kamp mot Corbyn

Igår avslutade brittiska Labour sin partikongress i Liverpool. Kristin Linderoth, medlem av tidskriften Tidens redaktionsråd och Filip Roslund, f.d. ordförande för Skånes SSU-distrikt, berättar historien som svensk media utelämnat. Om hur Laboureliten gjorde allt för att förhindra ett omval av Corbyn.

I lördags valdes Jeremy Corbyn för andra gången på ett år till partiledare för brittiska Labour. Trots att Corbyn vann med rekordhöga 59,5 procent i september förra året ökade hans stöd, och han samlade nu 62 procent av rösterna. Motkandidaten, Owen Smith, landade på 38 procent. Att Corbyn valdes med så stor majoritet är en seger för den växande skara medlemmar och anhängare som vill göra Labour till ett folkrörelseparti med en omfattande jämlikhetsagenda. Men vad många inte vet är vilken bedrift det var, eftersom Laboureliten passerade anständighetens gräns många gånger om i sina försök att sätta punkt för en sådan utveckling. Att Corbyn menar allvar med demokratisk socialism skrämmer, men kanske ännu mer hans ambition att flytta makt från parlamentsgruppen till partimedlemmarna.

Den som följt partiledarvalet genom svensk media har i bästa fall fått en väldigt fragmentarisk och ytlig bild av det. Inte mycket har rapporterats sedan Labours parlamentsgrupp i slutet av juni genomförde en sluten omröstning om huruvida var och en hade förtroende för Corbyn, och 172 ledamöter röstade nej. Motiveringen var att han var en dålig ledare, vars avsaknad av passion för EU orsakat Bremain-sidans förlust i folkomröstningen.  Den symboliska förtroendeprövningen var ett försök att tvinga bort honom, utan att behöva leva upp till stadgarnas krav på hur en sittande partiledare ska utmanas. För det krävs nämligen att tjugo procent av parlamentsledamöterna ställer sig bakom en motkandidat. Omröstningen följde på att en stor del av skuggregeringen (de som väntas bli ministrar efter en valvinst) avgick i protest. Nya avhopp annonserades nästan varje timme och fortsatte även efter omröstningen. Totalt övergav 65 ledamöter sina framskjutna positioner i parlamentsgruppen, i vad som uppenbarligen var en samordnad utpressningsaktion.

Parlamentarikernas kritik av partiets ledare speglades i den dominerande delen av brittisk media, och ekade sedan så gott som oemotsagd i Sverige. Alla journalister väntade på att Corbyn skulle ge upp. Även relativt inflytelserika svenska socialdemokrater menade att en partiledare som saknar stöd hos en majoritet av parlamentsgruppen omöjligt kan sitta kvar. Om han inte avgick skulle han ha en splittring av Labour på sitt samvete. Den som invände att avhoppen och misstroendeförklaringen var del av ett sedan länge planerat försök att (med Brexit som förevändning) tvinga bort Corbyn, betraktades som konspirationsteoretiker. I brittisk media, däremot, var ”kupp” den etablerade beskrivningen, oavsett om avsändaren var för eller mot.

giphy-parlament

Corbyn hänvisade till det stora mandat han fått mindre än ett år tidigare och meddelade att han inte tänkte låta sig pressas. Om parlamentsledamöterna ville bli av med honom var de helt enkelt tvungna att gräva fram en utmanare, och dra igång ett nytt partiledarval. Kandidaten med flest nomineringar var Owen Smith, en av de som lämnat skuggregeringen. Han lanserades som lika radikal som Corbyn, men med förmågan att hålla ihop partiet och vinna fler väljare.

Ungefär vid den här tidpunkten upphörde i princip den svenska rapporteringen om Labour. När Katrine Marçal flera veckor senare skrev en ledare i ämnet var det som om inget mer hade hänt. I fokus var Corbyns impopularitet bland parlamentsledamöterna och att han aldrig skulle kunna vinna ett val – ett påstående som under ett års tid trummats ut av Tony Blair,  David Miliband, Gordon Brown och andra dignitärer från New Labour-eran. Ytterligare två månader senare – dagen innan resultatet av partiledaromröstningen skulle presenteras – kunde den som läste Aftonbladet lätt få intrycket att det fortfarande inte hänt något av intresse. Då körde Anders Lindberg sin variant av påståendet att Labour med Corbyn skulle förpassas till evig opposition, i en ledare med den nyanserade rubriken ”Storbritannien blir som en enpartistat”.

Medan svensk nyhetsrapportering var så gott som obefintlig och ledarskribenter återanvände sina gamla analyser drog Laboureliten igång ett batteri av åtgärder för att förhindra en ny seger för Corbyn. Den första var att försöka hindra honom från att ens kandidera. Trots att stadgarna bara kräver det av den som utmanar partiledaren, hävdade man att Corbyn behövde nomineras av minst 50 parlamentsledamöter för att få ställa upp. Frågan avgjordes i partistyrelsen (NEC), som med knapp majoritet beslutade att Corbyn automatiskt skulle hamna på valsedeln. När den striden förlorats förstod många Corbynmotståndare att Owen Smiths chanser inte var så stora. Man gick då vidare till att föreslå ett antal förändringar i utformningen av valprocessen, som uppenbart skulle vara till Corbyns nackdel. Det gällde bland annat vilka som skulle tillåtas rösta.

Många har velat ansluta sig till Labour under Corbyn, och medlemsantalet har mer än fördubblats. Med 550 000 medlemmar är man det största politiska partiet i Västeuropa. Det har dock inte orsakat glädjerop från Labours högkvarter. Istället har partiets vice ordförande Tom Watson uttalat sig offentligt om att många av de nytillkomna skulle vara trotskister som bara vill infiltrera Labour. På sitt möte 12 juli bestämde NEC dessutom att bara de som varit med längre än ett halvår skulle få rösträtt i partiledarvalet. Det innebar att nästan 130 000 nya medlemmar utestängdes, varav en majoritet beräknas ha varit Corbynanhängare. Detta väckte stor ilska hos de som drabbades, eftersom både partiets hemsida och stadgar utlovat rösträtt till alla medlemmar. Några berörda medlemmar gick till och med till domstol, och vann i första instansen. Men Labour överklagade, och partiet vann i nästa instans. Medlemmarna tilldömdes rättegångskostnaderna på £80 000, och vågade inte överklaga på grund av risk för ännu högre summor. Rättsprocessen finansierades genom crowd founding.

Men det slutade inte där. Förra året fick Labouranhängare som registrerade sig och betalade en avgift på £3, rätt att delta i partiledarvalet som supporters. 112 000 personer nappade, varav nästan 90 000 röstade på Corbyn. På mötet 12 juli beslutade NEC att höja avgiften från £3 till £25, och att även de som registrerat sig förra året skulle behöva betala. Möjligheten att avlägga den nu åtta gånger högre avgiften stod bara öppen under två dagar. Beslutet väckte mycket kritik, inte minst för att det är de som behöver Labour allra mest som har svårast att betala en sådan summa, och dessutom med så kort varsel.

Facebookgruppen ”We support Jeremy Corbyn” fylldes av förtvivlade berättelser från nya medlemmar och anhängare. Några behövde låna av grannar eller ställa in den planerade utflykten med barnen. En kvinna, som på grund av sjukdom inte kunde arbeta, berättade hur rörd hon blivit när hon fick låna av sin mamma, vars enda inkomst var anhörigvårdsbidrag. En del konstaterade bittert att de redan betalat det dubbla för sitt partimedlemskap (£48 per år) i tron att det skulle ge dem den utlovade rösträtten, och därför inte hade möjlighet att hosta upp ytterligare £25. Men väldigt många menade att det inte fanns något annat alternativ, eftersom den jämlikhetspolitik en Corbynledd regering skulle föra vore helt avgörande för deras livssituation. Det är dessa väljare som Corbyns kritiker gärna pratar om, när de vill hamra in att en livsnödvändig valseger för Labour vore omöjlig med honom som ledare.  Retoriken tappar dock i trovärdighet när man samtidigt gör allt för att hindra samma människor från att vara med och utforma den politik de förväntas rösta på.

FORTSÄTT PÅ NÄSTA SIDA>>>