Rosa Luxemburgs kamp är vår

 

Jag var på ett samtal med Nina Björk på Socialistiskt Forum i Halmstad i början av april. Björk talade utifrån sin bok Drömmen om det röda (2016) om Rosa Luxemburg, sin syn på socialdemokratin, det nutida samtalsklimatet inom vänstern och samhället i stort. Drömmen om det röda har Rosa Luxemburg i fokus, en socialdemokrat som verkade under tidigt 1900-tal i Tyskland, sedan övergick till kommunistpartiet och snart därefter mördades på beordran av det tyska socialdemokratiska partiet (SPD). Precis som Björk lyfter i sin bok är Luxemburg en ideolog som många av oss gärna knyter an till. Vi är socialdemokrater, anarkister och kommunister. Vi är kvinnor som kämpar i våra organisationer, folkrörelseivrare och inkluderande eldsjälar. Björk nämner att Luxemburg var socialdemokrat för att hon trodde på det var som var kärnan i socialdemokratin – att den stora massan organiserar sig i en folkrörelse som ger möjlighet att agera och skapa ett annat samhälle. Socialdemokratin gör arbetarklassen till subjekt och en samhällsomdaning blir därför möjlig.

På samtalet i Halmstad berättade Björk för publiken om hur ett syfte med boken är att väcka liv i socialdemokratins idédebatt genom att skriva om vad socialdemokratin gjorde förr, hur mycket den förändrade i samhället. Det är rätt så stora ambitioner för en bok.

I Drömmen om det röda skriver Björk främst om Luxemburg, med en del hänvisningar till annan socialistisk och socialdemokratisk teoribildning där Marx, Engels, Kautsky och Lenin främst är i fokus. Boken beskriver Luxemburgs liv och hur hon verkade i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD). Det var ingen enkel kamp för Luxemburg. Hon befann sig i ett läge där socialdemokratin svek en av sina allra viktigaste ideologiska grundstenar: internationell solidaritet. Det var nog inte det hon helst ville kämpa för, men när socialdemokratin valde att medverka i ett krig där arbetare i olika länder sköt på varandra istället för att förena sig oavsett konstruerad nationstillhörighet gav hon högljudd kritik. För det fick Luxemburg också utstå hot, kvinnohat och senare sin död från den socialdemokratiska partiledningen. Det är viktigt att vår nutida rörelse minns hennes död och fortsätter ta avstånd från SPD:s agerande då. Men trots att vi idag inte är rädda för att en partiledning ska mörda oss är vi många som känner igen oss i annat som Luxemburg fick utstå. Kampen för att socialdemokratin ska stå kvar vid sina allra mest grundläggande värderingar lever än idag.

Nu i våras, strax efter att jag hade läst Drömmen om det röda, läste jag Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Romanen handlar både om ett nutida samhälle som präglas av rasism, segregation, islamofobi och terror, men också ett framtida samhälle år 2030 som präglas av fascism för att demoniseringen av muslimer inte har avtagit. Ett samhälle som har kallnat för att folk slutade protestera, slutade organisera sig och slutade försöka förändra till någonting bättre än det som annars väntar. Romanen beskriver hur samhället aldrig kommer ge oss mer rättigheter, att arbetarklassens internationella kamp aldrig kan avta och att demokratin ständigt måste återerövras. Det är när de många organiserar sig för förändring som en annan värld är möjlig.

Drömmen om det röda handlar om den kamp vi för idag, i det samhälle som Anyuru beskriver i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Det är en ärlig beskrivning av dåtidens socialdemokrati och därför kan inte heller den nutida socialdemokratin blicka tillbaka nostalgiskt genom den, trots Björks ambitioner. SPD lyssnade inte då på Luxemburg eller den kollektiva massan inom partiet. Luxemburg kämpade mot en socialdemokratisk ledning som svek löftet om internationell solidaritet. Hon visste vad som stod på spel om hon tystade. Idag kämpar vi istället för en socialdemokrati som inte ska sätta en konstruerad nationstillhörighet före människovärde och arbetarklassens enighet.

Idag är vi många som kämpar för att regeringen ska riva upp sin nuvarande migrationspolitik, för att den inte är socialdemokratisk. Vi är många som önskar att vi istället hade tid att bedriva en annan, mer enad socialdemokratisk kamp som ger oss mer makt över samhället. Men vår roll är just nu att protestera högljutt. Det är samma kamp som Luxemburg. Otacksamt, jobbigt och känslomässigt krävande. Precis som Luxemburg försvarar vi ständigt vår tro på socialdemokratin, både för varandra, utåt och för oss själva. Det är inte alltid enkelt att stanna kvar.

Men varför stannar vi då kvar?

Det är för att vi tror på socialdemokratins historiska uppdrag att organisera det stora flertalet och skapa verklig förändring i arbetarklassens maktförhållanden gentemot kapitalet. Och socialdemokratin har idag blivit snällare. Vi mördar inte varandra, och om vi är tillräckligt många så måste ledningen lyssna på gräsrötterna.

Om Luxemburgs kamp och idéutveckling inom socialdemokratin var viktig är även vår det idag och när vår styrka finns i det kollektiva behövs även Björk och andra som bryr sig om en socialdemokrati som kämpar för socialdemokratiska värderingar. Därför borde även Björk organisera sig i socialdemokratin. Välkommen in i värmen. När ledningen sviker finns det tusentals gräsrötter att luta sig mot, hålla hårt i och ta kampen med.

Idag befinner vi oss i samma kritiska läge som Luxemburg för 100 år sedan. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle som ständigt sviker arbetarklassen, med en socialdemokrati som tyvärr stänger gränserna och manar till nationell enighet. Men precis som Luxemburg tror jag på socialdemokratin och dess förmåga att göra vanliga högstadietjejer och lastbilschaufförer till organiserade socialister. Det är vår styrka, vår överlevnad och samhällsomdaningens största hopp. Luxemburg förstod det också, det skildrar Nina Björk med allra största tydlighet.