Reform eller revolt: En strid om arbetarna på litteraturens fält

RECENSION. Frilansskribenten och litteraturkritikern Tim Anderssons har läst Jimmy Vulovics nya bok ”Reform eller revolt: litterär propaganda i socialdemokratisk, kommunistisk och nationalsocialistisk press”. För Tvärdrag beskriver han hur socialdemokratin uppmuntrat till det självständiga, kritiska förnuftet, i motsats till konkurrerande rörelser som främst vädjat till läsarens känsloliv.

Då och då dyker den upp i debatten: åsikten att vi borde ägna mindre tid åt tolkning av ideologiska tecken i samtidskulturen – så som svarta barnfilmsfigurer, kinapuffar och seriealbum – för i stället rikta koncentrationen mot den konkreta verkligheten.

Som om det ena uteslöt det andra. Som om kultur och politik inte vore tätt sammanslutna i en dialektisk dans genom historien.

Litteraturvetaren Jimmy Vulovics gör med sin nya bok Reform eller revolt ett utmärkt, fördjupande inlägg i debatten. Han undersöker där den litterära propagandan under svensk mellankrigstid, ett historiskt skede då kulturen mycket medvetet användes som vapen i den politiska striden. Arbetet är avgränsat till att gälla de rörelser som främst vände sig till framtidens klass: proletariatet. Vad skrev man? Och hur?

En del av resultatet är väntat. Medan socialdemokraterna i sina tidskrifter gestaltade samförståndsandan mellan borgare och arbetare gjorde kommunisterna sitt bästa för att övertyga om konfrontationens nödvändighet i kampen om samhället. Nazisterna i sin tur suggererade fram en närmast religiös dyrkan av naturen och det biologiska livets mekanismer, vilket motiverade en hatisk inställning till allt som kunde betraktas som motsatsen: intellektualismen, rationaliteten, rasblandningen, jämlikheten och demokratin.

De olika rörelsernas litteratur skilde sig inte endast åt i fråga om innehållet, utan också till formen. Här blir det intressant. För nazisterna och kommunisterna, som båda betraktade litteraturen främst som en katalysator för handling, passade den med retoriken besläktade poesiformen bäst. Eller rättare sagt: den traditionella, i grunden muntliga poesiformen. Dikternas enhetlighet svarade också mot den enhetliga och entydiga världsbild man försökte konstruera.

För Socialdemokraterna däremot, som eftersträvade samhällsdialog, var prosan med dess mångfald av röster att föredra. Litterär komplexitet av den typ som Eyvind Johnson och andra arbetarförfattare bidrog med utgjorde för dem inget hot. Tvärtom, socialdemokratin uppmuntrade det självständiga, kritiska förnuftet, i motsats till de konkurrerande rörelserna som främst vädjade till läsarens känsloliv.

Kulturen är alltid ideologisk, och utifrån den kan högst konkret politik motiveras. Kommunister och nazister har genom historien varit helt på det klara med det, ett faktum vars baksida målats blodig i länder som Kina, Sovjetunionen och Tyskland.

Även de svenska socialdemokraterna insåg det en gång i tiden. Vilken betydelse hade den försiktiga litterära propagandan, den som bannlyste alla snabba, omstörtande lösningar, i deras arbete för att hålla de politiska ytterkanterna från makten? Kanske större än vi tror. Klart är i alla fall att de satsade mycket på litteraturen. Klart är också att det i samförståndets land fortfarande går att avfärda en motdebattör som kommunist.

Jimmy Vulovics genomgång resulterar inte precis i några golvande nya insikter. Men som en påminnelse om kulturens betydelse för den konkreta verkligheten är den välkommen. Låt den bli en katalysator – om inte annat så för fortsatt, våldsam tolkning av samtidskulturens ideologiska tecken.