Queeraktivister vägrar ockupation

"Vi är emot alla former av ockupation. Jag vill inte bli ockuperad som palestinier, som kvinna eller som lesbisk".


 Bild: AP/Scanpix

En gryende palestinsk gayrörelse visar på de förtryck som finns både inom israelisk gayrörelse – som inte erkänner ockupationen, och inom palestinsk befrielserörelse, som har problem att samarbeta med homosexuella.

Rauda Morcos är palestinsk lesbisk aktivist och som sådan sticker hon ut i det lokala politiska landskapet. Hon är samordnare för Palestinas första öppna grupp för lesbiska. Aswat, som betyder "röster", bildades 2003 av en grupp kvinnor som ville forma en palestinsk lesbisk röst. Med sin blotta existens ville de bryta tabut som finns kring icke-heterosexualitet i regionen. Men de fann också att det var omöjligt för dem att nöja sig med en liberalfeministisk dagordning som inte lyfte grundläggande frågor om ockupation och patriarkat.

Med sin dagordning framstår de som en separatistisk kamporganisation. De har många syften att fylla i sin verklighet, och de har också väckt starka reaktioner där deras existens blivit känd. För som ni vet blir det ofta stora debatter, även inom svenska vänsterorganisationer, när kvinnor organiserar sig separatistiskt. För de kvinnor som först samlades var det emellertid en självklar förutsättning.

Det var helt naturligt. Vi ville hitta ett sätt att bryta tystnaden som så många lesbiska palestinier möter. Av denna anledning var det viktigt att samla kvinnor kollektivt på ett säkert ställe där de skulle kunna tala om sina egna frågor, har Morcos sagt.
Allting började med kontakter och mejllistor på nätet. Det fanns mycket att diskutera. Alltifrån erfarenheter av icke-heterosexuella känslor, den ständigt närvarande rädslan för upptäckt, hotet från Israels militärer och hur det är att leva i ett patriarkalt samhälle. Efter ett tag bestämde de sig att börja arbeta med de olika förtrycken parallellt för att komma framåt. Först när de arbetade med alla erfarenheter, mot samtliga förtryck, fann de mening i sin organisering.

Deras verklighet är hård. De diskrimineras som palestinier under israelisk ockupation, som kvinnor i ett patriarkalt samhälle och som lesbiska i ett samhälle där det inte ens finns ett officiellt ord för "homosexuell".

Men det går knappast heller att påstå att den traditionella gayrörelsen automatiskt skulle vara en frizon för Aswats kvinnor. Gayrörelser är sällan befriade från manliga normer. Historiskt har lesbiska och bisexuella kvinnor inom gayrörelser hamnat i skymundan över hela världen och gör så än idag. Från 1970-talet och framåt har kvinnogrupper brutit sig ur t.ex. RFSL för att de har upplevt att män sätter normen och tar sig utrymme och friheter därefter. I kvinnorörelsen har man sedan hamnat i marginalen eftersom heterokvinnors krav och verklighet varit överordnad deras egen. Denna dubbla utsatthet är numera väl dokumenterad om än inte förändrad. En av de första att sätta det på pränt var Adrienne Rich i hennes essä "Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk feminism" (1986). Den här problematiken beskrivs historiskt och nutida också med förtjänst av Tiina Rosenberg i hennes senaste bok "L-ordet" (2006).

Idag har Aswat en grundgrupp på femton kvinnor som träffas regelbundet. Rauda Morcos är den enda av kvinnorna som är öppen utåt med sin läggning. Ingen av de andra har vågat ta konsekvenserna av att bryta den heterosexuella normen. Organisationen har inte heller något eget kontor, utan möts på olika ställen från gång till gång. Var de kan träffas bygger på så osäkra grunder som andra människors vänlighet.

Men lokalbristen är inte den enda svårigheten som möter gruppen. Flera av medlemmarna bor på Västbanken och ska klara av att transportera sig genom de brutala checkpointsen, utan att avslöja sig för familjemedlemmar eller de samhällen i vilka de lever.

Det fanns dock ännu fler anledningar till Aswats grundande. Rauda Morcos ville också starta något som skulle kunna lägga nya perspektiv till regionens dominerande gayrörelse, den israeliska. Marcos och de andra upplevde den israeliska gayrörelsen som liberal och verklighetsfrånvänd. Den hade väldigt lite att säga om den verklighet hon och hennes likar lever i under israelisk ockupation. Om inte Israels liberala organisationer var beredda att kämpa också för araber under ockupation, hade de inget att tillföra.

Rauda Morcos blev därför först känd för omvärlden under 2004 när hon protesterade mot den internationella Pridefestivalen som 2005 var planerad att hållas i Jerusalem. Hon sa att hon var emot idén att arrangera ett firande samtidigt som det pågick en brutal ockupation i området.

– Vi har människor som blir mördade tjugo minuter längre ner längs vägen samtidigt som den rasistiska barriären/muren byggs, förklarade hon för internationell media.

Aswat uppmanade tillsammans med bland annat QUIT! (Queers Undermining Israeli Terrorism!) till bojkott av festivalen, som alternativ till att helt lyckas blåsa av den.

I detta arbete har Morcos missnöje med den israeliska Pridefestivalen visat på utmaningen hon och de andra Aswatmedlemmarna står inför. De israeliska gayorganisationerna är rädda för att samarbeta med dem på grund av deras starka ställningstaganden mot ockupationen, och palestinska kvinnorörelser är rädda för samarbeten på grund av att medlemmarna är lesbiska.

Arbetet de utför är banbrytande i Palestina. En organisation som förenar queerfeminism med anti-ockupation. När kvinnor ställer sig upp i kampen för den nationella befrielsekampen blir de väl mottagna, men när samma kvinnor använder sin kollektiva organisering till att ifrågasätta mannen som norm och den obligatoriska heterosexualiteten så har de funnit att de genast räknats som fiender.

Frågan till SSU blir: klarar vi av att hålla lika många perspektiv i luften med vårt arbete mot ockupation som Aswat gör? Ribban är lagd och det är dags för oss att hoppa.