Överraskningsvalet

 

Tvärdrags Susanna Kierkegaard, på plats i Storbritannien, analyserar det nyligen utlysta brittiska valet.

För en svensk, som är van vid att vanka till vallokalen samma söndag i september vart fjärde år, kan det överraska att premiärministern helt plötsligt kan bestämma sig för att utlysa ett val. I ett till synes liknande land dessutom. Detta är precis vad Storbritanniens premiärminister Theresa May gjorde häromveckan, till mångas förvåning. Tricket med ett snärtigt överraskningsval är egentligen inget nytt – senast på 70-talet användes det både på vänster- och högerhåll, där de förra klev ur valkampen som vinnare båda gångerna.

Mays besked kom efter månader av upprepade försäkringar om att inga tidigarelagda val fanns på kartan. Enligt brittiska regeringen beror U-svängen på att May behöver förstärkt mandat i sina förhandlingar med EU om Storbritanniens utträde ur unionen. Hon hoppas alltså på att kunna säkra en större majoritet i det nationella parlamentet genom valet, och därigenom öka chansen för inrikes konsensus och bättre förhandlingsmöjligheter. Ingen förklaring har getts till varför denna insikt kom så plötsligt utan någon synbar förändring i omständigheterna.

Bilden av May som en ensam kämpe i strid mot EU målas livligt upp i brittiska medier och förstärks av hennes egen retorik. Verklighetens förhandlingar är knappast så jämbördiga. Brexitprocessens beslut fattas övervägande av EU-sidan. Den brittiska pressen tvekar inte att blåsa upp sitt eget lands roll och möjlighet till inflytande i förhandlingarna. May själv är naturligtvis medveten om hur förhandlingarna går till; frågan är varför hon axlar rollen som Don Quijote fäktandes mot EU för att kunna utlysa ett nyval.

Troligast är att May passar på att utnyttja situationen för att stärka sitt partis ställning innan de ekonomiska effekterna av Storbritanniens EU-utträde börjar svida på allvar. Pundets fall lär leda till inflation, vilket i avsaknad av löneökningar innebär lägre reallöner och en sämre levnadsstandard. Visserligen ökar Storbritanniens BNP, men den stadiga konsumtionsnivån har berott på att britterna börjat gnaga på sina sparkonton och att siffrorna från tidiga 2016 innan pundet försvagades inte fångar upp de senare effekterna av höjda importpriser. När Brexit realiseras lär sämre handelsvillkor i kombination med en svag valuta höja priserna på EU-producerade varor. Samtidigt krymper britternas sparkonton sakta men säkert när inflationen ökar utan att styrräntan höjs. Kort sagt lär det gå bättre för de konservativa i ett val nu snarare än senare. Dessutom är det förmånligt att passa på att hålla ett val medan landets vänster är relativt rörig och arbetarepartiets ledare föga omtyckt av massorna. De konservativa gör allt de kan för att få valet att handla om person istället för politik.

Premiärministern målar alltså upp en bild av en falskt jämbördig strid mot EU som kräver förstärkning, utlyser nyval, och hoppas kunna sko sig en större majoritet medan folket simmar runt som grodor i en gryta där temperaturen sakta men säkert höjs. I det här läget kan det vara  frestande att förkasta landets ledare och journalister, men problemet ligger inte på individnivå.

Storbritanniens politiska system är trasigt sedan länge, något som syns tydligt i avsaknaden av proportionell representation (att antalet platser ett parti får i parlamentet direkt reflekterar andelen röster de fått) i valsystemet. Just nu har Storbritannien ett så kallat “first past the post”-system som gynnar de större och etablerade partierna och gör det svårt för nya att ta sig in i parlamentet och forma koalitioner.

Hade valsystemet sett annorlunda ut lär inte premiärministrar ha varit lika snabba med att använda demokratins verktyg som genvägar till att bekräfta sitt eget stöd. I ett parallellt universum med proportionell representation hade David Cameron nog tänkt efter en extra gång innan han utlyst en folkomröstning om att lämna EU utan några särskilda majoritets- eller deltagandekrav, och May hade passat sig för att riskera majoriteten i ett plötsligt nyval.

När demokratin är odemokratisk blir det hafsigt att skylla på individuella politikers agerande, men deras roll ska heller inte förminskas. En rutten och elitistisk politikerkultur huserar i Storbritannien, och en förändring kan bara börja genom ett ökat ansvarstagande från medias och politikers håll.

 

Simon Wren-Lewis kloka analyser på mainlymacro.blogspot.co.uk har varit till stor hjälp i skrivandet av denna artikel – rekommenderad läsning för den som vill lära sig mer om brittisk ekonomisk politik.