Överklassens kulturresa


Det sägs ofta att nöden är kreativitetens moder och att hunger är den bästa kryddan för poetisk magi och konstnärlig lust. I så fall skulle överklassen vara fruktansvärt okulturell. Men hur ser kulturintresset ut inom adeln eller i välbeställda Djursholm? Vi tar en närmare titt.

Enligt författaren och ekonomiprofessorn Mikael Holmqvist var Djursholm länge ett hem för den bildade och kultiverade eliten. I sin bok Djursholm. Sveriges ledarsamhälle, menar han att kända Djursholmsbor som Elsa Beskow, Viktor Rydberg och Alice Tegnér hjälpte till att etablera bilden av Djursholm som en blomstrande oas för den intellektuella överklassen.

Under den Beskowska eran triumferade akademiska och estetiska ambitioner över pengar och ekonomisk status. Biblioteken fick ett närmast sakralt värde och Djursholmsbarnen blev tidigt introducerade för böcker och kulturella miljöer.

Men riktigt så verkar det inte se ut idag. Djursholms kulturella aura har med åren börjat suddas ut och det litterära skimret är inte lika närvarande. I sin bok konstaterar Holmqvist att biblioteksbesöken minskat och att demografin ser annorlunda ut. Idag är Djursholm inte lika känt för sina kulturella nationalskatter. Den blomstrande författaroasen har istället bytts ut mot ett finansparadis för VD-pampar, industrimagnater och etablerade profiler inom näringslivet.

Bland äldre Djursholmsbor som Holmqvist pratat med och som vuxit upp under den Beskowska andan finns ett tydligt missnöje över ortens intellektuella nedgång. Enligt dem har ”boken” tappat sin heliga status och många menar att näringslivets upphöjda närvaro gjort att intresset för den intellektuella och konstnärliga dialogen har bleknat. Idag premieras egenskaper som ekonomisk list och vilja att slå sig fram, istället för konststudier och litterära ambitioner.

Själv menar Holmqvist att det är svårt att säga något om hur den ekonomiska elitens kulturkonsumtion ser ut idag, då kultur är ett vitt begrepp som är fritt för tolkning.

”Den ekonomiska elitens preferenser och smak är sällan speciellt avancerad vad gäller konst och kultur; men det brukar man ju säga om arbetarklassens också. Alltså bör man även nyansera vad ’kultur’ är, och kanske inte värdera den utifrån vissa fasta normer. Den kultur som den ekonomiska eliten konsumerar behöver ju inte nödvändigtvis vara sämre, än den som konsumeras av kultureliten (eller för all del medieeliten).”

Samtidigt menar han att det finns subtila kriterier för hur kulturen ska se ut och vilka känslor den får väcka. Djursholmskonsten får exempelvis gärna färgas av en optimistisk anda, men ska helst inte vara för laddad eller svår.

”Huruvida man i Djursholm konsumerar mer eller mindre kultur än storstäderna vet jag ej, men helt klart handlar det generellt inte om utmanande och ’svår’ konst. Man lyssnar nog hellre på Mozart än Schnittke och Penderecki, i den mån man lyssnar på klassisk musik.”

I sitt möte med Djursholmsborna blir det tydligt för Holmqvist att den lokala kulturscenen generellt sett favoriserat en konstform som väcker harmoni och framåtanda. Kanske säger också ortens egna slogan,”Solen lyser alltid över Djursholm”, något om Djursholms svaghet för behaglig och gemytlig konst.

Journalisten och författaren Björn af Kleen har länge varit en flitig bevakare av den svenska adeln och i likhet med Holmqvist upplever han inte kulturscenen som särskilt djupsinnig eller avancerad.

– Min personliga erfarenhet av den svenska adeln är att det inte finns något överdrivet intresse eller vurmande för konst och kultur. Det centrala för adelssläkter jag bevakat är att värna om godset och säkra sin position som godsägare. Visst förekommer det litteratur, men då rör det sig främst om historiska böcker som handlar om hur slottet kom till och så vidare.

Af Kleen blev själv varse att det inte är särskilt fint eller hör till kutym att uttrycka sig kritiskt när han skrev boken Jorden de ärvde. Med hjälp av sitt adelsklingande efternamn fick han en unik inträdes biljett till finsalongerna och skrev en undersökande bok om hur den svenska adeln lever idag. Efter publiceringen hotades han med stämning. Själv menar han att den kraftiga överreaktionen kan vara kopplad till adelssläkternas ringa erfarenhet av samhällskritisk kultur.

– Jag tror absolut att det finns en viss känslighet inom den svenska adeln när det kommer till vad som är hedersam kultur och vad som är olämplig kultur.

För adeln betyder lojalitet allt och det finns en oskriven regel om att man ska slå vakt om sitt namn och inte göra sig själv till föremål för offentlig debatt.

Om hunger verkligen är den bästa kryddan för en blomstrande kultur låter han vara osagt. Men när det gäller själva skapandet kan det finnas ett korn av sanning, menar han.

– Själv tror jag att intresset för kreativitet och skapande är större om man saknar en självklar tillhörighet. Lider man av ett utanförskap eller känner distans har man kanske ett större behov av att uttrycka sin konstnärliga röst. Känner man däremot en tillhörighet och är bekväm i sin position kanske det inte finns ett lika stort behov.

Björn af Kleen återkommer ofta till betydelsen av att ärva och menar att konsumtionen därför är relativt låg , även när det gäller kultur. Inom adeln är det väldigt fint att ärva och många vill därför gärna spegla sig i arvet. Ärvda smycken, tavlor, möbler och serviser ses inte bara som historiska föremål utan signalerar också släktens storhet och exklusivitet . Han får medhåll av sociologiprofessorn Donald Broady som vigt många studier åt att kartlägga överklassen och dess livsstil.

– Ja, jag kommer att tänka på den äldre östermalmsdam som om de nyrika grannarna sa att den sortens folk köper sina möbler. Det pågår alltså strider inom överklassen. Grupper med mer pengar än kulturellt kapital konkurrerar med familjer som utmärks av att ha samlat på sig alla möjliga slags gemensamma resurser, inte bara ekonomiska. I väletablerade släkter finns ofta någon moster som läst konsthistoria eller farfarsbror som var en kulturpersonlighet.

Enligt Broady finns det alltså en tydlig motsättning mellan den gamla överklassen och den nyrika eliten och kanske är det just i den kulturella konsumtionen som striden uppenbarar sig som mest.

 

Bild: Elsa Beskow
Texten publicerades ursprungligen i Tvärdrag nr 4/2016