När döden snor ens bästa vän


Fanny sörjer, men det är så svårt. Det är tröttsamt, ensamt och ilsket att sörja. Och hur kan alla andra vara så levande och lyckliga och gravida när ens vän är död? Tvärdrag har pratat med Fanny Agazzi, aktuell med den självbiografiska romanen Tack och förlåt. 

Hur kom det sig att du började teckna? 

– Jag började teckna när jag var ung, för att jag tyckte det var roligt och för att min bror var så duktig. Jag ville bli lika bra som honom. Sedan är det en väldigt trevlig sak att göra, och någonting du kan göra nästan jämt, mer eller mindre fokuserat.

– Skisserna till den här boken kom när jag försökte minnas min vän Nabil efter att han dött. Jag blir så ledsen när jag tänker på att han ska vara en person som inte lever kvar.

Vad har arbetet med boken betytt för dig?

– Det har betytt både bra och dåliga saker. För det första har det ju varit ganska jobbigt att gå igenom saker igen, efter det att jag trott att jag kommit över dem. Men samtidigt behöver det inte innebära att jag bearbetar när jag ritar. Man kan lika gärna se det som ett nytt försök till verklighetsflykt. När man isolerar sig själv med fokus på linjer… och så står någon såpa på i bakgrunden. Då finns det inget utrymme till att sitta och tänka på hur man mår.

– Generellt har boken lärt mig mycket om berättande och bilder. Mina redaktörer på Syster förlag, Åsa Grennvall och Sofia Olsson, har verkligen hjälpt till och stöttat mig. Jag tvivlar en del på mig själv och i vanliga fall har jag lätt för att ge upp. De gjorde arbetet spännande hela tiden.

Hur har det varit att skriva och teckna självbiografiskt?

– Jag tror att det är det enda jag kan. Skulle jag hitta på någonting skulle det nog behöva ligga nära mig ändå på något sätt. Jag skulle ha svårt att helt fantisera ihop saker och fortfarande tro på min berättelse. Här var det ju faktiskt sådant som hänt jag skildrade.

Du skildrar sorgen över en vän som dött och en graviditet som inte vill till. Men beskriver också hur svårt det kan vara att släppa nära och kära in på livet i svåra stunder. Varför tror du att det är så?

– Delvis tror jag att man är rädd för att göra folk obekväma och vara som en tyngd för dem. Men å andra sidan tror jag också att man kanske inte riktigt är mogen för konstruktiva vägar ut när man befinner sig mitt i. Eller så är man rädd för att personer ska döma en som svag.

– Om man dessutom försöker vara en rolig och intresserad person, som lyssnar och skojar, kan det vara ett svårt steg att plötsligt visa en sida av sig som är mörk, ointresserad, humorlös. Jag tycker verkligen inte att man ska stänga in sitt mörker, försöka lösa problemen själv och sedan berätta för alla om det. Men jag inser samtidigt att det är lite det jag gör med den här boken.

Vad har du fått för reaktioner? Vad tror du att Nabil hade tyckt om boken? 

– Än så länge har jag fått många fina ord från många som kände Nabil. Det känns otroligt bra, att de kanske känt igen honom i det jag gjort. Det är nog den bästa kritik man kan få.

– Jag tror han själv skulle uppskatta att han har en stor roll i en bok, även om han säkert hade velat komma med vissa ändringar för att framstå som lite häftigare. Han skulle nog ha gillat att bli illustrerad med en motorsåg istället för arm. Eller att han i boken dog när han räddade sin fru och sina barn från ett sjunkande skepp.

Läs mer om Tack och förlåt på Syster förlag