Någon annans normalitet

Plötsligt såg jag mig själv springa fortare än någonsin, med världens största skräckklump i halsen. De andra var försvunna och från alla håll hörde jag skott avlossas. Jag sprang in i ett trapphus och hukade ihop mig i fosterställning. När jag satt där och skakade minns jag att jag tänkte: "Om någon annan med ett vapen springer in här för att gömma sig, kan den råka skjuta mig i ren överraskning".

Jag åkte till Palestina med fem andra SSU:are i december förra året ihop med en representant för Palestinagrupperna. Detta för att titta på olika biståndsprojekt som vi på ett eller annat sätt stödjer. Den resan har på många sätt förändrat mig. Självklart genom att få insikt i hur förhållandena ser ut i olika delar av Palestina och vad som görs (och inte görs) för att hjälpa upp situationen. Men också mycket i och med de händelser vi blev en del av. Som det jag började berätta om. Skottlossning i Ramallah.

Vi hade varit i Ramallah en gång tidigare under resan och skulle tillbaka dit sista dagen för att handla lite småsaker och gå runt i staden, eftersom Ramallah är lite av den palestinska huvudstaden, den som är mest levande. Det hade varit helt lugnt förra gången vi var där, men den här gången kändes det som att en spänning låg i luften. När vi står vid ett torg för att ta ut pengar ser vi att många personer står där med k-pistar, som om de väntade på något. Innan vi hunnit blivit färdiga med uttaget kommer det bilar som beväpnade män hoppar ur och skottlossningen är i gång. Vi försöker ta oss därifrån men kommer ifrån varandra i vimlet och springer åt olika håll. Jag hittar mitt gömställe i trapphuset och sitter där helt övertygad om att om vi kommer hem igen så kommer minst en av oss vara i en svart säck.

Då hör jag ljud ovanför mig och blir först livrädd, sen ser jag att det är en liten farbror och han säger till mig "Come up here, much safer". Han för in mig på ett litet kontor där han och en medarbetare driver någon liten tidning. De frågar mig vad jag heter, var jag kommer ifrån, vad jag gör här. Allt jag lyckas få fram som svar, med darrande röst är "I am very scared right now". Då ger de mig ett cigarettpaket, ser på mig med lugnande ögon och säger "Don't worry, this is normal for us". Hela tiden hörs skott och ambulanssirener utanför.

Så småningom lyckas vi alla hitta varandra, alla är oskadda och vi väntar en stund inne på det här kontoret till det värsta lagt sig. När vi pratar med palestinierna märker jag att de känner en skam över att de skjuter mot varandra, palestinier mot palestinier, Fatah mot Hamas. Men en av dem säger "Det här är vad som händer när ett folk förtrycks, tillslut ger de sig på varandra".

På kvällen när vi är hemma igen på hotellet läser vi på Aftonbladets hemsida: "36 personer skjutna i skottlossning i Ramallah".

Det här minnet lever med mig och påverkar mig. När jag idag hör fyrverkerier eller sirener här hemma rycker jag till av obehag, inte för min egen skull, utan med tanke på våra palestinska kamrater. Och jag minns vad den snälla palestinska farbrodern sa för att lugna mig: "Don't worry, this is normal for us."