Myten om adelns död


I skolan fick vi lära oss att den svenska adeln dog med medeltidens ståndssamhälle. I verkligheten har Sverige Europas mest gynnsamma storgodspolitik och socialdemokratin har en historia av god relation med adeln.

Gyllenkrok (nr 195), Af Petersen (nr 2071) och Silfversparre (nr 99). Adliga efternamn som bär på en del av arvet från det feodala Sverige. Efternamn som minner om ett land där de rikaste var befriade från skatt och där de fattigaste inte ens ägde rätten till sin egen kropp. En smutsig byk vi för länge sedan lämnat bakom oss. Det var vad vi fick lära oss på historialektionen när vi tittade på bilden av de fyra ständerna där bondeståndet bar borgare, präster och adel på sina såriga och undernärda axlar. Det är vad vi har fått lära oss på SSU-kurser och i berättelsen om Sverige. För sådan är vår svenska identitet, världens mest jämlika land.

Men så är det inte alltid ens självbild stämmer överens med verkligheten. Världens mest jämlika land visade sig ha Europas mest gynnsamma storgodspolitik. Den adel vi trodde var ett fattigt gäng på fallrepet är i själva verket en grupp framgångsrika lantbruksföretagare med den svenska staten som främsta beskyddare. Adeln, och framförallt det vi brukar kalla för jordadeln, ägare av mark, har på ett effektivt sätt lyckats odla myten om sig själva som det moderna samhällets stora förlorare när det istället är tvärtom. Familjer som trots att det omgivande samhället förändrats i grunden kunnat bevara en ekonomisk elitställning. Och detta tack vare välvilliga socialdemokratiska regeringar.

Det var några år sedan den kom nu, Björn af Kleens (nr 2330) reportagebok om den svenska jordadeln som fortsätter att förvåna och förbrylla nya läsare med sin bild av hur Sveriges absoluta elit lever och frodas under 2000-talet. Genom att wallraffa ung klassbroder på studiebesök hos Europas största godsherrar slår Björn af Kleeen succesivt hål på myten om att jordadeln skulle vara ett fruset och fattigt gäng på fallrepet. Det han istället upptäcker är en seg, rik och politiskt potent grupp av framgångsrika lantbruksföretagare och äganderättslobbyister som åtnjuter Europas mest generösa godspolitik. I sin inledning skriver af Kleen ”Jag levde i tron att glesbygden var synonym med avfolkning, krisåtgärder och alarmerande arbetslöshet. Men de som äger marken i denna miljö visade sig i många fall vara djupt förmögna familjer”.

Störigt på samma sätt som kungahusets apanage tänker ni, men inget att göra politisk revolution för. Ja, visserligen utgör den svenska adeln bara 2,5 promille av den svenska befolkningen, men dess samlade jordinnehav är desto större. Idag äger den svenska adeln en yta större än Sveriges största ö. I Skåne och Sörmland äger de förbryllande tretton procent av jorden.

Jordadeln i af Kleens reportagebok är duktiga på att tacka såssarna. De skrattar själva åt det komiska i att det just är socialdemokratin som har sett till att den jordägande adeln kunnat leva gott. Tack vare avskaffad förmögenhetsskatt, slopad arvsskatt och sänkt fastighetsskatt, allt under socialdemokratiska regeringar, kan Sveriges af:s och von:s se på när de ärvda kapitalen växer mer än på länge. Inte ens godsägarna själva sticker under stol med att dessa skattelättnader avsevärt förbättrat deras ekonomiska förutsättningar. Det är 2016, och det är skördetid för den svenska adeln.

Som socialdemokrat är det förstås särskilt smärtsamt att läsa kapitlet som skildrar den nyrika godsägaren på Torp, vår partikamrat och den förre statsministern Göran Persson. Inte för att Vingåkersonen är adlig utan för sin särdeles positiva inställning till storgods och dess ägare. Han valde ju också, som första socialdemokratiska ledaren någonsin, att kröna den politiska gärningen med att själv bli storgodsägare.

Och som inte det vore nog har vi den pinsamma historien om fideikommissets fortlevnad i svensk lagstiftning. Fideikommissen är ett förordnande som härstammar från medeltidens arvsskiften, då det möjlig gjorde att endast låta den äldste sonen ärva. Ett förmodernt sätt att förhindra ägosplittring och på så sätt förhindra att stora och mäktiga godsen splittras.

Det har i praktikaliteten inneburit att kvinnor och yngre söner systematiskt fråntagits sin arvsrätt i många generationer. Fideikommissen, en djupt feodal maktordning, började avskaffas i många europeiska länder redan efter franska revolutionen, men i Sverige lever den alltså fortfarande kvar som ett undantag då särskilt kulturhistoriska värden kan tas i beaktande. Något som hände familjen af Petersen 1998 då fideikommisset Erstavik från 1765, i strid mot testamentsgivaren och övrig familj, förlängdes med en generation. En historia som döljer en djupt tragisk familjefejd där syskon plötsligt står helt utan rätt till den mark och hus de nyttjat under hela sina liv.

Björn af Kleen tror att socialdemokratins vurm för godsägaradeln har sin bakgrund i en slags grundläggande moral som förenar dem: ”Ett förakt för prål och brackighet, en känsla för förmyndarskap och patriarkal pliktmoral.” Flera representanter från nuvarande och tidigare socialdemokratiska regeringar har sett det som nödvändigt med fideikommissens fortlevnad för att kunna behålla kulturhistoriskt värdefulla egendomar intakta. Kulturhistoriskt värdefulla artefakter i all ära, men inte till vilket pris som helst. På Wikipedia går det att läsa om att adelns sista symboliska privilegier och riddarhusordningen som officiell författning avskaffades så sent som 2003. Men det finns alltså anledning till att vara källkritisk även här. I herrtidningen King skriver skribenten Niklas Natt och Dag (nr 13) om hur adeln idag tvingas bära adelskapets allmänna törnekrona. Adeln fortsätter uppenbart att odla bilden av sig själva som samhällsförlorare. Men vet ni vad, den svenska adeln lever!

Texten publicerades ursprungligen i Tvärdrag nr 4/2016