Mot ett sjukt samhälle hjälper inga piller

Psykoterapin är till sitt väsen anti-politisk. Politiken försöker göra samhället bättre för människorna. anpassa samhället efter oss. Psykoterapin försöker istället anpassa oss till samhället som det är.

Att psykoterapin och psykiatrin är moralens väktare påpekades redan av den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault. Den psykiatri som intresserade Foucault spärrade in schizofrena patienter på enorma mentalsjukhus. Han skrev om dem som bröt mot samtidens rationalitet. Moderna psykoterapeuter med pastellfärgade kliniker i Vasastan och på Södermalm moraliserar i stället över vår sorg, vår melankoli och vår ångest. Om du är olycklig är det DU som är sjuk, inte samhället. Om du inte hittar lycka i livet (och det måste du, varje ögonblick!), så bör du ändra på dig själv, inte försöka ändra på samhället.

Tidigare behandlades Homosexualitet inom psykiatrin, bland annat med olika former av psykoterapi. Även den moderna beteendeterapin försökte sig på detta i sin barndom under 1960- och 1970-talen. Tvärtemot vad de flesta kanske tror skedde den här terapin på klienternas initiativ. Att vara homosexuell i ett homofobiskt samhälle är självklart ett problem. Det problemet kan man försöka lösa på politisk väg, att kämpa mot homofobi, eller på individuell nivå, genom att försöka behandla bort sin sexuella läggning. Visa mig den terapeut som uppmuntrade sin klient till politisk aktivism! När homosexualitet till slut ströks ur de officiella rullorna över psykiska sjukdomar var inte detta på grund av någon ny vetenskaplig upptäckt – det var ett politiskt beslut.

Detta är så klart ren och skär galenskap. Naturligtvis är det politiskt oproblematiskt att behandla spindelfobier eller panikattacker. Mitt eget jobb är att lära barn med autism att prata, gå på toaletten, se andra människor i ögonen och åka buss. Och på en basal nivå är det här självklart bra för barnen: att kunna uttrycka sin vilja gör livet bättre.

Att kunna gå på toaletten själv gör livet lättare för både dig och dina föräldrar. Men vad ska vi tänka när barnen kommer över denna grundläggande nivå – är det rätt av oss att lära dem bli sociala? De med autism och normal intelligens, aspergarna, är en heterogen grupp. Vissa vill inget hellre än få hjälp med att skaffa vänner och kärleksförhållanden. Andra har inga problem med att vara ensamma. Vissa vore lyckligare om vi i stället anpassade oss till dem. Lyckligare utan våra försök att klämma in dem i vår neurotypiska normalitet. I USA finns till och med en folkrörelse som hävdar detta: the neurodiversity movement.

När någonting skaver mellan individen och samhället finns det två vägar att gå: förändra samhället eller ändra på oss själva. Psykoterapi är den kortsiktiga lösningen, att ändra på sig själv. Den italienska sångerskan och gayikonen Alice sjunger melankoliskt: ”Non servono tran- quillanti o terapie / ci vuole un’altra vita”. Piller eller terapi hjälper inte, jag vill ha ett annat liv.