Mina drömmars stad

 

Det är många som har åsikter om Malmö nu för tiden, speciellt efter den senaste tidens skjutningar och mördandet av ett barn vid en busshållplats i Rosengård. En moderat i ett nyhetsreportage sa till och med att problemet med Malmö är att staden är delad i två delar, att folk lever helt skilda liv med olika livsvillkor men att det finns en illusion av att det är en välintegrerad stad. Men jag tänkte bara: det är ju så du vill ha det. Det här är resterna av ditt drömsamhälle, resultatet av att nyliberalismens skador på det offentligt ägda. Kapitalismen finns i den här staden också.

Men Malmö är mitt frö till socialismen. Jag flyttade hit för nästan fem år sedan och den här staden drabbade mig hårt, alldeles direkt. Det är någonting med parkerna i Rosengård, tegelhusen kring Möllan, den breda malmöitiskan och vårsolen i Pildammsparken. Någonting med alla människor som älskar den här platsen villkorslöst – vi håller staden och varandra om ryggen. När ett barn skjuts i Rosengård är det allas barn som det skjuts på.

Det finns problem i Malmö men en politik som vägrar att omfördela makt och resurser kommer aldrig att kunna lösa det. Och ni kommer aldrig få oss att sluta älska för vår kärlek är något av det mest politiska. Vi kommer alltid, med tusentals fler famnar, att omfamna det som riksmedia bespottar. Mångfalden, allt bortom skrytbyggen som Culture Casbah och Malmö Live, hur vi alltid känner oss trygga på de gator som beskrivs som otrygga. Det är liksom en känsla av enighet där inne i bröstkorgen.

Malmö är mitt frö till socialismen och socialdemokratins allra första fäste i Sverige, vi växer ihop här. I vår politiska kamp kommer vi fortsätta älska, men också vilja omfördela. Det spelar ingen roll vad vi målas ut som.